Änglar bär vingar

Kapitel 17 10 sekunder

Felix perspektiv

Det sägs att man kan göra misstag och att man lär sig av dem. Men ingen har sagt att man kan göra så stora misstag att man har förstörts en annans liv. Jag har gjort dumma saker innan men inte så här stora. Om inte Isabell vaknar om en dag så kommer de att stänga av maskinen som håller henne vid liv. Jag har varit här i två veckor för att jag inte vill lämna henne när jag vet att allt är mitt fel. Jag vet att jag gjorde fel när jag lätt henne gå för långt men jag kunde inte. Jag kunde inte säga nej. Hon som jag har drömt om att få hela livet och när jag fick kalla henne min kunde jag inte stoppa henne. Jag kunde inte se henne sårad för jag ska nej en gång och jag gjorde inte om det hon blev så ledsen och att såra folk är det värsta jag vet. När hon kom och frågade om jag ville vara med på en lek svarade jag ja men det skulle jag inte ha gjort. Först var det på skoj men sen blev det bara värre och värre och jag visste inte hur jag skulle dra mig ut. Men nu vet jag hur blind man kan vara när man är kär. Jag och Mikaela har inte ens varit med varandra på flera månader för att hon vet att det hon har gjort är fel. Väldigt fel.

Nu är det bara en timme kvar innan maskinen ska stängas av. Jag går ut ur rummet som Isabell ligger i och sår ut i korridorerna. I korridoren möter jag många människor några sitter i soffan och kollar på tv. Några står med sin familj och ska åka hem. Och så ser jag ett gammalt par som håller om varandra. Man ser att kvinnan inte har så långt kavar för hon är väldigt vinglig och ser väldigt gammal ut. Tänk att Isabell inte ens kanske kommer att bli så gammal att hon kanske kommer till att dör om en timme. Jag går ner i trappa och ut till entrén som jag skulle möta upp Ogge, Ulrika och Hans. Jag står där och väntar i kanske 10 minuter innan de kommer in genom dörrarna. Ulrika kommer fram till mig och ger mig en stor och varm kram som jag för möjligen behöver just nu efter allt som har hänt.

"Det kommer att gå bra Felix, du behöver inte oroa dig om det. Hon kommer att klara sig." viskar hon i mitt öra. Vi släpper kramen. Ogge kommer fram och ger min en stöttande kram han med. Efter kramkalaset så går vi vidare upp för alla trappar och igenom alla korridorer. Efter en stund kommer vi upp till rummet. När vi alla är samlade så är det bara en kvart kvar. Oscar och Omar har också kommit hit. Vi är ut sprida i hela rummet. Jag sitter i fåtöljen gemet sängen, Omar står och pratar med Ulrika och Hans även Ogge står där med. Oscar tittar ut genom fönstret. Det är en under bar utsikt här på rummet. Jag håller Isabells hand. Plötsligt så kommer en doktor in igenom rummet.

"Nu är det bara fem minut kvar så ni får gärna börja ta av sked från henne." säger han och börjar fippla med maskinen.

"Det har varit jätte roligt att få träffa dig Isabell. Jag kommer ihåg alla fina stunder vi har haft tillsammans. Även om jag inte var din riktiga mamma så kände jag mig ändå som det. Jag kommer verkligen till att sakna dig." säger Ulrika och börjar gråta.

"Jag har inte hunnit vara så mycket med dig men när vi satt vi matborden så hade vi kul vi skrattade och vi hade så fruktans värt roligt hela familjen. Jag har varit upptagen mycket men du ska veta att jag har gillat dig precis som du är." säger Hans som har gråten i halsen.

"Jag har varit o ärlig mot dig Isabell. Jag har aldrig varit kär i dig, jag har bara låtsats. Din bror lever han är i Afrika på utbildning. Han ville att du skulle tro att han var död för att du inte skulle kunna följa med. Han gjorde det men för att han aldrig har tyckt särskilt mycket om dig. Han tyckte att du skyllde ifrån dig på alla andra och så inte vad du gjorde själv. Det var inte de som var mobbad utan du som mobbade de. De ville att du skulle sluta med att mobba alla för att två i din klass har dött på grund av dig. Jag har varit med på detta hela tiden för du minns säkert inte detta men du har mobbat mig och alla andra i detta rum. Alla tycket att det kommer att bli skönt att du dör för att du har ställt till problem hela tiden. Mikaela har bara försökt att få dig till att se sanningen för hon fick nog först av alla oss. Så vi kokade ihop allt detta för att du ska vakna upp och se vad du har ställt till med. Jag orkar inte mer. Jag har fått ståt ut i nästan ett år. Det har nästan knäckt mig men det ska bli skönt att inte behöva vara rädd längre. Men jag är ändå här. Jag är den ända som har bryt mig för att jag har varit här hela tiden. Du har varit dig själv med mig det har jag märkt. Och jag har börjat få känslor för dig. Jag har tänkt dag och natt hur du ska gott göra alla om du vaknar igen. Tro mig jag har försökt att lägga goda ord för dig men alla tror att jag hittar på. Jag hoppas att du kommer att ha det bra i himmelen för att jag hoppas att du kommer dit och att du inte kommer till helvetet. Släpp taget och låt döden ta hand om dig. "Säger jag och pussar henne en sista gång på pannan och en gång på handen som jag fortfarande håller i.

Isabells perspektiv

Hör jag verkligen detta. Är det sant det Felix säger. Jag har hört han gråta i några veckor varje kväll bredvid min säng. Ja, jag ligger fortfarande i koma men alla säger att man hör när man har koma och det är sant.

"Släpp taget Isabell!" hör jag Felix säga gång på gång. Ska jag göra det. Ska jag verkligen släppa taget. Jag gör det jag orkar inte kämpa längre särskilt när ingen vill ha men mig att göra. Jag slutar kämpa jag slutar andras jag känner ingen smärt längre. Är jag verkligen död är det så här det känns.

Det här skrev jag som ett av slut på denna bok. Jag hade inga idéer till denna boken men jag ville skriva slutet med det har tagit väldigt lång tid. Men jag ska börja skriva en ny bok så gå gärna in och läs! Men det har varit jätte kul att skriva denna bok. Det var den första så den blev inte så bra men vi får hoppas att den andra blir bättre. Tack för att ni har läste! <3  Stora kramar Sara! <3 ;)