Draktörne 🇸🇪

28. Fienden

Quen höll ett öga på den grågröna draken när de landade vid öppningen till tronsalen. Den unge mannen som satt i sadeln såg inte allt för nervös ut och verkade kunna hantera sin drake utan större svårigheter. Haloa skulle säkert bli nöjd med sin andra husar. Han verkade vara ett bra val.

Quen vände blicken framåt igen när Zadroc klättrade ner genom sprickan till tronsalen. Hon såg fram emot att få skicka hem det första paret drakar. Tronsalen hade känts trång och överbefolkad ett tag nu.

Knappt hade Zadroc klivit ner på golvet innan Quen fick se Herona komma stormande in i salen med Dusza Huzary i släptåg. Känslan av brådska hängde tungt i luften och fick
Quen tog några steg för att gå i möte.
”Kejsaren mobiliserar sig mot mitt rike. Han tänker anfalla Kraj-Sciana!”
Quen stelnade till och stannade. För en sekund stod allt stilla. Adrenalinet gnistade till i kroppen och hon svepte med blicken över drakarna i salen. De var redan sadlade och hade tydligen väntat på henne. Deras senaste tillskott klättrade precis ner på golvet med sin drake. Hon pekade på honom.
”Du stannar här. Ni andra. Upp i sadlarna!”
Dusza Huzary sprang med ens till sina drakar för att klättra upp på dem.
”Håll er samlade! Ta inga onödiga risker! Håll ett öga på mig!”
Hon skrek ut order medan hon stegade mot Zadroc som redan hade hukat sig för att låta henne sitta upp snabbt.

Zadroc var först ut. Han lät sig inte vänta på något, utan svingade sig upp i luften så snart han kunde veckla ut vingarna. Han tog sig till högre höjd och cirklade sedan runt berget medan skaran med drakar tog sig ut en efter en. Quen höll räkningen på dem och väntade tills sista draken visat sig innan hon vände blicken mot sydväst.
Zadroc behövde ingen signal, utan vek av från bergen och svepte ut mot slätten och Ilac.
Hjärtat tycktes darra i bröstet på henne. Ovissheten om vad som väntade dem fick hennes tankar att löpa amok. Inte ens Zadrocs dova vingslag skänkte sin vanliga tröst. Hon kände sig bara kall.

Luften blev sakta varmare ju längre söderut de kom. Axis drog hennes blick till sig, trots att staden knappt var mer än en smula i fjärran.
Hon kunde inte se några drakar eller samlingar med soldater. Hon kunde bara hoppas att det inte varslade illa. Hon kastade även en blick över axeln för att se hur långt efter de andra drakarna låg. De höll sig i dubbla led med lagom avstånd, lite likt fåglarna brukade göra.
Hon hoppades att Zadroc skulle kunna hantera det mesta så att de andra inte behövde testa sig själva i strid. De hade inte gjort mycket mer än flugit omkring för att lära sig flyga. Att strida var något helt annat, men med lite tur behövde de bara visa sig för att markera sitt övertag. De var trots allt åtta drakar mot kejsarens sju, om inte fler lämnat kejsaren för ta tjänst hos sina kungar. Inte brukade Ronir sända ut mer än han kunde avvara heller då han riskerade att lämna Axis oskyddat. Det kunde inte vara mycket mer än tre drakar som deltog i striden.
Quen försökte gissa sig till vad de kunde väntas behöva göra för att avbryta anfallet mot Kraj-Sciana, väl medveten om att hennes planer ändå inte skulle hålla när de väl anlände. Sittande i sadeln på Zadroc hade hon inte mycket annat att göra än att komma med gissningar, vilket gjorde föga för hennes nerver.

Silverdale flöt ut i havet mellan Escut och Axis och fick vattnet att skifta i brunt. Floden från bergen ringlade sig genom ett gräshav som utan tvekan skulle göra det svårare för trupper och fotsoldater att ta sig fram, så Quen räknade med att de rörde sig längre norrut. Själv höll hon sig över flodens norra mynning för att inte komma för nära bebyggelse samtidigt som hon höll ögonen öppna efter tecken på framryckningar. Hon kände att hon fick lita på Zadroc när de väl närmade sig fienden. Öppen strid var hans område och han hade haft talang för det så långt. Hon hoppades bara att Ronirs armé skulle inse sitt underläge och dra sig tillbaka så snart hon och Dusza Huzary visade sig. Ju färre som fick sätta livet till ju bättre, även om hon kände att det var en naiv förhoppning.