När slag blir till kyssar

Kapitel 3

Annas klass hade idrott. De var i omklädningsrummet och bytte om. Alla utom Anna. Hon satt där utanför och väntade på att de alla skulle bli klara så hon kunde byta om, ensam. Efter några minuter hade omklädningsrummet börjat att tömmas och när Anna inte hörde några tjejskratt eller prat om killar så gick hon in. Precis som hon trodde så var det tomt. Hon bytte om i en hög hastighet till hennes svarta joggingbyxor och en vit tajt tröja för att inte missa genomgången och sedan sprang hon ut i hallen. Alla hade redan börjat att spela volleyboll. Medan Anna stod och spanade in några lediga grupper så kände hon hur någon la sina händer runt hennes midja och drog henne intill den. Hon greps av panik och knuffade bort den. Anna kollade bak för att kunna se denna fräcka människan då det va ingen mindre än... Andreas? Hon kollade frågandes på honom innan hon började gå mot en grupp. Hon hörde ett par skor joggandes efter henne. Som 'tydligen' var Andreas. Anna nästan halv  skrek att han skulle sluta följa efter henne. Hon var så säker på att det var Andreas. Men det var inte samma ansikte som hon fick se när hon vände sig om. Alla stod och stirrade på henne. Som om hon gjort något brottsligt. Och just då förstod hon de. Hon hade skrikit på en vikare att sluta följa efter henne. Hon kände hur hennes kinder hettade till. Hon fick inte ut något, inte ens ett förlåt. Alla fortsatte stirra, varenda rörelse de gjorde varenda andetag och steg de tog så följde de med blicken. Hela klassen var så inne i scenen än vad Anna själv var. Tystnaden bröts upp av ett garv. Andreas. Han stod lutad framåt med ena handen på knän och andra om magen. Han blev helt röd av all skratt så han såg ut att kunna explodera av mera skratt. Anna kunde inte låta bli av att le. Andreas var söt så som han såg ut som en tomat, med hans bruna hår bakom öronen. Snart hörde man skratt och applåder från hela klassen. Kommentarer som "välkommen till andra ring, du vänjer dig" poppade ut från någon och en annan kunde inte mindre än att hålla med "sant, alla vänjer sig" "du kommer att älska oss, tillslut"Anna kunde inte sluta le, hon hade gjort något och folk peppade henne och skrattade med henne. För första gången de inte skrattade åt henne. Hon blickade åt Andreas håll, han hade återhämtat sig. Och denna gång med ett leende på läpparna. Anna hade skuldkänslor för att vikarien såg ut att var osäker, så hon försökte ursäkta sig. Han förstod henne och lektionen fortsatte som vanligt. Förutom att ingen knuffade henne, hon var inte skrattretande längre... Tills hennes huvud slängdes framåt och i några sekunder tappade hon andan. Snabbt kollade hon bak och såg han. AHH vad hon blev irriterad på han. Kunde inte Andreas låta henne vara ifred? Andreas flinade åt henne, och sedan byttes flinet ut mot ett skratt. Ett kort skratt som resten av klassen avslutade. Hon ångrade sig snabbt det hon hade tänkt på. 'Jag kommer alltid va skrattretande'. Idrotten slutade och alla bytte om, förutom Anna. Medan hon väntade på att omklädningsrummet skulle tömmas öppnades dörren till killarnas och Andreas kom ut. Han blängde på henne ett tag innan han fick ett leende på läpparna. "Du är visst inte så tråkig trots allt prinsessan. Du är annorlunda till skillnad med de andra.." Hon lät blicken falla ner till marken innan hon kollade in i hans gröna ögon. Hon ville svara. För det värmde om Anna skulle vara ärlig. Att höra en sån komplimang från skolans populäraste kille var en lättnad. Men det minskade inte Annas hat mot han. Hennes tankar avbröts av Andreas mörka röst. "Eller hur du trodde att det var jag? När du skrek på vikarien?" Anna kunde inte låta bli att rodna. Så pinsamt var det för henne. Hon ville inte svara, och det behövde hon inte heller för Andreas slavar till kompisar kom och tjejernas omklädningsrum tömdes snabbt därpå. Hon rusade in i omklädningsrummet, och med en rodnad över hela ansiktet gick  hon in i  ett av duscharna. Hon lät det iskalla vattnet svalkade hennes heta kropp som sedan sände rysningar i hela hennes kropp. Det svala vattnet vänjdes på hennes nakna kropp och hon hade ingen aning om hur länge hon varit kvar där för att bara tänka igenom i duschen. Tillslut virade hon en handduk lätt över hennes kropp och gick ut. Anna klädde på sig hennes ljusa jeans och en enkel svart tjocktröja på. När hon hade tagit på sig hennes vita Nikes gick hon ut ur omklädningsrummet. Hon pep av rädsla då hon inte var beredd på att Andreas skulle stå lutad vid ingången. Anna antog att han väntade på hans en av hans andra kompisar så hon gick därifrån utan att säga ett ord till han. Liksom vad skulle hon säga? "Hej"? Nej absolut inte. Andreas joggade efter henne och snart gick han bredvid henne. Anna tittade undrandes på honom och han log bara åt henne. Det fick henne att se ännu förvirrad ut. De hade gått i tystnad i tre minuter. Innan Anna bestämde sig för att bryta den pinsamma tystnaden. "Andreas vad gör du? Vad vill du?" Han kollade på henne som om hon vore den som tappat hjärnan. Egentligen var det tvärtom. Hon och Andreas hade varit ovänner sedan dag ett typ. Han hade gjort allt för att få alla emot henne och sedan idag skrattat med..henne? Han hade gett henne två komplimanger i en och samma mening. Han betedde sig konstigt och vad det nu än var kände inte Anna sig trygg runt hans omgivning. När de var framme vid skolans ingång var det Andreas tur att bryta tystnaden. Med ord som fick henne att tappa öronen. Hon ville bara stanna tiden för att kunna andas extra. Han hade kollat runt om någon var i närheten men när han inte såg någon så började han prata. "Jag vill ge dig en chans, som sagt så är det något speciellt med dig som urskiljer dig från resten av de andra tjejerna, och det är dumt, men jag gillar..de.." Anna kände den röda värmen stig upp till kinderna, och hon visste att hon rodnade. Inte för att hon själv ville bli vän med Andreas. Och inte för att hon gillade honom, eller det han sa. Men varför hon rodnade visste hon själv inte. Hon hade bara stirrat på honom innan han harklade sig och hon väcktes till verkligheten. Aldrig, ville hon spotta ut. Men hon vågade inte. Hon skulle aldrig våga säga ifrån sig så hon sprang bara därifrån. Hon kände en hand lägga sin tyngd på hennes handled. Hon visste redan att just den handen till hörde Andreas. Hon hade gråtklumpen i halsen. Kan han inte låta henne va? Hon tittade över axeln på en nedstämd Andreas. Han hade inget lekfullt flin  på läpparna. Men Anna brydde sig inte om de små detaljerna. Hon drog sig ur greppet och fortsatte springa. Vart visste hon inte men skönt var det att komma bort från problem. Det var Anna  bra på. Springa ifrån sina problem då hon väl har chansen. 

Hon låg i sängen och tänkte igenom allt som hänt. Vad var det som hade flugit i Andreas idag? Varför gör han såhär mot henne? Anna vände sig om. Allt i det lilla rummet var mörkt och de blåa tapeterna var mörkare än natten. Varför vill Andreas va med henne nu? Efter år? Vad gör henne mer speciell nu? Ännu en gång vände Anna sig om, kollade ut genom den mörka fönstret som släppte in den svaga gatljuset. Hon blundade och masserade tinningen. "varför skulle Andreas bry sig om sina offer?" 

Efter de orden lät Anna sömnen ta henne till en bekymmerslös dröm.

Tack så mycket för att ni läser och "röstar" på min bok. Det betyder verkligen jätte mycket.

Sedan var det också så att jag har slut på idéer men om ni har några tips på vad jag kan skriv så gör det gärna, det skulle uppskattas enormt! För annars kommer det ta ett tag tills ett nytt kommer ut (för som sagt, jag har slut på idéer.) Aja hoppas ni gillade kapitlet! :)❤