Parachute

21. Försenade bussar och oväntat sällskap

Med tunga steg tog jag mig motvilligt framåt i den tomma skolkorridoren sånär som på några elever väntandes på att få gå till lektionen. Skrattandes satt de 3 stycken varav två killar på bänken med en blond tjej mellan sina kroppar och följde med blicken den fjärde personens ivriga gestikulerande framför deras ögon. Hörseln kunde vagt urskilja hur killen med yviga rörelser berättade hur han hade skämt ut sig totalt för någon vacker tjej på tunnelbanan. Jämkande hur han kunde vara så pinsam, vilken förbannad otur han hade haft när ryggen vänts till flickan och fötterna styrt honom rakt in i glasrutan i tunnelbanevagnens mitt.

40 minuter sen var vad jag var och samtidigt som en liten oro växte i magen grodde även där en förberedelse med vilka argument jag skulle kontra honom med. Detta var inte någon vanlig lektion utan läraren som genomförde den var extremt hård med att vi skulle komma i tid men idag hade jag faktiskt en bra anledning. Bussen hade inte kommit, inte varit lite sen utan inte alls uppenbarat sig på den soltorkade vägen under de 30 minuter jag otåligt stod och trampade med foten i väntan. Eftersom något eller någon inte tyckte att stå och vänta på bussen i onödan var irriterande nog, hade solen legat på som om den aldrig hade levererat värme förut. Vid första anblicken kunde det låta ytterst positivt men när en person som jag var klädd för minusgrader med en extra tröja över de slitna jeansen, hade kroppen förvandlats till en ångbastu. Som en kvinna i klimakteriet värmdes kroppen upp och kinderna målandes med en stor fet pensel till rött. Med ett tappert försök att få bort och förhindra uppbyggnaden av svettfläckar under armarna skakade jag om tröjan så att ny luft kunde komma in under tyget och till det utsatta området.

Jag med ett hetsigt temperament varnade kroppen för att få ett utbrott om lärarens humör skulle förvandlas till en ilsken ton, utan att fråga varför min rumpa inte redan var placerad på de hårda trästolarnas yta. Namnet denna man bar var Göran och han behövde verkligen få sig inskriven på något program mot att dra hastiga slutsatser och skälla ut folk utan att de gjort något fel. När jag sedan ringt mamma för att klaga över bussen och be om skjuts hade hon upplyst mitt dumma minne att idag var dagen de bytte tidtabeller på bussarna men det behövde inte Göran vara medveten om. Det skulle bara göra mer skada än nytta. Den vita plastbrickan lyftes med högerhanden mot sensorn på det gröna metallskåpets hörn och av rutin hördes det ljud som visade att låset gått upp. Nyckelknippan som den var fäst i klingade bekant när nycklarna slog emot varandra och den svala och metallen kändes vant i handloven.

Skolan hade för inte mindre än något år tillbaka renoverats och alla traditionella skåp med hänglås hade i samma veva bytts ut mot moderna tekkniska med en så kallad tagg som öppnare. Att gå till vaktmästaren och med ett påtvingar leende be honom att klippa upp hänglåset för att du tappat bort nyckeln var i dagens läge ett minne blott. Innan skåpsdörren med det förberedda ljudet åter igen förslöts grabbade jag tag i den lövtunna silverfärgade macbooken och drog den ur den svarta väskan och de för min del obligatoriska vita hörlurarna. Musik var nödvändigt för att ens klara av att vistas i samma byggnad som alla andra. Forfarande med nyckelknippan i handen och datorn i armvecket traskade jag vidare mot klassrummets träfärgade dörr.

-----

Vinglande med ett till bredden fyllt vattenglas körde kroppen slalom mellan alla trängande ungdomar i matsalens kö för att hitta ett ledigt bord. Vad jag inte kunde förstå var varför de inte hade bygg en två gånger stor resturang då hälften av eleverna inte fick plats. Dessutom brukade maten ta slut innan våran lunchrast hade inplanterats vilket vilket ökade missnöjet. Suckandes och med irritationen krypandes i blodådrorna smälldes den vita brickan ner på ett av de många borden och jag sedan på en av de blåstoppade trästolarna. Evelina slog sig ned mittemot med sin kyckling i curry och Patricia lika så på stolen bredvid. Själv täcktes min egen vita tallrik av en hög med majs och någon form av lasagne indränkt i grönsaker istället för kött. Efter morgonens lektion om hur djuren plågades och den stora masak som föregick inom köttproduktionen hade suget efter att äta djur näst intill förintas. I alla fall för stunden. Ingen kunde argumentera emot att vår lärare i Naturkunskap att Eva inte var en klippa på att få fram en poäng och förmedla ett budskap. Bilderna av misskötta djur satt stenhårt som betongen mellan tegelplattorna i husens väggar på min näthinna.

"Patricia, skulle vi gå och träna zumba ikväll?" Sa Evelina och förde en gaffel med ris indränkt i sås till munnen. För att hennes idag ljusrosa läppstift inte skulle smetas ut runt munnen gapade hon extra mycket vilket så extremt roligt ut. Ofrivilligt lämnade ett fnitter mig och snabbt satte jag handen för munnen så att inte min egen mat skulle hamna någon annan stans utom i magen.

"Så tjurbullen har äntligen försvunnit" "Hur länge har vi dig närvarande innan han är tillbaka?" Sa Evelina och tillade sedan med rynkad panna:

"Vad är det som är så kul?"

"Ha ha så roligt du är" Med sarkasm i rösten tog jag tag i vattenglaset, förde det till munnen och tog några klunkar innan jag fortsatte:

"Du kanske skulle ta och gapa lite extra, tycker inte du gjorde det tillräckligt stort"

"Ha ha vem är det som är rolig nu då?" "Äh ge dig" Även om hon försökte låta irriterad kunde synen klart och tydlig urskilja ett litet leende från hennes sida. För att inte få det blonda håret i maten när hon en andra gång förde gaffeln med mat mot läpparna drogs de axelånga hårtestarna bakom ena örat. Vagt kunde jag komma ihåg hur hon jämt och ständigt gick rund och klagade på hur ful hon var med håret bakom öronen. Ändå envisades hon med att dra hårslingorna i den exakta positionen när hon tyckte att dem var i vägen.

"Okej, tillbaka till din fråga" Patricia satte upp en hand för att få tyst på oss och fortsatte sedan:

"Ja Zumba idag" "Du följer med också eller?" Frågan var riktad mot mig denna gång men innan jag han säga något avbröt en bekant person mitt försök till ett svar:

"Ska du på Zumba" Skrattet som tillkom efter kunde inte annat än att vara smått irriterande men samtidigt spred sig en förväntan inom kroppen. "Kan du ens röra på höfterna?"

"Tänk för att jag kan det" Ryggen rätades upp mesans jag vände mig halvt om och lade ena armen på stolens ryggstöd. Felix stod och inspekterade mig antagligen pågick det något förspel i hans huvud huruvida jag kunde dansa eller ej.

"Ville du något speciellt?" Nyfikenheten om varför han var här kom sakta smygandes vilket gjorde att jag gick rakt på sak. Då solen lyste starkt rakt in genom fönstret hjälpte det inte att Felix stod rakt i mitten av strålarna, de gick runt honom. För att kunna se honom någorlunda bra sattes vänsterhanden som inte låg på ryggstödet över ögonen och sedan lutade jag mig smått bakåt. Mycket bättre. Det var en fröjd för ögonen när de inte attackerades av det starka ljusa ljuset.

Med ens blev han smått osäker. Kunde jag verkligen se rätt? Felix Sandman nervös? Jag såg hur han svalde och rättade till den svartmönstrade T-shirten och där efter var inblicken av nervositet som bortblåst.

"Jag skulle bara kolla hur det är mellan Oscar och dig" Meningen var formad som en fråga och svaret han fick var rakt och snabbt.

"Bra, inget speciellt alls" Orden som yttrades fick en extra släng av tonen neutral och det verkade få Felix att slappna av ytterligare. Vad var det med honom idag?

"Okej, bra" Ett lättsamt leende uppenbarades på hans läppar och jag kunde inte låta bli att själv bli smittad av den lilla glädje som fanns där. Det syndes även att det var något mer han hade att säga så för att hjälpa honom på traven fortsatte jag konversationen:

"Var det något annat?"

"Oscar och de två övriga hade planer idag så jag undrade om du ville göra något" Han måste ha sätt min förvånad och häpnad över att han ville spendera tid med mig, en av sina bästa kompisars syster. Hade inte han någon annan tjej som han kunde ragga upp? "Du behöver inte om du vill"

I sökande på svar och någon form av stöd vreds huvet åt Patricia och Evelina. Båda två satt spända och väntade på en fortsättning. När de såg att jag hade blicken fokuserad på dem ryckte Evelina smått på axlarna och fortsatte sedan att skyffla in det sista lilla som fans kvar av maten. Detta var ett tappert försök att visa att hon inte alls studerade och hade öronen spetsade till max.

"Okej, varför inte"

-----------
8 kommentarer
40 röster och nästa kapitel är uppe innan Fredag

Kram