Draktörne 🇸🇪

17. Avtal

Quen stod med halvöppen mun men kunde inte andas. Luften hade blivit tjock som sirap och tankarna i hennes huvud hade frusit till is. Rysningar löpte över hennes hud likt känslan av en annalkande storm. 
E

rcin stod själv orörlig och tycktes ha lika svårt att inse vad som just hänt. Allt hade gått så snabbt.
Quen lade inte märke till Norin förrän han tog ett fast grepp om hennes arm. Utan ett ord ryckte han henne med sig mot drakstallet. Hon var nära att snubbla flera gånger medan de halvsprang över balkongen. Norins fingertoppar trycktes hårt i hennes arm var gång han fick parera hennes stapplande steg. Han varken saktade ner eller gav henne en blick. Quen flämtade för att få luft medan hennes blick flackade mot stallet. Brodir Hammarhorn stod och väntade på dem med en handfull soldater. Bakom sig hörde hon Zadroc följa dem. Han verkade ha uträttat det han ville och visade inga tecken på fientlighet.
Så snart de kom närmare drakstallet hoppade han förbi dem och tog sig upp på stallets tak.
Brodir följde honom med blicken och nickade.
”Där uppe kan han nog sitta tills vi rett ut det här”, han vände sig till Norin, ”Ta henne till mitt rum. Låt ingen stoppa dig.”
Norin nickade kort innan han drog med sig Quen in i stallet.
Omvärlden kändes avlägsen och overklig medan hon klumpigt följde Norin genom gångar och korridorer. Om det var mot reglerna att skada vilda drakar var det nog ingenting mot vad det var att döda en av husarernas drakar. Inte vilken som helst heller, utan kejsardraken. Den som stod högst i rang och som tillhörde husarernas anförare.
Chock och rädsla kramade hjärtat medan hon undrade vad som väntade henne nu.

Soldaterna som stod på vakt utanför Brodirs privata gemak öppnade dörrarna för dem när de närmade sig.
Norin drog med henne in i rummet och dörrarna stängdes.
Äntligen lossade han sitt hårda grepp om hennes arm. Quen tog flera djupa andetag utan att lyckas skaka av sig känslan av kvävning. Norin tog några nervösa steg som om han hade svårt att sluta springa, innan han kom fram till henne och drog in henne i en hård kram. Quen tryckte kinden mot hans bröst och klamrade sig fast vid honom. Hon ville rabbla ursäkter, säga att det inte varit hennes mening och försäkra att hon inte hunnit reagera, men inte ett ord ville lämna hennes mun. Hon var ändå ganska säker på att Norin redan visste. Han hade kommit till hennes undsättning och det fanns inga tecken på ilska eller irritation i hans sätt.

Det avlägsna ljudet av marscherande fötter hördes innan dörrarna slogs upp.
Quen kikade över axeln på Norin och såg Brodir stega in i rummet med allvarlig uppsyn. Gruppen med soldater stannade utanför dörren och vände sig mot korridoren som om de var beredda på ett anfall.
”Jag beklagar denna stressande situation, men skulle du vänligen kunna vänta utanför medan jag talar med din syster?”
Norin lossade motvilligt greppet om henne. Han lade sina händer på hennes kinder och lutade sin panna mot hennes.
”Det ordnar sig. Okej? Vi ordnar det.”
Hans mjuka mummel gav en gnutta tröst i hennes stressade tankar. Sedan lämnade han rummet med raska steg innan dörrarna stängdes efter honom.
Med ens stod Quen ensam med Brodir i det halvdunkla rummet. Det avlägsna knastret från ett fyrbåk längre in var det enda som hördes utöver hennes ryckiga andetag.
Brodir lade en hand på hennes axel innan han gjorde en gest mot bordet de suttit vid under hennes tidigare besök. Hon såg på bordet men fann inte förmågan att röra sig. Brodir lade handen på hennes rygg och lotsade henne varsamt till stolen hon suttit på tidigare.
”Ta det lugnt, husar. Andas djupt. Tror du att något starkt att dricka skulle hjälpa?”
Quen satte sig med en duns innan hon skakade på huvudet. Brodir gav henne en vänlig blick innan han gick över till sidobordet för att fylla ett stop från en karaff.
”Skadar ju inte att försöka?” sa han och ställde stopet framför henne.
Quen drog stopet närmare medan Brodir gick över till sin stol för att sätta sig. Det luktade sött och fruktigt om den varmröda vätskan. Om hon inte misstog sig var det owoc-vin. Med insikten om att Brodir nog hade rätt tog hon några klunkar.
”Du behöver inte förklara något alls, käre Runsköld. Jag såg det mesta. Din drake är trots allt större än de andra och bara en dåre skulle börja provocera honom. En drake ska försvara sin husar och då husar Silvira tappade behärskningen nog för att slå dig är det en självklarhet att din drake var på sin vakt. Den ytterligare provokationen fick en ganska väntad utgång med tanke på situationen.”
Quen lyfte blicken och mötte Brodirs.
”Det finns ändå en sak vi kan göra för att försäkra oss om att du undkommer bestraffning”, trevade han.
Han reste sig och gick bort till en gammal byrå där han tog fram ett hoprullat pergament ur en låda.
”Det här blir en lite annorlunda lösning, men går du med på det så har ingen makt att ge dig någon bestraffning. Allt ligger i mina händer.”
Brodir satte sig vid bordet igen.
Quen drog undan stopet när han rullade ut ett tjockt pergament framför henne. Längst ner fanns ett stort, blodrött sigill och två tofsar av silke hängde mot hennes ena ben över bordskanten. Hela pergamentet såg mycket vackert ut. Första bokstaven var stor och konstnärlig med mycket detaljer och dekorationer. Resten var skrivet med prydlig text. Någon hade lagt mycket tid på det. Bokstäverna matchade i storlek och raderna var helt raka.
Förvirrat lät hon blicken svepa över pergamentet då det verkade vara skrivet på gammal forndusziska. Vissa ord kände hon ändå igen.
Hennes ögon vidgades när hon insåg vad det var för ord. Hon granskade dem för att försäkra sig om att hon inte såg fel. Ord som krona, arvinge och tron. Hjärtat började slå snabbare igen. Hennes blick irrade över pergamentet innan hon chockat såg på Brodir.
”Se inte så rädd ut. Det är inte ett permanent kontrakt. Som du vet har jag fortfarande inga barn, men den saken kommer jag att ändra på en dag. Den dag jag får min förstfödda så bryter vi kontraktet med förutsättning att jag byter arvinge till mitt eget barn. Sådant har folk gjort förr. Du står som min tronarvinge länge nog för att den här stormen ska lägga sig. Som min tronarvinge kan jag försvara dig och de får inte röra dig då du får politisk immunitet. Av din blick att döma är du inte intresserad av min tron och det kan jag garantera att du inte behöver fundera på. Jag kommer att göra ett kontrakt till där jag har en sekundär arvinge. Skulle något hända mig så avsäger du dig tronen och min sekundära arvinge blir krönt istället.”
Quen iakttog honom under tystnad medan hon smälte hans förslag. Det kändes fortfarande ofattbart, även om ett tillfälligt kontrakt kändes lättare att acceptera. Hon hade hört om monarker som haft tillfälliga arvingar för att hylla en god vän eller stöda en familjemedlem tills dess att de valde sin egentliga arvinge. Det var inte helt okänt för henne. Ändå gick det inte att skaka av sig känslan av att det ena efter det andra ramlade över henne.