Parachute

26. Att tycka om en kompis syrra

Tvivlande sökte han med blicken runt om i rummet. Behövde jag vara orolig?

"Alltså" Samtidigt som tankarna for runt i huvudet om hur han skulle forma meningen, kliade han sig på hakan där en skäggstubb saknade fäste. Det var den där lilla detaljen som avslöjade att han fortfarande, snart 18 år, var en osäker pojke och ingen man.

Utan att själv säga något studerade jag honom tyst. Vad skulle jag säga? En rysning for smått genom kroppen då handduken som sugit upp de blöta vattendropparna på kroppen, kramade min nakna hud. Om han varken nu eller senare skulle berätta varför tänkte jag inte enbart stå här och vänta ut honom. Han fick komma till mig om det var viktigt annars kunde det lika gärna kvitta.

Fötterna styrde, samtidigt som en liten irriterande suck lämnade mina läppar, stegen mot trappan. Utan att han till en början gjorde en ansats att stoppa mig hann jag känna det svala trät under fotsulorna innan en varm hand greppade tag om min högra handled och hejdade framfarten uppåt.

"Oskar skulle ha blivit skitsur" "Det bryter mot regler att tycka om en kompis syrra"

Tycker. Tycker om. Tycka om någon. Tycker om dig. Det bryter mot regler att tycka om en kompis syrra. Tyckte han om mig? Som om min hjärna gått från en blank och klar spegelyta mot att förvandlas till en gröt gjord av klister och ord. Det var exakt så det kändes och det var extremt svårt att förstå innebörden av de ord som jag annars förväntades att uppfatta innebörden av utan minsta problem. Forfarande, tyckte han om mig?

"Va?" Jag kunde bara föreställa mig hur dumt det måste ha låtit och reflexmässigt ville handen slå in pannbenet på mig själv.

"Ja alltså Oscar hade dödat mig om han visste att vi skulle träffas, det bryter mot..." Längre hann han inte förklara sig innan jag abrupt avbröt honom då jag återfått medvetandet någorlunda.

"Ja det där förstår jag" "Men vad menar du med tycker om?" Den känsla som framkallade oroligheter i magen likt hundratusentals fjärilar samlade tillsammans kilovis med stenar. Det var inte det minsta lugnande att även klart och tydligt känna hur hans fingrar kramade huven vid handelden. Om han inte lossade och släppte på greppet snart skulle där kvar inte vara yta då det kändes som om jag snart skulle brinna upp på stället.

Ljudet av en dörr som smälldes igen hördes avlägset uppifrån övervåningen innan dunkandet av två fötter som slog emot trappstegen fick oss båda att hoppa högt. Snart där efter syntes Oscars skepnad i trappan och som om min arm varit något giftigt släppte Felix den reflexmässigt. Ingen kunde gå miste om Oscars fundersamma blick och hur den förvandlades till något ogillande när han granskade mig.

"Borde inte du ha lite mera kläder på dig?" Det lät mer som en uppmaning än som en fråga.

"Jo" Svarade jag snabbt och försökte trycka mig förbi honom. "Ursäkta mig" När jag vridit ryggen och fortsatte upp för trappan var det något som fick mig att stanna till. Nyfiket spetsades öronen för att jag skulle kunna urskilja vad de två sade till varandra. Deras röster hade gått från det vanliga högljudda till mer neutralt.

"Vad pratade ni om" Oscar var det som hördes och jag kunde se framför mig hur han något fundersamt, som om han väntade på ett avslöjande, fäst blicken på sin kompis.

"Inget speciellt"

"Bra" Bra? var det de ända han skulle säga?

"Bra"

"Men det är inget mellan er va?" Förvånad över frågan lutades kroppen neråt över trappans räcke så att jag kunde höra bättre.

"Nejdå"

Modet sjönk en aning i bröstet när han yttrade ordet. Han tyckte alltså inte om mig? Eller sade han bara så för att få stanna på den bra sidan av Oscars humör? Okontrollerat kände jag hur en klump bildades i halsen. Varför skulle allt vara så komplicerat?