Änglar bär vingar

Kapitel 7 sista sekunden

Jag vaknar mitt i natten av att svetten rinner ner för pannan. Jag känner hur hjärtat bultar i bröstet, det måste ha varit en utav mina mardrömmar tänker jag för mig själv. jag hör musiken spela dolt nere från vardagsrummet, festen har inte slutat än. jag går upp ur sängen och fipplar med ljuset för att få tag i mina kläder som ligger utslängda på den blåa mattan på golvet. Jag får tag på en vit speskläning som jag slänger på mig. Jag känner hur tankarna flyger förbi om Felix. Jag kan inte förstå att han kunde göra något sånt. det kändes som att han stämplade en kniv i bakryggen på mig när jag fick syn på den svarthårgiga tjejen som hade sina läppar tätt intill Felixs.

jag pringer ut ur mitt rum, ner för den långa trätrappan ner till vardagrummet. jag ser olika personer som tittar stelt tillbaka på mig. De flesta verkar borta men dricker av bålen som står på tvrumsbordet ändå. Jag greppar tag i mina vita klckskor som ligger på dörrmattan. jag tar tag i dörrhandtaget och går ut. När jag öppnar dörren känner jag den kalla vinden som viner över mitt ansikte. Jag ser gatlamporna som är tända som facklor utan för, jag styr mina tunga seg ner till det pålande vattenfallet som bildar en stor sjö.  Jag hör hur kvistar knäcks bakom mig och jag vänder mig om. Men jag ser inget och fortsätter mina steg framåt.

Niu är jag framme vid den lilla bron som sträcker sig över det lilla vattenfallet. Jag lutar mig över kanten och ser de pålande vattnet. Jag tar upp ena foten på de understa räcket. Jag tänker på allt Mickalea har gjort mot mig och va felix gjorde. Precis i samma stund som jag tänkte hoppa kände jag en varm hand greppa tag om min. Men det är försent, jag känner hur jag glider ner på andra sidan av räcket, Handen håller mig i ett hårt grepp så jag hänger kvar i.

- Släpp mig! Skriker jag, jag vill bara dö, låt mig göra det.

- Alldig! skriker en killes röst tillbaka. Jag låter inte dig dö nu, för jag kan inte leva utan dig.

Handen som håller i min glider och jag försöker inte hindra det. Men till min stora förvånging greppar en till hand om min arm. Känslan av handen känns kall och stel. det dunkar i handen på mig som båda händerna håller stenhårt i.

-Släpp mig ber jag.

-Alldig ropar två killröster på samma gång.

Jag känner hur de långsamt drar mig upp och till andra sidan av recket. När jag tittar upp från min position som jag sitter i på bron ser jag två livrädda ansikten titta ner på mig. jag känner igen båda väldigt väl, men jag kan inte sätta fingret på vem och vilka de är det är allt för mörkt. jag känner hur en utav killarna flyger på mig och håller mig hårt tätt intill han. Jag känner hur en vanilj doft av killparfym som sprider sig i näsan. Då vet jag precis vem det är, det är Felix.

- Släpp mig! skriker jag, och tårarna bara rinner ner från kinderna. Men han släpper inte taget istället kramar han mig hårdare. Jag försöker ta mig loss men det är meningslöst.

- Va fan håller du på med Isabell, du kunde ju ha dött säger en sträng röst till mig.

- Det var de som var meningen svarar jag snabbt tillbaka med en underton som var ittiterad.

jag känner hur felix sakta släpper taget om mig. han glider ner på knä jämte mig. Han tittar bekymrat på mig, med en tår i ögat.

- Varför ville du dö? Frågar han med gråten i halsen.

- Som att du inte visste svarade jag kallt tillbaka.

- Va pratar du om? jag förstår ingenting, säger felix med en förvirrad min.

- Varför ljuga, jag visste hela tiden att du var på hennes sida, jag litade på dig. Mina tårar bara strömmar ner från kinderna.

- Va har jag gjort fel ? frågar han.

- Jag såg dig hångla med en utav Mickaelas kompisar, tror du att jag är dum eller? Han kollade förvirrat på mig när jag sa det.

- Jag har inte hånglat med någon tjej, jag trodde att vi hade något säger felix bekymrat.

- Försök inte att spela oskyldig, jag såg er,

Ogge som står en bit bort kollar förvirrat på oss båda.

- Jag har inte hånglat med någon, jag har letat efter dig hela kvället, du bara försvan. Jag letade både ute och inne men jag hittade dig inte någonstans. Jag kollade även i ditt rum men såg dig inte där. säger felix och tittar oskyldigt på mig.

- Hur vet jag att det är sant, jag svär att jag såg dig med en utav Mickales kompisar.

- Jag svär att det inte var jag, du kanske såg någon annan som liknade mig på långt håll.

- Jag vet vad jag såg säger jag till svar.

- Va ska jag göra för att du ska tro på mig? frågar Felix.

- Bevisa att du älskar mig snyftar jag.

- Klart att jag älskar dig, jag vill inte ha någon annan tjej, fattar du väl. Säger han och kramar om mig. När han kramarde mig kändes det som att allt bara släppte. Allt hat som jag kände bara försvann. Gud va jag älskar denna killen, hans varma kram tog aldrig slut. Det känndes bara som att det var jag och han mot världen.

Det här var ett kapite jag och min syster Frida skrev ihop. Hoppas ni gilla det.