Parachute

13 December 18:20 T-banan Mariatorget

Jag kastade en hastig blick upp mot skyn medan de svartbeklädda benen med snabba steg tog sig ner för gatan vid t-centralen. Kroppen vejde för klungorna av pendlande människor som troligtvis skulle hem när en ny arbetsvecka var på väg att påbörjas. Dragandes på weekendbags och resväskor i olika färger, knuffade de sig tröttsamt ner för de olika gångarna och rulltrapporna i hopp om att den kommande veckan skulle bli något bättre än den avslutade. Den betungande känslan som jag kände för att gå till skolan morgonen därpå minskades inte med hjälp av ett vackert väder. Snarare tvärt om. För endast någon minut tidigare hade himlen över mitt huvud varit klarblå och fri från otäcka grå tjocka moln som nu syntes överallt på himlen. Tunga vattendroppar i fryst form piskades i ansiktet när vinden tog tag i de blöta flingo föremålen och förstörde deras naturliga bana ner mot den snötäckta asfalten på trottoaren. Under de kängklädda fötterna såg det ut som om fötterna traskade på en tv med dålig mottagning då trafiken gjort att svart smuts förflyttats upp vid sidan av bilarnas transportväg och trollat bort den klara vita färgen. Den blöta sörjan klibbade sig fast under fotsulorna och den svarta kappan drogs tätar omkring kroppen för att minska insläppet av den bittra kylan. Hon förbannade sig över att hon inte tagit dunjackan på morgonen när hon lämnade huset. Istället hade hon envisats med att se snygg ut fast hur skulle hon ha vetat att vädret skulle slå om på några få sekunder och gå från strålande sol till totalt snöoväder.

Efter några hundra meter av springande med en väska fylld av onödiga över axeln dunkandes mot höften i takt med stegen kunde jag öppna dörren in till det välbekanta fiket. Kroppen och huvudet kändes med ens inte lika tråkigt och tungt längre. Doften av kanel och nybryggt kaffe slog emot mig som en sprängd såpbubbla och letade sig vidare in genom näsan. I bortre delen av det dunkla rummet fick ögonen syn på en glatt vinkandes Beatrice som försökte få till sig min uppmärksamhet. Beatrice var en av tjejerna i den nya klassen och när hon erbjudit mig att följa med på en fika för att lindra söndagsångesten mot skolans värd kunde jag självklar inte tacka nej. Tjejen var alltid glad och drog med sig alla på ett sätt som det var att inte vara avundsjuk på. Muttrande tänkte tankarna att jag också själv kunna vara social med alla men det var inte alltid så lätt när blygheten tog övertaget och satte färg på kinderna.

Magen kurrade när jag såg att Bea redan satt med en muffins framför sig på det mörka träbordet och en kaffekopp i handen. Efter en stunds funderande bestämde tankarna sig för att beställa något innan jag knäppte av mig den våta jackan och blotta den enkla vita vringade T-shirten. Rumpan slog sig sedan i en av de mjuka skinnfåtöljerna och jag kunde andadas ut. Äntligen.

Försiktigt fördes den rykande varma koppen mot de ljusrosa läpparna och snart rann persikotet ner i halsen i väntan på att Bea skulle fortsätta sin flödande beskrivning om den tidigare veckan.
-Så jag tog upp armen. Jag försökte komma på något att säga men alla andra tog allt det viktiga! Denise fick svara tre gånger, mig frågade hon bara en gång och Denise sa alla de tre sakerna jag skulle säga! Typiskt när jag äntligen kan någonting jämrade sig Bea och bröt samtidigt av en bit från sin muffins och förde den till munnen.

En brun hårslinga som hade fallit ner i ögonhöjd i mitt ansikte fördes bort med högerhandens ringprydda pekfinger.
- Fy.
- Jag bah: Nu ska jag visa vad jag kan! Så när jag skulle svara glömde jag typ vartannat ord. Ba molnigt, cumulus, det är dåligt väder, lågtryck. Så jävla pinsamt. Typisk Denise. Varför ska hon alltid få svara på allt?
Bea fortsatte lugnt sitt pladder om de gångna dagarna, febrilt pillandes på en av de blonderade prydligt lockade hårtestarna och jag önskade att det alltid kunde vara såhär. Jag ville höra kompisen betryggande och igenkända röst omkring mig dagligen oftare då det gjorde att alla andra tankar kunde placeras åt sidan för stunden och glömmas bort under några minuter och ibland timmar. De var de bästa timmarna, minuterna och sekunderna när inte hjärnan totalt attackerades av en flock hönor med frågor kring Oscar som huvudet gjort konstant den senaste veckan. Insikten av att jag kanske skulle klara mig genom allt gjorde att ett ofrivilligt leende spred sig på mina läppar.

-----
Tänkte lägga in Oscar perspektiv i nästa kapitel, vad tycker ni????

Kommentera!