Draktörne 🇸🇪

27. Skogens folk

Zadroc landade i utkanten av den stora skogen. I norr kunde de vagt skymta Ocell och bakom dem var det inte långt till Ilacs strand.

Quen tog ett djupt andetag och lät blicken svepa över det gröna berg som reste sig en bit ifrån dem. Selva var djup och frodig, precis som de andra stora skogarna, men då skogen låg i norr fanns det mer barrträd än i de lövrika skogarna i söder. Att behöva lämna Zadroc kvar utanför skogen kändes lite osäkert, men det skulle inte finnas tillräckligt med utrymme för honom inne bland träden. Dessutom kunde det ses ofint att dra med sig en stor drake när man kom för fredsamma förhandlingar. Det fick räcka med de två soldater de hade med sig som eskort. Hon räknade med att de inte skulle ha några fiender i skogen. Eunerna var kända för att föredra fredliga former.

Norin gick tyst bredvid henne en bit innan han gav henne en blick. Hon svarade med en frågande blick då det var uppenbart att han hade något att säga.
”Kommer du ihåg vad deras hövdingar heter?” undrade han.
Det fanns en retsam underton då deras genomgångar av namnen inte varit särskilt smidiga.
Quen suckade.
”Jag tror det.”
”Okej... Så vilken hövding är vi på väg till nu?”
Quen pustade frustrerat igen.
”Kirri... Kirrikati?”
Norin nickade.
”Och hövdingarna i Verge?”
Quen suckade djupt.
”Kivikavi och Tjittjitjami.”
”Nej. Kivikavi stämmer, men inte det andra.”
Quen gned sig i ansiktet för att pusta igen.
”Tjittjii... ami. Tjittjiami.”
Norin log.
”Och i Serp-Terra?”
Quen snappade åt sig ett löv från en buske de passerade och vek det så många gånger det gick.
”Tickitak-. Tickitaki... Tickitaia.”
”Sista var rätt.”
”Det vet jag”, mumlade hon och kastade iväg lövet, ”Jag förstår inte varför deras namn måste låta som fågelläten. De är nästan omöjliga att uttala.”
”Deras namn är inspirerade av djurläten och hövdingarna döps ofta efter fåglarna med symboliken att de befinner sig över alla andra och har uppsikt över samhället.”
”Definitionen av fågelperspektiv.”
”Något ditåt.”
Quen låt blicken vandra över de allt större träden de hade omkring sig. Skogen började likna en sal med pelare av trädstammar. Bara på ett fåtal ställen nådde solstrålar ner och lyste upp öar av mindre växtlighet som frodades i ljuset. Resten av marken dominerades av barr och mossa. Träden var så grova att det skulle krävas dubbla famnar för att nå runt dem, vilket fick henne att undra hur stora träden i skogens mitt kunde vara. Hon hade hört att träden bar upp eunernas hus och rent av hela byar. De levde i träd som formats av deras förfäder och formade själva nya träd för framtida generationer. Hon hade aldrig sett deras byar, men ju närmare de kom ju mer växte hennes nyfikenhet.

Stigarna genom skogen blev allt tydligare ju närmare eunernas marker de kom. De följde en av stigarna när Norin stannade och höll ut armen för att stoppa henne. Längre fram på stigen stod en ensam eun. Han bar enkla kläder av skinn och en pilbåge på ryggen.
”Vad för er till våra skogar?” undrade den unge mannen.
”Drottning Runsköld från Himlakammen söker er hövding, Kirrikati. Vi är här för ett fredligt samtal.”
Den unge eunen bugade och vinkade åt dem att följa honom medan han vände sig om och började gå.
Quen gick tyst efter Norin som följde deras vägvisare. Uppe bland träden fann hennes blick de första tecknen på bebyggelse. En hängbro av sammanknutna pinnar och grenar löpte från ett stort träd till ett annat. Runt trädens stammar fanns ringar av balkonglika byggnader i samma stil som broarna. Det verkade vara ett nätverk av stigar för att kunna övervaka skogen från hög höjd. Deras ankomst var uppenbarligen ingen hemlighet. Hon tyckte sig skymta flera individer bland grenarna i de stora träden, men de var gäckande och svåra att fästa blicken på. Träden var också större än de hon sett tidigare. Dessa träd hade behövt minst fem famnar för att nå runt. De största träden kunde ha behövt över tio. Trädens grenar var i sig stigar över marken och hon tyckte sig se flera euner som kilade omkring på dem, men då de befann sig högt ovanför var de svåra att se.