Draktörne 🇸🇪

22. Nya roller

Quen betraktade sin spegelbild. Draktörne passade hennes huvud perfekt. Mer än så hade hon inte väntat sig, men åsynen av sig själv med den spetsiga kronan fick en djup rysning att rinna ner för ryggen. Hon kunde inte förneka den nya titeln för sig själv längre. Hon var drottning vare sig hon ville eller inte. De svarta fjällens spetsar påminde nästan om lågor med det största fjället längst fram, dubbelt större än det bakre på kronan.

”Kommer du?”
Quen väcktes ur tankarna när Norin lutade sig in genom dörren till hennes gemak. Hon nickade kort och följde honom ut till tronsalen.
I salen stod ett följe med fem soldater.
”Din eskort, min Królowa”, sa han med en kort bugning.
Quens blick flackade via honom då det var första gången han tilltalat henne med titel.
”Behövs det faktiskt fem?” mumlade hon för att inte vara allt för uppenbar med sin osäkerhet.
Norin ryckte på axlarna.
”Med mig inräknad blir vi sex, vilket är det traditionella antalet. I salarna här hemma kan fyra vara helt acceptabelt, men då vi befinner oss i en spänd situation så förväntas du ha minst sex soldater i följet.”
Quens blick svepte över soldaterna och fann två kvinnor bland dem. Det kändes passande att de hade några kvinnliga soldater i eskorten, även om det gärna hade fått vara en till för jämnare antal. Hon fick se över det senare. Hon mötte Norins blick igen. ”Så vi går hem på en visit?” undrade hon.
”Nja. Vi går ner till smedjorna. Toryn arbetar med att smida vapen åt soldaterna ifall vi skulle befinna oss i en trängd situation snart. Jag tyckte det vore passande att vår Królewski går ner till smedjorna för att se hur arbetet fortskrider. Ett tecken på att du ombesörjer ditt folks säkerhet samtidigt som du inte är rädd för att smutsa ner dina fina kläder i arbetet.”
Quen nickade igen.
”Så... jag ställer mig alltså först i ledet och sen går jag bara?”
Hon sänkte rösten än en gång då frågan kändes dum. Hon ville ändå försäkra sig om vad hon förväntades göra innan hon började gissa sig fram.
Norin nickade.
”Du ser till att gå i mitten var du än går. En Królewski går inte och skrapar axlarna mot väggarna och de går inte åt sidan för någon. Andra flyttar på sig. Huvudet högt med jämna, flytande och lagom långa steg. Gärna smidigt och i fast takt.”
Quen kände bröstkorgen dra ihop sig medan hon präntade in anvisningarna. Sedan tog hon ett djupt andetag och nickade.
”Okej.”
Norin gjorde en gest åt henne att inta sin plats främst i ledet.
Quen steg fram och vände sig mot dörrarna.
”Zamówienie.”
Norins korta och bestämda order fick soldaterna att inta sina platser i raka led. Han tog själv den främre platsen på hennes högra sida.
”Det är bara att börja gå när du är klar. Du behöver inte vänta på oss.”
Quen kände kinderna bli varma när Norin lutade sig fram för att mumla henne i örat. Givetvis började en Królewski gå utan att vänta på någon. Hon hade bara varit så nervös att hon ville vara säker på att alla var med innan hon började röra på sig. För att bortförklara varför hon stod stilla såg hon över sin klänning så att den satt som den skulle. Händerna var hon inte säker på var hon skulle göra med då det kanske inte såg fint ut om en drottning gick och svängde med armarna. Hon lade händerna omlott över magen och tog ett djupt andetag igen. Sedan var det bara att sätta den ena foten framför den andra.

Att sju fötter träffade golvet samtidigt alstrade ett rytmiskt slamrande som fångades upp i att vagt eko mellan stenväggarna. Dess puls tycktes resonera i hela kroppen på henne. Rysningarna löpte över ryggen och upp i nacken då det kändes mäktigt, även om hon kände starkt att hon funnit det mer imponerande om hon bevittnat det istället för att vara i centrum av det.
Så långt hade de inte mött någon, men de närmade sig en av de breda trapporna som skulle ta dem ner till Góra-Hol. Quen tog ett djupt andetag för att samla sig, även om hon var noga med att inte tappa takten. Det kändes lite som att bli knuffad mot ett stup.

Quen svängde runt hörnet och fortsatte ner för trappan. Ljudet av soldaterna ekade ut i salen och fick rysningar att kittla likt kalla insekter över hennes armar. Hon kunde direkt se hur folk stannade upp och vände på huvudet. Händerna hon höll över magen trycktes hårdare mot kroppen, även om hon försökte att se avslappnad ut. Hon undvek att möta blickar och fortsatte ner för trappan i samma stadiga takt.
Mot slutet av trappan vände hon huvudet i riktning mot smedjorna, även om hon svängde först när hon steg ner på golvet. Det kändes som att hon ville planera varje steg hon tog så att ingenting gick fel. Hjärtat fladdrade i bröstet likt en fångad fjäril när hon hamnade så tätt inpå sitt eget folk.
Hennes folk.
Hon hade verkligen mycket att vänja sig vid.