När slag blir till kyssar

Kapitel 13

Anna vaknade och med en gäsp letade hon fram sin mobil från hennes bakficka. Hon hade varit borta i 4 timmar och tanken av att hon skolkat gav henne ett dåligt samvete. Men det var inte det enda som gav Anna ett dåligt samvete. Hon började tänka på hennes hämnd mot Andreas. Hon var tvungen att utföra det, men istället hade hon hamnat i hans famn. Allt var helt fel på så många sätt. Ilskan började sakta stiga då hon frustrerat reste sig upp ur Andreas grepp. Hon kollade runt efter utgången då Hon såg en brun liten dörr där hon kommit in från. 

 "Vart ska du?" Frågade Andreas ned hans raspiga trötta röst. Anna svalde, det var detta hon ville undgå. 

 "Tillbaka till skolan..." Viskade hon nervöst. Andreas kliade sig i bakhuvudet och långsamt reste han sig upp. 

"Du kan lika gärna stanna, vi har ändå missat flera lektioner. Vad är meningen med att gå?" Anna ville svara att meningen med att gå var för att komma bort från dig. Men hon ignorerade den tanken.

 "Jag vill bara tillbaks..." 

 "Jag skjutsar dig" Trött började Andreas att gå mot henne för att öppna dörren. Anna kunde inte styra ilskan som bubblade inom henne och utan att tänka sig för gick hon ut ur stugan utan Andreas. Hennes plan var att få Andreas att bli kär i henne och sedan krossa han, inte att bli bästa vän med sin mobbare. Argt muttrade hon något för sig själv när hon tagit sig ur skogen till motorvägen. Otåligt kollade hon runt, runt och runt. Hon förstod inte vilken väg de kommit ifrån. Ännu än gång snurrade Anna med högra handen utsträckt för att låta ödet få bestämma vilket håll hon skulle ta. Hon stannade för att kolla på vilket håll handen stannat på. Trots hennes frustration lyckades ett leende krypa sig fram när hon såg att hennes hand stannat på den högra sidan. 'Right choice for a right side' Anna nickade för sig själv och fortsatte vandringen. Efter några minuter hördes ett lågt brummande som blev starkare ju närmre det kom. Anna drog inte så mycket uppmärksamhet åt det när hon redan visste att det var en bil. Bilen åkte strax vid sidan om henne i hennes egna fart, och Anna såg på medan Andreas drog ner fönsterrutan. 

 "Jag vet inte varför du stormade ut förut men du verkade ha bråttom, så hoppa in" Anna vände blicken till Andreas och fick syn på att han log.

 "Nej, jag klarar mig själv bara fint." Svarade hon med irritation i rösten.Andres skrattade. 

 "Absolut inte i den takten, det kommer ta flera timmar" Anna stannade och studerade Andreas. Hans leende var nu borta och hans rynkade ögonbryn anslöts nästan till ett. Han såg så seriös, så Anna visste inte om det var värt att argumentera emot. Hon kunde ju trots allt få skjuts till skolan och sedan ignorera honom. Med ett suck öppnade hon dörren till passagerarsätet och satte sig ner. Innan Anna lutade sig mot fönstret kunde hon se ett leende lekas på Andreas läppar i ögonvrån. 

 *****

 Efter flera minuters tystnad var de framme i skolans parkering, och utan ett ord som lämnade Annas läppar öppnade hon hastigt dörren och med en smäll stängde hon den så Andreas inte hann stoppa henne. Innan Anna hann ta ett steg öppnades och smälldes dörren på Andreas sida. 

 "Vad fan är ditt problem?!" Skrek Andreas från hans sida, men steg hördes komma mot Annas. Anna stannade upp mitt i rörelsen, sakta vände hon sig om för att möta Andreas irriterande ögon. 

 "På morgonen var du en helt annan person än vad du är just nu! Nu är du bara irriterad och dryg utan en anledning. Vad hände Anna? För jag vill verkligen veta." Fortsatte Andreas.Anna sket i det Andreas precis sagt, det enda hon hörde var 'vad fan är ditt problem' utan att kunna styra sig själv började Anna att gå mot Andreas.