Änglar bär vingar

Kapitel 12 Snälla!

Nu var det december och det snöade ute. Stora snö flingor seglade ner tills det nuddade marken. Jag hade gått i skola ett par gånger och det var helt okej jag gick i samma klass som Felix. Jag hade några nya vänner men jag umgicks inte så mycket mer med de mer än på skoltid. Jag hade kommit en tjej som heter Nelly väldigt nära men inte så nära så jag kunde lite fult ut på henne eller så jag kan berätta om min historia. Jag satt och kollade ut igenom fönstret vi var på andra plan i den stora delen av skolan. Jag vaknar upp av klockorna ringer ut. Man hör hur alla börjar plock ihop sina grejer. Jag gillar inte att trängas ut så jag går ut när alla har kommit ut. Jag går sakta till mitt skåp låser upp och tar på min jacka och tar med min engelska bok. Jag låser mitt gråa skåp och sen går ner för alla trappor och ut i rummet där alla skorna är. Tar mina vitta skor och trär på dem på mina fötter. Mina blåa tummevantar trär jag på mina torra händer. Jag öppnat glasdörren och går ut i snövädret.

Jag har i mina hörlurar och sätter på Spotify. Jag har inte så långt hem från skolan så jag väljer att gå. När jag går så känner jag att någon går bakom mig men när jag vände mig om så ser jag ingen. Jag går en liten bit till men jag hör fotsteg hela tiden så jag vändeder mig om och ser en lite tjej i typ 6 års ålder. Hon gråter och hållet i en nalle. Jag kollar mig omkring om jag ser någon person som kan vara hennes föräldrar men ser ingen människa. Kanske inte är så konstig för att jag är i en skog just nu. Men när jag ska kolla på flickan igen så är hon borta. Jag kollar igen men jag ser henne inte.

Jag börjar gå igen. Men jag hör fortfarande steg bakom mig. Plötsligt får jag en snöboll i huvudet och vänder hastigt mig om. Jag ser en väl igen känd kille med ett stort flin på läpparna. Mycket väl så är det Felix.

"Nä, nu ska ni få", säger jag och sätter mig på huk och tar upp snö och kramar ihop den som en boll. Jag kaster och försöker att sikta på Felix och träffar han på axeln. Han springer emot mig. Jag skyndar mig att ta upp men snö men hinner inte så långt innan Felix fångar mig i en stor kram och pussar mig på kinden.

"Saknat mig?" frågar han.

"Det klart att jag har." ger jag han som svar. Vi går hem till mig. När vi kommer hem så är det ingen där. Jag går in till köket och ser att Ulrika har skrivit en lapp.

Hej! Jag har lagat mat så det står i skyltskåpet så det är bara att värma. Skulle ni vara snälla att plocka upp i diskmaskinen också så ses vi i kväll.
/ kramar Ulrika.

Felix värmer maten medans jag plockade upp disken ur diskmaskinen. Jag dukade också. När vi hade ätit så bestämde vi att vi skulle gå hem till Felix.

När vi var hemma hos honom så bestämde vi att sätta på en film. Det fick bli The Last Song jag fick bestämma så fick det bli den för den är riktig bra. Vi hade varit och köpt godis som vi nu satt och åt samtidigt som vi tittade på filmen. Min mobil vibrerade lagom när filmen var slut. Jag låg i Felixs varma och säkra famn. Jag fiskade osmidigt upp min mobil. Ett sms från Ulrika.

Jag vet att det är fredag och att du är hos Felix men kan du inte sova hemma denna helg? Snälla.<3

Visst jag kommer. <3

"Jag måste gå." säger jag lite lesset för att jag älskar att vara med Felix.

"Redan!" utbrister Felix.

"Ja, Ulrika ville att jag skulle komma hem". säger jag och kollar på mina och Felix ihop flätade händer.

"Okej, kan jag få följa dig en bit på vägen hem?"

"Visst", och det spred sig ett stort lendde på mina läpparna. Man kunde se mitt hus nu mellan snöflingorna. När vi hade gått en stund.

"Är det okej om jag vänder nu?" Felix stannade och kollade på mig.

"Ja," gav jag som svar. Jag kände hur han lättade på greppet om min hand. Han gick och ställde sig framför mig och kysste mig länge.

"Jag måste gå nu." sa han och kramade mig en sista gång.

"Hej då! Vi ses i morgon i studion." sa han och vände sig om.

"JA, det gör vi. Hej då!" sa jag bakom honom. Ett dovt skratt lämnade hans läppar innan han försvann i mörkret. Jag började gå det var tre gatlampor innan mitt hus kom. Jag passerade en och jag hörde steg jätte nära. Vänder mig om ingen där jag fortsätter fram åt. Inte de stegen som var i skogen utan närmare. Jag ökade takten och gick snabbare. Nu hade jag bara en gatlampa kvar. Nu kände jag ett hårt grepp om min nacke och en säck över mitt huvud. Jag ser inget ting allt är bara svart. Paniken spred sig inom mig. Vad ska jag göra? Kommer jag aldrig med få se Felix? Vad kommer att hända? Jag är livrädd. Jag försöker att skrika på hjälp men inget kommer ur min mun. Greppet om mig blir bara hårdare och hårdare. Jag försöker att ta mig lås men allt är för jävels. Jag känner att personen släpar mig någon stans men jag vet inte var. Jag hör dova röster.

Jag vaknar och ser att jag ligger i en snödriva. Det är blod i snön. Det gör ont i hela min kropp. Jag mins jätte väl de mörka skuggorna och de skarpa rösterna som skrek till mig. Riven mot min rygg jag kan känna de än. Jag försöker att ställa mig upp på mina svaga ben men faller ihop lika fort igen. Jag kollar mig om kring om någon av de är kvar men kan inte höra någon eller se någon. Jag känner inte igen mig jag har aldrig varit här jag ser skog och en sjö till vänster om mig. När jag vänder mig om ser jag mer skog. Jag är så rädd. Tänk om de kommer till baka igen. Jag kollar ner på mina så kallade kläder som nu är i trasor. Jag försöker att hitta min mobil men jag kan inte hitta den någon stans då mins jag att jag har glömt den hos Felix igår. Jag gör ett försök till att resa mig upp och denna gång lyckas jag. Jag tar  mig fram i skogen men jag bara vandrar runt i cirklar. Till slut måste jag sätta mig ner för att mina ben skakar och hela min kropp skriker av smärta.