Draktörne 🇸🇪

1. Drakskugga

Skuggan av den enorma draken irrade och guppade över det månbelysta landskapet. Den störtdök ner för branter, svepte över dalar och susade upp för bergväggar.
Quen hann knappt inse vad det var förrän den kom susande upp för bergssluttningen rakt mot henne. Blicken sökte sig reflexmässigt upp mot en blodröd drake som gled på vindarna med utspända vingar. Hennes andetag stannade upp för ett ögonblick innan hon slängde sig på marken.
En vindpust i gräset fick rysningar att ila genom kroppen. Det sved i pannan som skrapades mot en sten, men hon vågade inte röra sig.
I ögonvrån kunde hon se sin väska ligga mellan grästuvorna precis inom räckhåll. Hon undrade om hon vågade sträcka sig efter den innan hon rusade mot öppningen i berget. Benen kändes för svaga för att hon ens skulle kunna resa sig medan grottöppningen kändes väldigt avlägsen. En drake skulle vara ifatt henne på ett ögonblick, om den nu inte redan stirrade ner på hennes rygg. Blotta tanken fick håren att resa sig i nacken.
Hon lyssnade intensivt på vindens prassel i gräset, men ingenting tydde på att en drake kretsade ovanför henne. Hon försökte komma ihåg om drakar kunde se rörelser eller inte. Hon var ganska säker på att de hade lika bra syn som henne, om inte bättre. Hon var säker på att draken borde ha reagerat med en gång om den sett henne. Dessutom åt de väldigt sällan duzer. De föredrog valar och havsvidunder. En liten dusza som hon var förmodligen inte värd besväret, även om hon praktiskt taget låg serverad för den. Ändå var det nog bäst att inte provocera den genom att springa.

Tiden rann sakta förbi till ljudet av en stilla vind som lekte i gräset på den stenbeströdda sluttningen. Quen var övertygad om att det måste ha gått minst en timme. Om draken velat äta henne hade den nog gjort det redan.
Försiktigt lyfte hon huvudet och såg sig om. Blicken flackade över himlen och sökte sig bort över blånande bergstoppar. Hon vände sig på sida för att kunna se bakom sig innan hon till slut satte sig upp.
Handen darrade när hon sträckte sig efter väskan. Hon tog ett järngrepp om det grova tyget innan hon reste sig på ostadiga ben. Blicken svepte över omgivningen igen innan hon såg mot öppningen i berget. Den gick knappt att se då hon befann sig långt ner på sluttningen. Hon kastade en blick över axeln innan hon började gå.

Sluttningen hade aldrig känts lika lång eller lika brant. Gräset prasslade för mycket under hennes fötter och hennes flåsande andetag hördes säkert på långt håll. Hon kastade ofta nervösa blickar omkring sig innan hon samlat mod nog att börja springa. Tårna sparkade i stenkanter och hon steg snett på den ojämna marken, men hon lät det inte hindra henne. Snubblande och stapplande nådde hon äntligen öppningen i berget.
Golvet innanför öppningen var slätt och lättare att springa på, men hennes ben var så pass skakiga att hon närmast stapplade med handen mot väggen för stöd. Mörkret slöt sig allt tätare om henne ju längre in i tryggheten hon kom. Snart var det bara handen mot väggen och ekot av hennes steg som vägledde henne.
Hennes andetag lugnade sig långsamt och hon vågade sakta ner. Hon kastade en blick över axeln för att konstatera att öppningen inte gick att se längre. Några steg senare stannade hon för ett djupt andetag. Små skakningar tycktes kila runt i kroppen även om bergets trygga väggar välvde sig runt henne.

En rörelse i mörkret fick henne att stelna till. Något hasade mot väggen några steg ifrån henne och hon tyckte sig höra ett grusigt tuggande. Hon fnös trots att hon fortfarande skakade i kroppen.
”Schas!”
Hon klappade i händerna.
Klövar klapprade mot stengolvet när kwozan skuttade till och trippade i sidled innan den fick fart och travade förbi henne mot öppningen. Quen lutade sig mot väggen igen medan hon tog ett djupt andetag. Bakom henne gick getfåret i maklig takt mot öppningen när det kommit utom räckhåll för henne. För ett ögonblick blev Quen stående innan hon samlat sig tillräckligt för att söka sig vidare in i mörkret.
Det dröjde inte länge innan ett sken gick att skymta längre fram. Facklan hon lämnat i stenfatet brann fortfarande och lyste upp den kraftiga trädörren länge in.
Hon trädde huvudet och ena armen genom axelremmen till väskan innan hon tog facklan. Trädörren krävde ett kraftfullt ryck för att gå upp. Lika så för att stängas efter henne. Hon tog ett djupt andetag när hon fick stänga dörren mot omvärlden innan hon sökte sig ner för trappan som förde henne djupare i berget.