Änglar bär vingar

Kapitel 15 Panik

Isabells perspektiv

Jag har verkligen inte gjort något ting sedan det där saken hände för att jag har varit så rädd för att det skulle hända igen. Men nu är jag i säkerhet hos Felix i hans armar. Vi sitter i mitt rum och kollar på en film jag fick välja såklart. Ända sedan jag ringde till Felix så har han inte lämnat mig. Han har bara lämnat mig när han ska till studion.  Idag var det första gången på länge som jag skulle få gå ut och få frisk luft.  Jag har inte varit ute på två veckor. 

Jag går upp på mitt rum och tar på mig mina jeans och en vit tröja. Jag tar mina träningsskor och går mer för trappan igen. Jag tar på mig min jacka och går ut igenom dörren. Felix står redan utanför och väntar på mig. Jag går fram till honom och tar tag i hans hand. Vi går ut på trottoaren och går. Efter vi har gåt en bit så ser vi en person komma närmare oss. Jag får massa flashbacks om allt som var hemskast. Jag känner igen personens figur. Han är så nära att jag kan se vem det är. Det är han som gjorde det mot mig. Hur kunde han? Och jag var så blind hela tiden att jag gick på det.  Han kommer närmare och närmare. Jag får panik vad ska jag göra? Jag tar tag i Felix och drar med honom till lekplatsen en bit bort.

"Vad hände, ville du inte gå mer?" frågar han förvånat och kollar på mig.

"Jag ville bara ta en paus är ju inte i min bästa form som du förstår." Jag kollar på honom om han tror på min lögn. Det ser ut som det för han skrattar till och ler snällt mot mig.

Vi sätter oss på gungorna. Vi ser små barn från ett till nio år gamla som är så söta när det leker med varandra. Gräset är grönt och det finns en sandlåda som det sitter barn i och leker med sanden och bilarna. Två små flickor sitter på gräsmattan och lekar med två dockor. Några barn leker på klätterställningen och några åker linbanan. Föräldrarna sitter och pratar på en bänk en bit bort. Det ser inte ut som om det har någon sådan jätte bra koll på sina barn. En liten unge som kanske är i fem års ålder kommer springandes fram till mig.

"Kan du puta på mig när jag gungar?" frågar hon och hon ser så söt ut att jag inte kan säga nej. Så jag reser min upp och hjälper henne upp på gungan. Jag börjar puta på men efter en stund så känner jag mig yr jag blir tvungen att sätta mig ner i sanden för att jag inte orkar gå till bänken några meter bort från mig.

"Mår du bra?" frågar tjejen mig. Jag nickar och ler.

"Jag mår fin men jag behöver bara sätta mig en stund." svarar jag henne.

"Det är nog bäst att du går och gör något annat så jag får villa. Men det var jätte kul att leka med dig." säger jag till henne men jag kan knappt prata. Vad händer med mig?

"Okej. Hej då!" säger hon och springer iväg igen. Jag tänker och tänker men var är det som händer. Är det något jag har ätit? Man jag kan inte komma på något. Jag har så ont i huvudet och till slut tappar jag allt ork och allt blir svart och något hårt nuddar mig jag tror det är marken.

Felix perspektiv

Jag står en bit bort och pratar med mamma som kom från affären och ville prata med mig lite snabbt. Det är inget så intressant jag har koll på Isabell hela tiden i och med att hon inte verkar må så bra. Jag vänder blicken till mamma igen för att det var något väldigt viktigt som vi skulle göra ikväll. Som jag skulle fixa tillsammans med Isabell. Jag kollar mot Isabell som ligger på marken en bit bort. Jag springer dit men får ingen kontakt med henne hon ger inga täcken på att hon andas och jag känner inte hennes puls. Vad händer? Mamma kommer springandes bakom mig.

"Vad är det som har hänt?" frågar mamma mig.

"Jag vet inte jag kolla hitt och då låg hon här. Jag känner inte hennes puls och hon andas inte.  Mamma vad ska jag göra?" säger jag och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

"Okej vi gör så här du ringer en ambulans och sen ringer du Ogge så vet han vad det är som hänt så går jag och ringer Ulrika." säger mamma och går iväg en bit bort. Jag ringer och ambulansen och efter en stund kommer den.  Jag fick åka med i ambulansen och mamma gick hem. När vi kom fram så sa det att jag skulle sätta mig i vänt rummet. Strax efter så kom Ulrika och Ogge in springandes.

"Vad sa de?" frågar hon oroligt.

"Vi skulle vänta här tills vi fick svar om vad är som har hänt." sa jag och nu kunde jag inte vara star längre tårarna rann och jag lät de göra det. Ulrika om famnade mig i en kram.

"Det kommer att bli bra okej vi får hoppas på det bästa." säger Ulrika för att både lugna mig, Ogge och sig själv.  Efter kanske två timmar så kom en sjuksköterska gående med en mapp i handen.

"Jag har tyvärr dåliga nyheter. Isabell har lågt blodsocker, hjärnbrist och nu ligger hon i koma en jätte djup koma. Jag beklagar men vi vet inte om hon klarar sig." säger hon och går igen.

Förlåt att jag inte har uppdaterar på läng men jag har helt ängelt inte orkat och tagit tid till det men jag ska för söka bätra mig. Så jag ska försöka att läga ut en gång i vekan men inte har bestämt vilken dag än med det får ni se. Ha det bra kramisar Sara <3