Draktörne 🇸🇪

18. Sorgens färg

Hon hade inte kommit långt innan Norin var ikapp henne. Han slöt upp vid hennes sida och sneglade vaksamt på henne.
”Allt väl?” undrade han.
Hon nickade.
”Jag tror det...”
”Så du är Brodirs diedzic?”
Hon nickade igen.
”Och Ercin?”
”Avsatt.”
”Hm ... Det lär han inte gilla. Jag hoppas att det inte innebär problem.”
Hon tog ett djupt andetag.
”Jag hoppas bara att de andra kan acceptera det. Jag vill inte att de ser det som att jag armbågat mig fram till en högre position.”
”Om de får veta att du blev tronarvinge i samband med den här händelsen finns risken att de ser det så.”
Hon suckade igen.
”Brodir tycker att vi ska säga att vi skrivit kontraktet tidigare, men att vi inte sagt något för att undvika avundsjuka. Han sa så till Ronir i alla fall.”
Norin nickade.
”Låter bra. Vi håller fast vid den förklaringen.”
Quen suckade djupt och gned sig i ansiktet.
”Allt känns som ett enda kaos. Zadroc dödade kejsardraken och jag står nu i tronföljden till Himlakammens tron. Kan det bli värre?”
”Det kan det säkert, men låt oss inte locka på olyckan genom att prata om det.”
Quen gick närmare Norin och krokade sin arm om hans.
”Jag vill inte ens veta vad som skulle vara värre.”

De ryckte nästan till när de hörde steg som kom emot dem. En av tornets tjänare kom raskt gående och passerade dem med en hastig, artig bugning. De gav honom en kort nickning och gick tysta några steg innan de sneglade över axeln.
”Vi får prata mer ikväll. Det känns som att vi har lite för många öron som lyssnar här”, mumlade Norin.
Quen nickade och bättrade sitt grepp om hans arm. Hans närvaro fick det i alla fall att kännas lite bättre, även om kaoset tycktes hänga bakom henne likt en mörk skugga.

Quen studsade upp från sängen så snart hon hörde den lätta knackningen. Kvickt släppte hon in Norin som bar en bricka i händerna innan hon reglade dörren efter honom.
Norin suckade djupt när han ställde brickan på en pall vid sängen.
”Du anar inte vilken tumult du ställt till med. Folk är chockade, men det går inte att säga än om det är bra eller dåligt för dig. De flesta har svårt att tro att Silvira skulle ha misskött sig, medan andra anser att de bara väntat på att makten skulle stiga honom åt huvudet. Att en av de kejserliga drakarna dödats är också en skakande nyhet”, sa Norin och satte sig på sängen.
Quen tog ett djupt andetag och fingrade nervöst på en knapp i sin klädnad. För en stund stod hon bara och såg tomt på brickan med mat som Norin kommit med.
”Försök att äta lite i alla fall”, sa han när hon inte rörde sig.
Quen släppte knappen och gick fram till sängen för att sätta sig. Hon lät blicken svepa över brickan med mat igen. Först då noterade hon vad det var på den. Bredvid en brödbit med smör stod en skål med kaninstuvning. Norin hade även tagit med ett stop vatten.
Hon tog upp skeden och lyckades övertala sig själv att äta lite av stuvningen. Det var svårt att hitta någon aptit när huvudet var fullt med kaosartade tankar.
Norin satt tyst och såg på lågorna i den öppna spisen medan hon åt. Han rörde sig knappt, vilket troligen berodde på att han satt i djupa tankar.

Quen fick till slut i sig maten och satte sig högre upp i sängen.
”Det kommer förmodligen att väljas en ny högste husar i morgon. Vanligtvis brukar man ha en ceremoni när det görs, men nu blir det nog lite annorlunda. Jag tror inte att en husar degraderats på hela den tid det funnits husarer. Ingen husars drake har dödats heller, så jag vet inte vad det blir.” ”Är det bara kejsaren som väljer husar, eller finns det några regler bakom det?” undrade hon.
”Kejsaren väljer en äldre husar till högste. En vanlig husar tjänstgör tre gånger. Alltså 150 år. Sedan kan han väljas till högste husar i femtio år till. Det betyder att Ercin var den av de tre i hans ålder som stannade kvar när de andra avslutade sin tjänst. Valet står nu mellan Donic, Erden och Tyrien, även om tjänsten som högste husar erbjuds femtio år för tidigt.”
Quen nickade.
Tidigare hade hon hoppats att det inte skulle bli Erden, men sedan han adopterat kattungen hade hon fått en ny bild av honom. Hon hade ingen större skillnad. Ingen av dem kändes bättre eller sämre än den andra.
Hon insåg att det i så fall var första gången en högste husar skulle tjänstgöra i hundra år istället för femtio, om de inte planerade att ändra traditionen då hon ändå rört runt i den.