Draktörne 🇸🇪

19. Svindel

Quen höll armarna höjda, vilket ökade känslan av att vara luftburen. De lugna vingslagen bar henne strax under molnen och världen hade krympt till en matta långt under dem. Zadroc hade tagit ledningen nu när de visste vart de skulle och han besvärade sig inte med att vänta. De andra var inte större än fåglar bakom dem när Zadroc lät vindarna bära honom högre över de snöfläckade topparna. Hans vingslag stannade upp och de gled ljudlöst fram som en del av tystnaden.
Quen lät blicken svepa över bergen. Hennes hem låg längre norrut, men det var samma berg. Samma stenarter och samma ådror med mineraler som omslutit henne under hela hennes uppväxt. Lustigt nog upplevde hon samma trygghet och sinnesro så högt ovanför det solida berget.

Zadroc tog en vid omväg till rastplatsen, så trots deras försprång landade de samtidigt som de andra drakarna. Utan ett ord tog hon sadeln av Zadroc och han begav sig genast bort mot havet. Hon lade sadeln på en passande plats innan hon gick bort till bänkarna runt eldstaden.
Hon fick snart sällskap av Drenic, Tyrien och Haimen.
Drenic åtog sig att göra upp eld medan de andra sopade av bänkarna som fått snö på sig.
Så snart skinnen var utbredda och elden började ta fyr satte de sig för att iaktta flammorna. Vinden ven kring klipporna och elden flämtade och knastrade i eldgropen. Quen upplevde samma sövande känsla av ljuden som hon gjort tidigare. Lukten av vedrök blandade sig i den kyliga luften, vilket även det gav en hemtam känsla.

De satt tysta en lång stund innan hon kände en varm hand över sin. Drenics hand täckte hela hennes. Hon särade på fingrarna så att hans gled ner mellan hennes och han kramade hennes hand mjukt. Quen betraktade lågorna som flackade i vinden medan hon log vagt. Den spända känslan hade gett med sig så snart hon fått lämna Axis bakom sig och hon hoppades att det skulle fortsätta. Hon kunde inte göra så mycket åt det som hänt och inte heller det som folk ansåg om saken. Det enda hon kunde göra var att blicka framåt. Hon försökte att inte ha dåligt samvete över att hon ändå innerst inne var lite lättad över att inte behöva ha med Hoggwin eller Ercin att göra längre. Så länge hon inte berättade det kunde ingen döma henne för det, även om hon kände sig skamsen.

Zadroc var först tillbaka, men Whiteng inte var långt efter. Den nästan vita drakhonan hade smala, röda ögon och mängder med horn och taggar som sträckte sig bakåt likt vindpinade istappar. Quen tyckte att honan gav intrycket av att vara en monstruös isdrottning med behagfullt, men lömskt uttryck. Lite lustigt var det att även Tyrien hade smala ögon, som om han kisade hela tiden. Fast där slutade likheterna mellan dem då Tyriens hud fått sin beskärda del med sol och hans hår var så mörkbrunt att det kunde misstas för svart. De var förstås lika respektgivande, men annars hade de inte fler likheter. Tanken fick henne att le och hon försökte finna likheter mellan Drenic och Cohat. Även Cohat hade smala ögon, fast gula. Drenics ögon var inte nämnvärt smala dock. Cohat hade ett kort huvud och mycket kompakt kropp, så det skulle möjligen vara utstrålningen av styrka de hade gemensamt.

”Något som är lustigt?”
Hon mötte Drenics blick och log snett.
”Ganska lustigt... Jag försöker hitta likheter mellan alla husarer och deras drakar.”
”Så vad har du kommit fram till?”
Quen kastade en blick mot Tyrien innan hon lutade sig närmare Drenic.
”Whiteng har lika smala ögon som Tyrien.”
Drenic kastade en blick över axeln innan han vände sig till henne igen med road uppsyn.
”Det ligger något i det... Wardheart har lite samma färg på fjällen som Haimen har på håret.”
Quen log.
”Rogin och Agrod ser alltid missnöjda ut.”
Drenics leende blev bredare.

”Där har vi de sista.”
Tyrien reste sig för att rulla ihop fårskinnet han suttit på medan de två drakarna landade på klippan. Drenic gav drakarna en blick över axeln innan han följde Tyriens exempel. Det kändes lite ovant att bara lämna elden att brinna ut på egen hand, men Quen visste att den inte skulle göra någon skada på en frusen bergstopp.