Parachute

23. Droger, flodhästar och fina fjärillar

Några timmar senare hade vi tagit vägen ner mot T-centralen och de tunnelbanor som skulle ta oss åt olika håll. Dem som skulle skilja oss åt för denna gång.

Glassen vilade härligt i magens inre och skrattandes åt ett tappert försök från Felix sida till att berätta ett skämt, kände jag mig smått hög av tabletten han tidigare tryckt i mig. Något vitt stor hade försvunnit ner i min hals och jag hade ingen aning om vad det hade varit. Felix sade bara att det skulle minimera värken som brummade svagt vid ryggens slut och ivrig att få bort den hade jag litat på honom. Så här var jag, hög som ett hus och med ett porlande fnitter njöt av livet. Det var ett under att jag ens övervägt att svälja den då jag hatade att ta tabletter. Rädslan av att de skulle sätta sig på tvären i min strupe och kväva mig satt kvar sedan barnsben då jag råkar svälja ett ben från en fisk.

Tankarna snurrade samtidigt runt som en karusell runt i huvudet då de försökte få klarhet i om hjärtat verkligen tyckte att Felix var attraktiv eller inte. Jag kunde inte låta bli att undra om han fortfarande hoppade runt mellan olika tjejer eller om han hade fastnat och stannat vid en hållplats.

"Har du någon tjej på kroken för tillfället?" Häpnad över att jag yttrade min fråga högt fixade jag nonchalant till tröjans kant då jag ville verka avslappnad. Känslan av hur hans blick brände i sidan fanns där men istället för att möta den behöll jag min riktad framåt mot vårt mål. Samtidigt som jag var rädd för svaret och ville veta hur det låg till, visste jag inte varför. Varför skulle jag bry mig? Jag hade avsytt honom tidigare så varför börja gilla honom nu?
Åt andra sidan kunde han vara något som kanske kunde få mig att komma över Oscar. Något som skulle få mig att glömma honom helt, åtminstone tills jag kom hem på kvällarna och vi fysiskt träffade varandra. Kanske skulle det då sluta att göra så fruktansvärt ont i hela kroppen när jag såg honom. Kanske kunde jag börja se honom som enbart min bror och inte någon jag ville krama, kyssa och så enkelt som att prata med, inte längre behöva veta att han finns där för mig när jag skulle behöva honom. Det sista hade varit trevligt ändå utan känslor inblandat men jag kunde offra mig kasta de önskningarna i sopporna tillsammans med allt annat om bara någon tog bort alla dessa funderingar.

"Jag är ju här" Svarade Felix och granskade mig från sidan. Solen som hade lämnat sin högsta punkt var påväg ner när vi dumpade det naturliga ljuset och åkte rulltrapporna ner till perongen.

"Och vad ska det betyda?" Med ena ögonbrynet höjt vred jag på huvudet och låste hans blå ögon i mina.

Med ett litet flin på läpparna såg man hur han försökte formulera ett svar. Antagligen ett sådant som skulle lämna mig kvar ännu mer ovetandes än innan.

"Du är ju en tjej sist jag kollade"

"Men sådär kan du ju inte säga" En irriterande suck lämnade mig då det inte var svaret jag egentligen ville få.
Med ett retsamt ansiktsuttryck vickade han på ögonbrynen samtidigt som han överdrivet granskade mig från topp till tå.

"Hallå kolla inte på mig sådär!?" Med ett ofrivilligt leende försökte jag att sätta min hand framför Felix ögon så att han inte kunde fortsätta sitt stirrande. Det var inget som gick något vidare då han skrattandes hoppade undan och backandes fortsatte framåt mot anhalten där tunnelbanan gjorde sitt stopp. Istället för allt sluta sitt trakasserande satte han två fingrar i munnen och blåste till. En busvissling hördes snart klart och tydligt och generat tittade jag mig omkring för att se om folk granskade vad vi gjorde.

"Kommer du eller?" Felix var nu flera meter före och skrattandes sprang jag ifatt honom. Sprang var nog ett litet överdrivet ord som beskrev min rörelse. Mera ett lunkande till ett försök att springa föregick med mina ben och antagligen såg det väldigt fult och framförallt roligt ut.

"Kom igen flodhästen" "Du vill inte missa ditt tåg"

"Flodhäst!?" Förskräckt spärrade jag upp ögonen och satte armarna i kors framför bröstet. "Jag är väll ingen flodhäst"

"Okej en fjäril då" "En fin fjäril"

"Mycket bättre" Nöjd över en ändrad beskrivning av min gång mötte jag hans ögon för hundrade gången denna dag men blev lika överraskad som tidigare, av den vackra färg jag bemöttes av. Ögonen var sedan tidigare vetenskap blå men blicken kunde nu urskilja det djup dem bevarade och de glitter som befann sig i hörnet av ögongloben. Skulle han kyssa mig nu? Skulle jag krama honom hejdå? Skulle jag kyssa honom och han krama mig hejdå? Gjorde man båda eller inget av de tidigare benämnda? Hur säger man hejdå egentligen? Varför skulle vet vara så fruktansvärt svårt att avgöra hur man skulle säga hejdå till någon? Borde inte proceduren hejdå vara någon som var inplanerat i våra gener?

"Och här står ni era små turturduvor" Som om inpulsen av att höra denna röst befann sig i mina gener stelnade, vad som kändes som hela blodomloppets flöde i kroppen och min andning lika så. Som tur var svarade Felix på den outtalade frågan så att jag fick några extra sekunder att samla ihop mig på.

"Tjenare själv" "Hur gick det med Emma?" Avslappnat svarade Felix och backade något steg från den närhet vi befunnit oss i. Det lilla steg som fick våran lilla bubbla att sprick som krossat glas. Vi var tillbaka till verkligheten igen.
Som om det var varje dag han träffade Oscar när han själv befann sig med kompisens syrra. Det var mycket tjat om syster och bror för tillfället. Alldeles för mycket för min smak. Kunde inte vi alla bara vara enskilda individer utan någonting gemensamt eller något som höll oss samman? Allt skulle vara så mycket enklare då.

"Bra" Sälv hade jag nu snurrat runt och kunde då med egna ögon se den fundersamme Oscar som stod framför oss i sina traditonella svarta jeans tillsammans med en skinnjacka och t-shirt, granskade oss tankspritt. Den tröja han så sent som igår hade köpt på rea. Anledningen till att jag visste detta var för att hela vår så kallade familj hade åkt till köpcentret. Det var alltså inget som vi spontant på egen hand tagit intiativ till, den biten hade våra föräldrar hanterat.

Ett ljut som talade om att tåget skulle inkomma när som helst avbröt den enformiga konversationen och fick oss alla tre att stanna upp. Ett silvrigt lok med blå SL detaljer blev snart synligt i tunnelns mörka hål till öppning.

"Okej" "Hejdå" Mer än dem två fjuttiga orden fick jag inte fram och åter igen snurrade jag runt så att jag kunde möta Felix framsida. Det kändes alldeles för privat att säga hejdå när Oscar stod bakom och såg på.

"Ja" "Hejdå" Ett tafatt försök till en kram var det jag omfamnades av innan fötterna styrdes mot dörröppningen och tätt i hälarna på Oscar.

-------------
Jag har skrivit tre kapitel tre dagar i rad?! Vad har hänt egentligen?! Det har aldrig funkar förut?!

Fira med mig och sprid denna novell och rösta!!! Kom igen

10 röster och jag lovar att ytterligare kapitel kommer snart!