Parachute

27. Smyga ut.

Det var dunkelt i rummet och långt ifrån svart fast än klockan var närmre 11 på kvällen. Ljuset från bilarna som körde förbi utanför fönstret reflekterades som vita skuggor på väggarna i rummet och stilla följde hon dem med blicken. Momentet hade hon utfört sedan hon varit liten när det uppenbarade sig svårigheter att somna. Idag var en sådan kväll och där hon låg på rygg i sängen kunde hon inte låta bli att släppa tankarna och funderingarna lösa. Vad kände hon för Felix? Vid tanken av honom kunde hon erkänna hur det sög till i magen på ett nytt och spännande sätt men nog var det skrämmande. Vågade hon hoppas på något mer efter att Oscar funnit där och på ett sätt fans kvar? Hon hade ju flyttat hitt snabbt och plötsligt utan någon vidare förvarning, kanske hade känslan av ensamhet spelat en roll i det hela och Oscar funnits där som en snabb lösning? En spelpjäs som skulle minimera tomhet och rädsla för ovisshet hos henne. Egentligen hade hon nog vetat om detta hela tiden. Såklart vet och visste hon då att det aldrig skulle bli dem i slutändan men det hade varit en trygghet att veta att någon var hennes. Även om det inte var accepterat. Tanken hade räckt.

När det ännu en gång åkte förbli en tung lastbil hörde hon något som inte tidigare funnits där. Ett litet svagt knackande yttrade sig vid fönstret och fundersamt hejdade hon inpulsen att kliva upp och kolla vad det var. När ljudet återkom igen lät det mer som om något kastades mot rutan istället för kackande. Med en liten rädsla i kroppen trippade hon på tå över golvet i enbart en t-shirt fram till rutan och lättade på rullgardinen som hängde för. Kvällssolen lyste svagt rosa på himmelen blandat med men orange nyans och för ovanlighetens skull var det någorlunda varmt ute. Fönstret hade stått på glänt i nedre kanten för att släppa in ny fräsch lyft i rummet. Hon hatade att sova när det var instängt.

"Ella hallå här nere"
Handen tog tag i handtaget och vred det uppåt så att hon försiktigt kunde skuta det framåt och öppna det ytterligare. Vem var det egentligen? Hjärtat i bröstet började hamra snabbare och nu var hon rädd på riktigt. När ögonen fördes inrikting neråt kunde hon snart se Felix stå nere i trädgården på gräset.

"Vad gör du här?"

"Sov du?" Felix ben bar honom framåt mot husgaveln så att han kunde höra mig bättre.

"Kanske" Svarade hon flinande. Hon kunde inte låta bli att känna sig lite glad över att han var här. Egentligen när hon tänkte efter kanske han var här för att träffa Oscar. Därför lade hon till snabbt:
"Är du här för att träffa Oscar?" "För i så fall tog du fel fönster"

"Nej jag ville träffa dig" "Kan du komma ut?" Nog var han allt snygg i sina svarta jeans och mönstrade jacka. Det kunde synen till och med urskilja här uppifrån.

"Jaha" Svarade hon snopet. "Ja det kan jag väll" "Vänta lite" Kroppen och huvudet vreds inåt sovrummet för att påbörja jakten efter ett par mjukisbyxor och matchande luvtröja. Efter lite rotande i dunklet, då hon inte ville riskera att väcka någon om hon tände lampan, hittade händerna snart det grå sättet från Nike längst ner i den vita garderoben. För att inte frysa om fötterna slet hon även fram ett par vita låga strumpor som låg slänga i lådan för underkläder. Automatiskt hörde hon sin mammas röst säg, du kan ju inte gå i låga strumpor det är alldeles för kallt. Hon hatade långa strumpor så visst kunde hon gå i låga.

"Ella vart tog du vägen?" Felix oroliga röst hördes nere i trädgården och snabbt var hon framme vid fönstret.

"Här är jag" "Ser du om fönstret till Oscars rum är stängt?" Felix sprang runt hörnet på huset innan han snabbt var tillbaka.

"Ja det är det" "Ska du klättra ut för brandstegen?" Hon kunde mycket väl se hur han fick ett stort leende på läpparna. Antagligen fantiserades en scen om hur klumpig hon skulle vara när hon klättrade ner för det var precis vad hon tänkt.

"Ja det är ju vad ni brukar göra" Felix såg lite snopen ut när hon erkände att hon visste om deras nattliga äventyr. Oscar skulle aldrig betta för henne om den vägen då föräldrarna i huset skulle bli mindre glada om de fick reda på att barnen smög ut på natten.

"Lugn jag har inte berättat" "Gå runt huset till balkongen så kommer jag" utan att vänta på någon respons stängde hon snabbt igen fönstret och stegade mot dörren. Det gällde att vara så tyst som möjligt när hon korsade övervåningens hall då hon skulle bli tvungen att gå förbi Oscars sovrum för att komma till trappan och dörren till balkonen. Med hjälp av högerhanden tryckte hon ner handtaget efter att hon även tagit med sig mobiltelefonen och placerat den i byxfickan. Man visste aldrig när den skulle komma till användning. Så tyst hon kunde trippade tårna över parkettgolvet, förbi toaletten och vidare framför Oscars vita dörr. Även om det knakade oroväckande i plankorna tycktes det inte finnas några tecken på att han hörde och skulle vakna. Väl framme vid målet tackade hon sig själv för att hon några dagar tidigare bestämt sig för att tvätta alla sneakers som nu stod och torkade under elementet på dagstidningar. Detta underlättade hela situationen något otroligt då hon ej behövde gå ner till hallen för att hämta ett par.

Efter att hon vridit om nyckeln som satt i låset under handtaget tittade hon en extra gång över axeln för att försäkra sig om att ingen märket henne. Fötterna trycktes sedan ner i ett par ur skohögen innan kroppen letade seg ut ur balkongdörren och möttes av sommarnattens lugn, svaga värme och friska luft.

---------

LÄS
VIKTIGT
LÄS

Startar en ny novell parallellt med denna. Vet inte hur mycket jag kommer att skriva på den men gå knock kolla tycker jag!!
"97 ways to mess things up" och rösta om det är en bra ide

Lets go!