Änglar bär vingar

Kapitel 14 Hem ljuva hem

Benen under mig skakar och jag försöker för allt i världen hittat ut från den dumma skogen. Jag glider ner för ett träd och andas tungt, Jag vill gråta, men det går inte. Tårarna fryser i ögonen och kinderna är röda precis som min näsa. Skakigt andas jag ut och blundar. Med förhoppningen om att när jag vaknar igen sitter jag i min säng, hemma i värmen. Men när jag kollar upp ingen sitter jag kvar i den via snön och hela skogen är mörk, himlen stjärnklar och träden mörka. Jag suckar och lutar huvudet mot trädet. När jag nästa gång vaknar är himlen ljus och jag reser mig skakigt upp och börjar gå. Jag vet inte varför eller hur, men mina ben styr sig själva och jag bara hänger med. Jag kommer fram till en stig och en liten gnutta hopp växer inom mig. Stigen går längre in i skogen, men vad har jag att förlora? Jag har redan förlorat. Jag följer stigen, länger och längre in. Jag hör barn skrik och jag lyfter huvudet från marken, jag går fortare mot skriken, kanske finns det en park här? Med människor som kan berätta vart jag är eller som kan hjälpa mig hem. Som jag trodde är det en lekplats framför mig, ett skratt lämnar mina läppar och jag stannar i en buske. Barnen leker och mammorna sitter och pratar vid en bänk. Jag går in i parken och barnen tystnar. Mammorna kollar förskräckt på mig. En av dom kommer fram till mig och kollar på mig.

”Men snälla lilla du, vad har hänt?” hennes röst är vänlig och hjälpsam.

”Jag, eeee, jag blev, typ bort förd av ett gäng. Jag vaknade upp i en snö hög inne i skogen i går. Sedan somnade jag mot ett träd, sedan hamnade jag här” säger jag ärligt och hon sätter handen för munnen.

”Men din stackare, kom jag kör hem dig, vart bor du?” hon för mig bort till de andra som börjar plocka ihop sina saker.

”Jag bor i rad husen i södra Stockholm en bit utan för. ” svarar jag och hon kollar på mig.

”Det är 2 timmar här ifrån, och det börjar bli sent, du får hänga med hem till mig så kör jag dig i morgon. Är det okej?” frågar hon och jag nickar. När vi kommer hem får jag låna kläder och hon tvättar mina sår, som var stora och djupa, hela jag är nu in plåstrade. Jag sitter i en soffa med två söt små barn, den ena är 4 år och heter Lova, hon är underbar och helt spontan. Den andra är 6 år och han heter Olle, också super söt och spontan. Anita kommer med en telefon och räcker mig den.

”Här, ring dina föräldrar och berätta för dem vart du är, om du vill kan jag tala med dem också” säger hon och jag nickar tacksamt. Jag ringer Ulrika och hon svarar efter 4 signaler.

”Hallå, det är Ulrika” hennes röst är stressad och rädd.

”Hej det är Isabell” säger jag och det blir helt tyst i luren.

”Isabell! Gumman vart är du? Vi har varit så oroliga” hon är nära till gråt och jag ler.

”Jag är hos en jätte snäll och trevlig familj, dem låter mig stanna här tills i morgon dem kör hem mig imorgon.” svarar jag och Ulrika skrattar till av lycka.

”Åå, gumman vi är så glada att du mår bra” Jag ler ännu en gång och jag tror att det är en glädjetår som faller från mitt öga.

”Anita ville prata med dig, hon kommer här, hejdå ses i morgon” säger jag och ger telefonen till Anita. Hon gick i väg och Lova kollade på mig.

”Kan du byta kanal, jag vill se på Bolibompa” säger hon och jag skrattar och nickar. Jag tar fjärrkontrollen och bläddrar fram till barnkanalen. Lova klappar glatt och sitter som fast klistrad med blicken i tv: en. Olle däremot är inte lika intresserad. Vi äter middag innan vi går och lägger oss, jag fick ett eget rum på övervåningen. Jag kryper ner i den varma sängen och somnar snart. När jag öppnar ögonen står Anita bredvid mig och ler. Jag sätter mig upp och ler mot henne.

”Det är frukost där nere nu, Olle och Lova sitter i soffan, gör du dig en macka och sätt dig hos dom så ska jag bara hämta min son som är hos en kompis. Okej?” säger hon och stryker handryggen på min kind. Jag ler och följer med ner till undervåningen. Jag gör mig en macka och sätter mig bredvid Olle och Lova. När jag suttit där i kanske en kvart kommer Anita och en kille i min ålder in genom dörren. Jag kollar bort mot dem och killen kollar på mig.

”Detta är Melker. Melker detta är Isabell” säger Anita och jag hälsar. Melker är lång och har ljusbrunt hår, Ögonen är grön blå och klädstilen snygg. Han lyfter lite försiktigt på handen och ignorerar ögonkontakten. Han springer upp på sitt rum och jag rycker på axlarna och fokuserar på tv: en igen. Det var länge sedan jag såg på barnprogram som, byggare bob.

”Ska vi åka då?” säger Anita och jag går ner för trappan. Jag fick låna kläderna jag hade igår. Jag skulle bara skicka hem dem sen när jag kommit hem. Melker lyfter upp Lova och Lova vinkar glatt efter mig när jag går ut. Jag vikar hejdå och hoppar in i bilen. Bil resan är lång men inte det minsta tråkig. Jag och Anita pratar på om allt möjligt. Anita är jätte snäll och bryr sig mycket. När vi stannar utanför mitt hus kramar jag om henne och hoppar sedan ur bilen. Jag vinkar innan jag går in genom dörren och blir in dragen i en kram det första jag blir. Ulrika kollar chokat på mig och jag försöker mig på ett stelt leende.

”Guuuud, vilken tur att du är hemma igen. Nu går du och ringer Felix” Jag nickar och går bort till köket och tar telefon. Det svarar efter två signaler och Jag berättar allt för Felix. Ogge kommer hem och kramar om mig han också.

På kvällen ligger jag och tänker på den där Melker, jag känner igen honom. Men jag kan inte säga vart ifrån. Jag tänker sova på saken. God natt.

Hej allihop! Det här var ett gästkapitel från gurkan62. Kolla gärna in hennes noveller. Vem vet det kanske blir ett till? <3