Parachute

29. Någon annan

Sakta men säker kände hon inte längre hans beröring genom läpparna fysiskt men mentalt var de fortfarande pressade mot mina. Ett osynligt spår som aldrig skulle lämna dem och konstigt nog kände hon sig lite illa till mods samtidigt som en berusade känsla formade sig i bröstet. Allt hon ville känna var egentligen något helt annat och det gjorde henne rädd. Under tiden som trycket mot bröstkorgen ökade brände huden under Felix händer och utan att tänka vidare inpå det, lade hon händerna på hans framsida och tryckte ifrån kraftigt. Felix som inte varit beredd på knuffen stapplade några steg bakat och tittade chockat på henne. Ögonen vågade inte möta hans blick men något sade henne att den inte utstrålade lycka utan mer osäkerhet och förundran. Snarare kanske ledsamhet och ilska. Hon befann sig även själv i ett liknande stadie och i smått panik förde hon händerna upp till huvudet och drog de fundersamt genom det mörka håret. Vad hände med henne? Vad var det med henne? Vad var fel?

"Hallå?!" "Vad gör du?" Att han även hade blivit smått irriterad gick inte att mista sig på och kämpande försökte hon trycka ner klumpen i halsen som hade bildats.

"Jag vet inte" Hjärtat under hennes två lager av tröjor svängde in på en ny väg med rytm vilket gjorde att även hennes andning blev häftigare och svårare att kontrollera.

"Vad gjorde jag för fel?!" "Förlåt att jag kysste dig" Sade Felix och växlade med blicken mellan henne och marken. 

"Det är inte det" Ett djupt andetag drogs in genom lungorna som sakta höjde och sänkte sig därefter.

"Men vad är det då?" Problemet var bara att hon inte visste. Snarare att hon inte vågade erkänna det hon fruktade. Den sanning som sade att hon fortfarande hade känslor för någon annan. Frustrerad utbrast hon i en suck blandat med ett litet skrik och skakade på huvudet.

"Det är Oscar eller hur?" Felix rätade på ryggen och det var svårt att läsa av hans kroppsspråk för att kunna förstå vad det var han tänkte eller kände. När hon inte svarade honom utbrast även han i en suck. Ett ljud som var blandat med något som liknade självklart skulle hon tycka om honom tillsammans med besvikelse.
Allt kändes som dejavu. Som om historien upprepade sig ännu en gång. Varför skulle känslorna spela en sådan stor roll?

"Okej" Ordet kom ut som en suck samtidigt som han plockade up skateboarden från marken för att sedan förvirrat lägga ner den igen bredvid sina fötter. Hans kroppsspråk utspelade något som var svårt att avläsa och allt hon ville var att kunna läsa de tankar som spekulerade i luften.

"Okej?" Förvånat spärrades ögonen upp för någon sekund och åter igen började händerna reflexmässigt att flyta runt på hårtestarna i nacken.

"Vad vill du att jag ska säga då?" Felix utstrålade en sorts tröttsamhet och hon blev bara mer och mer förvirrade för varje stund som passerade.

"Jag vet inte" "Men i alla fall något annat än okej" Rösten lät irriterad och gick upp i en liten falsett när hon pratade.

"Men bli inte irriterad på mig!" "Det var ju fan inte jag som knuffade bort dig" Hon visste mycket väl att han hade rätt så istället för att säga något mer teg hon. Tystnaden som till kom efteråt innefattade bara tomma blickar innan Felix bröt kontakten med ögonen och vände om.

"Vart ska du?" Sade hon och tittade på hans ryggtavla.

"Hem" "Jag tycker om dig men jag kan inte hålla på såhär när du tänker på någon annan" "Jag har faktiskt bättre stolthet än det"

Stum stod hon kvar i tystnaden av det sovande kvarteret där det ända som hördes var ljudet av hennes andetag och hjulen som rullade emot asfalten. Någon minut såg hon Felix svänga runt krönet ovanpå skateboarden och snart var han helt ute ur synfältet.