Parachute

30. Ta sig i kragen och gå vidare

Förvirrat och desorienterat tog hon sig genom natten hem igen. Ännu en natt ute. Ännu en dag som hade passerat. En dag lika förgylld av att hon önskade att hon inte skulle känna något mer, men tyvärr fanns det inte någon som lyssnade på hennes vilja eller önskningar. Vem det än var som hade kommit på att man kunde be till Gud för att önskningarna skulle slå in visste inte vad hen pratade om. Det var bara ren bullshit och inte något fungerande koncept. Nog hade hon försökt be några gånger men vad hjälpte det. Inte en jävel till levande varelse brydde sig och hon hade slutat göra det själv. Hon var alldeles för förvirrad för att ens kunna ta tag i sig själv och det var lika lönlöst som att be till gud som att ta sig i kragen och gå vidare. Kliva upp ur gyttjan av problem och börja vandra framåt i gryningen på en tor och stabil asfalterad väg. Hon orkade bara inte. Det var alldeles för ansträngande.

Som vanligt när hon hade smugit ut på kvällen sökte hon med blicken in genom villans alla fönster för att se om det fanns minsta lilla tecken på att någon var uppe och i fullt vaket tillstånd. Än så länge hade hon klarat sig undan att bli påkommen för när alla hade gått och lagt sig, var det inte någon som fick för sig att smyga in i hennes sovrum och faktiskt kolla om hon låg där iförd pyjamas under bomullstäcket och andades tungt. Men det var länge sedan sist nu. Länge sedan hon hade sovit en hel natt utan att vakna och gå på toaletten. När hon tänkte efter var det även länge sedan det också hade inträffat. Hennes nattliga rutin bestod i dagsläget istället av att gå och lägga sig, vänta tills de övriga i huset hade somnat för att sedan runt småtimmarna sparka av sig täcket och smyga ut genom fönstret och ner för brandstegen. Vad hon ville uppnå med sina nattliga promenader visste hon inte men allt var bättre än att behöva ligga och vända och vrida på sig i sängen och bara invänta solens återkomst på morgonen. Hon kunde ju ändå inte sova så vad spelade det för roll om hon låg där eller var här ute? För ovanlighetens skull var det ganska varmt ute i maj och hon hade enbart behövt tag sin grå tjocktröja på sig över armarna. Hon hoppades att värmen skulle hålla i sig för det gjorde allting så mycket enklare. Hon behövde inte förklara för sin mamma varför hon hade den svarta lite tjockare jackan inne i sovrummet och inte i garderoben i hallen på  undervåningen där den hörde hemma. 

Gruset knastrade fridfullt under fötterna och slöt hon ögonen kunde hon föreställa sig hur hon gick barnet och dansade barnet långt in på sommarnätterna. Lycklig och med ett leende på läpparna. Det var bara att hålla ut. Någon månad till och så var hon fri. Fri för alltid. Fri från Felix och fri från Oscar. Eller i alla fall tills han kom hem på kvällarna. Skolan skulle inte längre vara något bekymmer och Felix behövde hon bara träffa när han hängde med Oscar hemma hos dem. Vilket var ytterst sällan. Hon hade inte berättat för Oscar vad som hade hänt mellan henne och Felix och det hade inte han heller vad hon visste. Men vad kunde hon veta. Han kanske hade berättat allt och här gick hon helt förvirrad och ovetandes. Säkert så visste Oscar allt. Att hon var en extremt korkad person som fått känslor för sin bror och hans kompis på samma gång. Även om hon och Oscar hade haft sex så förändrade det inget. Inte i nuläget i alla fall. När tankarna arbetade på högvarv undrade hon om det ens hade varit och var några känslor inblandade eller om hon enbart hade känt sig så extremt ensam och patetisk att hon kastat sig över första bästa kille efter flytten. Som för informationen ägde rum över sex månader sedan. Hon var verkligen tvungen att skärpa sig, såhär kunde hon inte hålla på. Oscar och hon var förbi och Felix och hon var vänner i andras sällskap på samma sätt som med Oscar. 

En djup suck som suttit inne trängde upp genom strupen och hon skyndade på stegen över den daggtäcka gräsmattan bort mot huset och brandstegen. Hon var fan patetisk. Månen lyste henne i ryggen och händerna med det nymålade röda nagellacket greppade tag om stegen för att sedan kunna sätta fötterna en efter en på stegen och klättra uppåt mot fönstret. En sval vindpust set tag i hennes hår och drog det åt sidan så att högeraxeln blottades för den mörkblå himmelen. Några steg kvar bara och så var hon uppe. Med fingrarna lirkade hon i fönstrets ena kant så att hon sedan kunde få ett bättre fäste och dra det utåt så att hon därefter kunde svänga över vänster ben och sedan höger över fönsterkarmen. Med en dov duns landade hon på sovrumsgolvet och så tyst hon kunde drog hon åter igen fönstret till sin stängda position. Tennisskorna som hade prytt hennes fötter tog hon av genom att sätta hälen på den ena foten och repetera på andra sidan. För att ingen skulle se dem lades de sedan under sängen och tänktes av den vita sängkappan för omvärlden. Precis när hon skulle dra ner den silvriga dragkedjan på tröjan och krypa ner i sängen hörde hon hur sovrums dörren öppnades och blottade Oscar på andra sidan. Fan. Hon hade nästan klarat sig och med en irriterad och hård utandning slog hon ut med armarna vid sidan av kroppen.

"Var har du varit?" Oscar tittade på henne och tog några steg in i rummet. Som alltid bar han en svart T-shirt och grå mjukisbyxor. 

"Det har inte du med att göra" Hon hade inte tänkt att orden skulle vara så hårda men när de hade lämnat läpparna gick det inte att ta tillbaka. 

"Jävlar vad du var sur då" Fräste Oscar tillbaka och tittade på henne med avsmak. Man kunde ju inte precis säga att hon var på hans bra sida. Snarare den motsatta. 

"Kan du bara gå ut ur mitt rum nu tack" Drag kedjan på munkjackan drogs ner och hon slängde den argt i fåtöljen som stod vid sidan om henne. Varför var han tvungen att vara vaken för och dessutom ställa en massa jobbiga och framförallt irriterande frågor? Hon ville ju bara vara själv. 

"Nej" "Du har väll inget emot att jag sover här?" "Du ska ju ändå inte ut igen eftersom det inte verkar vara speciellt viktigt" 

Förvånat tittade hon på honom och följde hans steg när han klev framåt mot sängen för att sedan dra undan täcket och krypa ner under det. 

"Ska du inte också gå och lägga dig? Det är sent och vi vill ju inte att du ska smyga ut igen till platsen det har du inte med att göra" "Eller du kanske inte vågar sova bredvid mig" Ett leende med ett retsamt flin mötte henne. Hon visste att han gjorde detta med flit. Hon visste at han visste att hon hatade när folk sa att hon inte vågade. För att visa det motsatta klev hon arg fram till sängkanten för att sedan själv krypa ner under täcket. De skulle ju bara sova och allt var bättre än att behöva prata. Vetenskapen av att en extra kropp tryckte ovanpå bäddmadrassen och tillhörde Oscar försökte hon förtränga så gått det gick. Efter ett tag kunde öronen urskilja hur tunga och långsamma andetag hade lämnade Oscars kropp och det tog inte lång tid innan även hon lät ögonlocken falla samman.