När slag blir till kyssar

Kapitel 1

Bild på Anna ovanför. Vanessa Hudgens kommer att spela huvudkaraktären, Anna i denna berättelsen. 

Detta är då som ni kan se min första berättelse någonsin här på wattpad!! 

Så om ni finner några  stavfel så ska ni veta att jag kommer ta och rätta det någon gång i framtiden då  jag har tid, säkerligen när jag är klar med hela berättelsen. 

Jag har inga problem som helst med att ni slänger lite kommentarer här och där om vad ni tycker om boken, och glöm inte att rösta+följa! 

JUSTE!!  Jag vill även  informera er om att jag personligen uttalar karaktärernas efternamner med engelskt uttal eftersom jag använder mig utav amerikanska efternamner. Men men! Ni får får göra så som ni önskar och tycker, finns inga krav på det!

Hoppas ni tycker om första kapitlet!!

-

Anna sprang och sprang.

Kände hur hennes kinder försiktigt fuktades, hon visste inte riktigt om det berodde på  regnet eller hennes mörka ögon. Ögonen som tydde på oro och rädsla. Hon drog sina kalla små händer om magen, som snart skulle fyllas av slag. Anna kunde känna hur hennes ben skakade under hennes midja. Hur hennes ben försvagades för varje steg hon tog. Hon var helt chanslös. 

Flåsandes öppnade hon dörren till skolans ingång och sprang in. De var betydligt snabbare än henne och Anna kunde inte neka att med deras långa ben skulle de snart hinna ifatt. Hon försökte höja takten då tills hon kände ett par armar slingra till sig hennes midja. Paniken slog inom henne och för en sekund kunde hon känna hjärtat i halsen. Hon kunde inte rå för utan att rysa av obehag, av skräck, av alla rädslor man kunde känna för just honom. Anna visste inte riktigt om hon skulle kolla bak.  Kanske bara en liten snabb titt för att verkligen se och sluta hoppas på att det  inte var han.  

Men hon vågade inte. hon visste att det var han, och hon visste redan vad som väntade på henne. Greppet om hennes midja blev fastare, och Anna kunde inte hjälpa  att svälja en aning för hårt. Klumpen i halsen blev större för varje tickande sekund som talan försvann. Hon blundade för stunden och hoppades på att istället få vakna upp från mardrömmen i hennes säng kallsvettig. Men så blev det inte denna morgon. Så blir det aldrig, och snart har Anna börjat att vänja sig vid rutinerna. 

Hon var hopplös det visste hon redan  och de andra klasskamraterna kunde inget mer än att hålla med. Hon öppnade de hasselbruna ögonen som bemöttes av två mörka ögon,  där stod han. 

Han som Anna  hade hatat redan från första dagen hon börjat på denna skolan. 

Han som hade slagit henne svart och blå varje sekund han kunde få tag i. 

Killen som hade fått henne vaken och gråtandes på nätterna. 

Killen som hade fått henne att ifrågasätta hennes värdigheter som människa.

Hon kunde inte säga mer än att hon hatade honom mer än allt. Men samtidigt fruktade Anna honom. Han var som skolans Gud, när han gjorde fel var det rätt. Fel existerade inte runtom  honom. 

Hon kände ett par händer om hennes axlar, och Anna visste nu om att hur mycket hon än sprang, hur mycket hon än kämpade så skulle de  ändå tag på henne. När de väl gjorde det, fick tag på henne  så hörde ingen henne ropa efter hjälp. Det var sanslöst att springa ifrån då hon redan visste att de skulle få tag på henne. Men någonting i Anna fick henne att kämpa, hon ville inte ge upp. 

Hon sänkte ner blicken i hopp om att hennes lärare, Mr.Ross eller rektorn skulle hitta henne. Vaktmästaren, vem som helst! Hon ville bara att hennes röst skulle bli hörd.  Någon måste väl gå igenom korridoren någongång? Men inte en levande själv syntes till, förutom han och hans efterföljare.