Parachute

10. Unkiss me

Med hjärtat i halsgropen tittade jag upp på Oscar och mötte hans blick med mina egna ögon. De känslor som for runt som en orkan inuti kroppen gjorde att jag inte ville något hellre än att röra på benen och gå snabbt därifrån. Det skulle vara konstigt om det inte reflekterades några känslor i området med pupiller i de blå då jag inte kunde dölja något. Snarare springa upp för trappan, in i mitt rum och slänga mig ner i sängen för att sedan bryta ut i tårar var allt jag ville för stunden. Ärligt talat visste jag inte varför jag kände såhär. Det var som om alla miljoner olika känslor jag känt efter flytten tidigare legat på lur och väntat på att få koka över till en sörja som skulle bli svår att torka upp. Jag fick inte känna såhär, kunde inte känna såhär.

Oscar drog sakta ifrån och bröt kontakten med mina ögon med sin mörka forskande blick och frigjorde kontakten mellan oss helt. En kall känsla med stickande värme som bakgrund tog plats där hans händer hade befunnit sig. Jag betraktade hans tydliga käke och de läppar som var omsorgsfullt skulpterade och nu täcktes smått av mitt glittriga läppglans. Själv kände jag fortfarande trycket mot mina som om hans tunga fortfarande befanns sig placerad i min mun. Det var näst intill läskigt att det blivit såhär, ärligt talat var jag rädd. Vad skulle hända nu?

"Var det bättre Omar?" Hans röst lät förvånansvärt neutral och det gjorde att klumpen jag kände och hade i halsen växte sig större. Den liknade som när du tvingat dig att svälja en värktablett utan vatten och det funkat fast det kändes som om den låg och tryckte i gångarna ner mot magsäcken.
Det var inte det minsta behagligt.

"Magnefikt" Yttrade Omar som svar och läpparna for upp i ett grinande leende.
Den där jäveln med ett äckligt flin var på grensen till mosad under mina knogar. Dock med behärskning och med scenario som endast utspelades i mina tankar kunde jag kontrollera mig själv. Han var anledningen till att detta inträffat och lockat fram det som fanns djupt inom skalet av min kropp.

Det kunde inte vara rena, riktiga känslor. Aldrig.

"Jag måste på toaletten" Hårt knep jag ihop mina glansiga ögon som täcktes med långa tjocka mörka fransar. Det skulle vara ett under och en mirakelmascara om inga svarta spår bestämts sig att placera sig och lämna avtryck under ögonen.

"Men det är din tur att fråga" Jag hörde endast rösten då jag redan vridit ryggen till och såg då inte vem den tillhörde.

"Låt någon annan köra" Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om det där spelet. Det var helt ointressant från denna stund och framåt. Aldrig mer att jag skulle delta. Någonsin.

"Men det hör inte till reglerna"
Och där var den pysande stubinen fullt påtänd och något smällde till innan för bröstet på mig. Ilsket snurrade jag runt och möttes av de spelande deltagarna.

"Men för fan, jag skiter i om det inte tillhör några jävla regler" " Om det är så förbannat viktigt med regler så är jag inte längre med och då behöver ni inte oroa er för något förbannat regelbryte" Ilskan som strömmade ut med hjälp av orden gick inte att undgå eller missförstå sig på.

"Men kom igen, chilla lite" Mer hörde jag inte då jag redan var påväg vidare ut genom köket och mot toaletten. Idioter hela högen. Kanske överreagerade jag lite men det gick inte att hjälpa. Vadfan skulle jag göra nu?.

Eftersom klockan var över tolv och snart morgon hade antalet gäster minskar successivt vilket gjorde det enklare för mig att ta mig framåt utan att behöva använda armbågarna alldeles för mycket.

---
Med en bomullstuss i handen som jag blötte med hjälp av sminkbortagningsmedel drog jag den försiktigt under de understa randen av ögonfransar. En liten rand av svart färg blandad med foundation förflyttade sig till tussen istället för kinden. Några spår av små salta tårar som sipprat sig ner för kinderna syntes inte längre och alla spår var med de bortsuddade.

När det värsta var borta och sminket förbättrat så mycket det gick rörde handen vid den vita strömbrytaren samtidigt som jag tog tag i dörrhandtaget på toalettdörren och gick ut. Bakom lämnade jag ljus från taklampan som visade alla skavanker till dunklet ute i hallen ovanför trappan. Trött bestämde jag mig för att inte gå ner för stegen igen utan gå in i mitt sovrum och glömma bort allt och drog handen slarvigt genom mitt bruna hår. Vad onödigt att jag fixade till sminket om jag ändå inte skulle gå ner till de andra igen. Nu skulle jag ändå behöva uppsöka toaletten åter igen för att tvätta bort det som fortfarande var kvar.

--------------------------------------------