Parachute

19. Fattiga riddare & silver

Matoset seglade upp mot taket och lämnade efter sig förvånansvärt nog inte en vidbränd doft när ångorna fortsatte in i den silvriga fläkten ovanför induktionshällen där stekpanna stod placerad. I den svara pannan låg bröd doppat i någon smet liknande grunden till pannkakor och jag kunde inte låta bli att känna mig någorlunda stolt över att jag, Oscar Molander kunde laga någon annan mat än färdiga köttbullar från familjen Dafgård och snabbmakaroner. Det såg dessutom acceptabelt ut att äta och snyggt vilket i sig var en stor bedrift och framgång från min sida. När jag tyckte att den tänka frukosten fått en tillräckligt fin gyllenbrun färg, drogs värmen på plattorna ner och med hjälp av en stekspade förflyttade jag brödskivorna som var sneskurna på mitten och lagda dubbelvikta över på var sitt porslinsfat. Då jag knappt själv visste vad man serverade till fick jag utgå från exemplet på bilden i receptet. Efter liten stunds runt rotande i frysen och med fingrar frusna som istappar hängande från hustaken, drog jag ut en halvt uppäten påse med frysta hallon och blåbär. Jag hällde sedan upp innehållet ur påsen i en glasskål och placerade den på köksön vid barstolarna tillsammans med brödet, apelsinjos och någon kanadensisk sirap. Då jag inte visste om Ella gillade hallon eller blåbär och på grund av min osäkerhet kring allmänheten idag, greppade jag tag om ett äpple från fruktskålen och skar upp de i så tunna skivor som jag förmådde.

"Vad gott det luktar" Precis när jag hunnit att inspektera mitt mästerverk av frukostmat i någon minut, hörde jag en ljus röst tillhörande henne från dörröppningen in till köket. Dröjande kvar i orden satt ett raspigt klingande som orsakades av en nyvaken människa, en person som inte hade pratat speciellt för mycket de tidigare minuterna. Lite generat över att de troligtvis verkade som om jag hade ansträngt mig till det yttersta, vilket var vad jag hade gjort men inte ville visa, vände jag mig om för att kunna se henne med ögonen och inte enbart höra rösten. Tankarna for runt i huvudet och försökte lista ut vad jag kunde göra för att verka avslappnad och som om detta var någon jag gjorde varje dag och inte i själva verket var någon premiär.
"Jag hoppas att det smakar lika bra som det luktar" "Jag är tyvärr ingen mästerkock" Flinande för att lätta upp det jag själv antog var en underlig stämning drog jag handen i håret av ren reflex då jag inte visste vad jag skulle säga ytterligare. Även om jag annars inte kände mig det minsta orolig eller obekväm i hennes närhet var detta ett undantag. Jag visste att hon befann sig här men på något konstig sätt var jag samtidigt inte beredd att se henne för tillfället. Jag var inte det minsta förberedd.
"Det blir säkert jättebra" Ella fnittrade charmigt och glädjen smittade av sig, hon hade den effekten på mig. Skulle inte förvåna mig om det var lika dant med hennes omgivning, att de blev fånigt glada som jag. Vem kunde vara på dåligt humör när hon var i samma rum?

Under tystnad slog vi oss ner på varsin stol placerad på vardera sida om köksön i köket. Ella greppade tag om den silvriga skeden i skålen med hallon och blåbär och lassade de halvt frusna bären över till sin tallrik där de sedan bildade ett litet berg. Jag kunde nu smått lättat konstatera att hon gillade frukt och jag slog mentalt till mig själv för att jag tidigare varit så orolig för ingeting.

"Det var ju jättegott" utbrast Ella efter några tuggor och berättade sedan att hon aldrig tidigare hade ätit fattiga riddare. Anledningen var för att hon inte hade gillat tanken på bröd doppat i pannkakssmet då de var en udda kombination i hennes öron. Nöjt och lite stolt över att det faktiskt smakade bra tuggade jag i mig min del av maten innan vi avslutade frukosten och ställde in disken i diskmaskinen.

*Ellas perspektiv*
Diskret drog jag tummen vid mungipan för att kolla om eventuella matrester fanns kvar under tiden som Oscar stod med ryggen mot mig böjd över diskmaskinens utdragna lucka. Utan att finna några spår av brödsmulor eller frukt förde jag handen bort från ansiktet och rätade upp ryggen som av sömnighet inte orkades hålla uppe. En röst tillhörande min mamma hördes i bakhuvudet varje gång jag envisades med att inte hålla en rak hållning. Hon hade under hela min uppväxt petat ett finger mellan mina skulderblad för att jag skulle bli medveten om att räta på mig. Allt detta besvär för att förhindra att jag skulle i vuxen ålder får min mormors kutiga rygg som kunde jämföras med ringaren i Notre damm.

Under tiden som mina tankar seglat iväg hade killen framför mig plockat undan all disk och sedan smugit in sina armar runt min midja. Ett behagligt rus spred sig från den punkt han berörde vidare ut i kroppens alla ådror. Oscar var som en behaglig drog jag inte ville klara mig utan.

"Kom, jag har något till dig" Oscars röst kittlade i örat den han halvt viskade fram orden då hans huvud låg på min vänstra axel. Spänd av förväntan och med ett litet leende som inte gick att dölja följde jag ivrigt efter honom åter igen upp på övervåningen och in i hans egna sovrum. Rummet var för ovanlighetens skull någorlunda städat utan en massa kläder och skor liggandes utspritt på golvet vid den stora garderoben. Antagligen var det för att han inte spenderat så mycket tid hemma utan istället sovit över hos sitt kompisgäng de senaste dagarna och även i min säng. Oscar slet på vägen upp en svart munkjacka från sängens yta för att sedan trä den över huvudet innan han stannade framför en vit byrå i andra änden av rummet. Den översta byrålådan av sex stycken drog han ut och jag med höjda ögonbryn studerade jag honom med mina ögon ingående i sovrummet som var upplyst av dagsljuset. Persiennerna var som sagt inte nerdragna för sovrumsfönster vilket gjorde att någon övrig belysning som glödlampor ej var nödvändiga.
Efter en stunds rotande runt bland kläderna med händerna drog han tillslut ut en svart liten ask och putade sedan igen lådan med armbågen. Ett litet skratt lämnade hans läppar då jag antagligen såg ut som ett levande frågetecken där jag stod lutad mot byrån.

"Vad är det där?" En liten signatur i silver kunde urskiljas på locket när jag själv fick behållaren i mina egna händer.

"Det där är en present till dig från mig" jag kände hur Oscars ögon synade mig som dumt enbart stirrade på asken. Vi hade inte bestämt att ge några julklappar, eller hade jag missat något?

"Men..."

"Jag vet att vi inte har bestämt att ge varandra några julklappar och jag bryr mig inte att du inte har köpt något men jag ville ge en till dig"

Hade han tänkt på mig? Hade han velat köpa en julklapp till mig? Utan att få fram ett ord lyfte jag blicken och fick till svar att öppna den.
Så försiktigt jag kunde lyfte jag med ena handen bort locket och möttes av en silvrig berlock fäst i en halskedja. Helt mållös lade jag ifrån mig locket och resten av asken på byråns ovansida för att kunna plocka upp halsbandet och syna den närmre.

"Tycker du om den?" Vem som helst skulle kunna urskilja osäkerheten i Oscars röst och jag kunde inte låta bli att känna mig rörd.

"Jag älskar den" "kan du hjälpa mig knäppa spännet?" Det silvriga smycket var i form av två tunna hjärtan där ett mindre gick igenom de större. Båda var sodan första i var sin kedja som knäpptes ihop med ett spänne i slutet.

Ivrigt räckte jag Oscar berlocken som glatt tog emot den samtidigt som jag förde håret åt sidan för det skulle blir lättare för honom att hänga silvret runt min hals. En hand fördes mot de två hjärtana när jag kände den svala metallen komma i kontakt med min hud vid nyckelbenen.
----------------