Parachute

31. Smaller

Det hade varit klyschigt att säga att hon hade sovit som på rosa moln under den delen av natten som inte hade inkluderat nattliga äventyr och istället passade en osäker sömn mer in på beskrivningen. Kroppen låg inlindad i ett av de två duntäckena som täckte sängen utöver deras två kroppar, och det andra hade Oscar rivit åt sig. När hon låg med ryggen blottad mot honom och stirrande in väggen, visste hon inte om han fortfarande sov eller om han var lika vaken som henne. Hon spände öronen lite extra och höll inne ett andetag för att kanske kunna urskilja minsta lilla tecken på hon han var det eller inte. Om hans andetag var tunga eller något lätta. Snarkade han eller inte? När hon inte kunde få fund med vad som var rätt svar släppte hon ut ett lite mer irriterat andetag då hon faktiskt behövde gå på toaletten men inte ville behöva klättra över kroppen som låg bredvid. Eftersom hennes egen kropp var placerad så att hon låg på sidan hade hennes vänstra ben extremt olägligt börja domna och diskret började hon vrida på sig för att kanske lite smidigt kunna återfå blodcirkulationen ner till foten. Som om små pissmyror bet henne miljoner gånger i vaden stack det och spått panikartat förde hon högerhanden mer mot benet för att kanske med lite tur kunna massera tillbaka blodet.

"Vad håller du på med?" "Ligg still" Oscars nyvakna röst bröt tystnaden och hon stannade upp mitt i en rörelse. Hon kunde inte hejda sig innan en dryg kommentar lämnade munnen och mentalt slog hon sig på pannan. Vad var det hon hade sagt till sig igår? Var det inte hon som skulle riva muren framför sig och släppa alla onda tankar och känslor mot honom? Var det inte hon som hade planerat att ta sig i kragen och gå vidare? Jo det var det men här låg hon och fortsatte framåt som på löpande band i samma gamla uttjatade mönster.

"Ingen har bett dig sova här"

Hon märkte hur hans kropp spändes en kort sekund innan sängens madrass trycktes ner för att sedan lättas på trycket när han reste sig upp.

"Vart ska du?" Hon kunde inte låta bli att fråga och ärligt talat så var hon lite förvånad. Aldrig tidigare hade han satt sig på tvären mot henne. Han hade bara låtit henne hållas och tagit emot hennes dryga kommentarer och undvikande.

"Jag förstår mig verkligen inte på dig Ella" "Ena sekunden är du så jävla dryg och bara allmänt otrevlig" "Sedan ska du vara så pluttignuttig när alla andra är i närheten för att sedan återgå till att vara sådär extremt svinig"

Tyst satte hon sig upp och drog täcket tätare omkring kroppen. Som så många gånger tidigare tog en välbekant känsla tag om hennes inre och likt en tvättsvamp som kramas ut på allt vatten drogs magsäcken ihop. Utan förvarning kastade hon sig upp ur sängen mot den stänga sovrumsdörren och vidare mot badrummet.

"Ella vafan!" "Vad i helvete håller du på med?!"

Fumlande tyckte hon ner det guldiga dörrhandtaget på badrumsdörren för att sedan slänga sig mot toaletten. Det tog inte många sekunder innan en kaskad av spyor blandade sig med vattnet i toaletten och det gick inte längre att hejda tårarna som började strömma ner för kinderna. Eller det var vad det kändes som iallafall för när hon försiktigt öppnade ögonen hade hon inte kräkts ett dugg men det hindrade inte kroppen från att krampaktigt ta ett fast grepp om hennes intre. Hjärtat bultade. Kroppen skakade och trycket mot brösts ökade i takt med att hon inte längre kunde hålla blicken fäst på en punkt och istället allt blev suddigt.

"Ella?!" Oscars röst gick knappt att urskilja genom allt sus som for genom öronen. Vem var det som hade satt på en massa konstiga ljud i bakgrunden? Kroppen kändes som om den föll från ett höghus och hon märkte inte ens när han gjorde entre i badrummet fören hon kände två händer lyfta bort det mörka håret ur ansiktet. Små svettdroppar hade bildats i pannan som ströks bort av ett par kalla händer. Varför var han här? Varför kunde han inte bara gå? Varför gjorde hon såhär?
Med ens kände hon att här kunde hon inte sitta kvar och tappert försökte hon resa på sig men benen bar inte. Hjärnan hänge inte ihop med resten av kroppen och tårarna blev allt fler.

"Mamma" Vart var hon när man behövde henne.

"De är inte hemma, de är på hotellet och äter frukost" Oscars dova stämma blev med sekunderna lättare att urskilja bland allt brus och hon satte istället ner händerna från toalettstolen på det grå kaklade golvet.

"Vad händer med mig?" Rösten var ostadig men bar som tur var.

"Jag tror du har en panikattack" Motvilligt kunde benen resa upp henne med hjälp av hans armar under hennes och bärande tog han henne ut ur badrummet för att sedan sätta henne lutande mot väggen utanför. Panikattack? Vad var det för något? Var inte det något som psykiskt sjuka människor fick? Inte kunde hon ha en panikattack?

"Vänta här" Utan att svara blundade hon och lutade huvudet bakåt mot väggen. Svettningarna hade avtagit en smula och istället började hon frysa. Oscar var snart tillbaka med en filt och när den sedan var placerad över axlarna och kroppen inlindad kunde äntligen hjärtat återgå någorlunda till sin normala rytm. Trägolvet knarrade till när ett par ben slog sig ner på hennes vänstra sida.

"Du skrämde mig rejält där ett tag" Ett lättat skratt blandat med en utandning fick henne att sucka till svar med ett litet ansträngande leende.

"Har du haft någon förut?" "Panikattack menar jag?" Hon kände hur hans blick brände i sidan men hon var för generad för att kunna möta den. Istället skakade hon smått på huvudet så att håret ramlade fram och ramade in det rödgråtna ansiktet.

"Jag har" Förvånat vred hon på huvudet för att kunna se om han skämtade eller inte. Oscars blick var fäst på andra sidan rummet och vad hon kunde se så talade han sanning.

"När då?

"När mina föräldrar berättade att de skulle skilja sig" "Allt blev suddigt och jag kunde inte urskilja vad de sa" "Det var som om någon hade satt en stor tuta i mina öron" "Det kändes som om jag hade sprungit ett maraton så mycket hamrade hjärtat i bröstet" Oscar tog ett djupare andetag som om hand återupplevde händelsen och vred sedan på huvudet ner mot henne så att det bruna håret även på honom ramlade ner i ansiktet. Utan att säga något bröt hon ögonkontakten då
hon inte klarade av det mer. Hon ville inte titta in i hans ögon. Det var alldeles för förvirrande.

"Hur känns det nu?"

"Som om jag har sprungit ett maraton" Oscar skrattade till och ett leende formade sig på läpparna. Kanske kunde det bli bra. Kanske kunde de lösa det här. Kanske fanns det en ljus morgondag.