När slag blir till kyssar

Kapitel 8

Förlåt för en sen uppdatering, men hoppas ni gillar detta kapitel. Enjoy!

~~~~

Ett högt ljud hördes mellan de blå väggarna, och Anna vaknade strax därefter. Hon sträckte sig efter den svarta väckarklockan för att sedan stänga av den. Anna kisade mot de röda siffrorna som visade 07:35. Hon drog fingrarna genom det lockiga håret och reste sig upp mot spegeln. Med en smärta slingrades genom hela hennes kropp föll hon på golvet. Hon drog händerna tätt runt hennes mage och tjöt till av smärta. Anna lät blicken falla på spegeln, och utav att bara kolla på henne förstod man att hon va sjuk. Hon såg förstörd ut. Blek och kallsvettig, röd om ögonen. Ännu en gång kom smärtan tillbaka och som tidigare drog Anna händerna om magen. Hon lutade sig mot sängen och blundade. Blundade för att stänga ute all smärta. Hon lät tankarna snurra fritt i hennes huvud. Om allt från när hennes pappa lämnade henne och till gårdagen. Om hur hon hade mött den nya killen, Aiden. Hon reste sig upp i minne om att hon hade skola. Men lika snabbt föll hon igen och smärtan reste sig från tårna upp till huvudet. Ännu en gång skrek hon till av smärta, och hon kunde inte hejda en tår falla försiktigt nerför hennes bleka kind. Anna lät hennes hand hitta fram till den ensamma tåren. Hon kunde inte sluta tänka på sin pappa, allt hade hänt så fort. Betydelselöst torkade hon bort tåren och kollade upp mot spegeln igen. Det ända hon såg var en svag ensam flicka i ett väl dekorerat rum. Hon log mot spegeln och ett blygt leende visades på flickan i spegeln, vilket såg mer ut som en grimas. 

"Låt oss börja på ruta ett igen"  log Anna självbelåtet. Hon ville ha ett nytt start med tron om att glömma bort det gamla. 

Annas mobil rang och hon sträckte på sig för att nå den. Hon ville inte slösa all hennes kraft för att resa sig upp efter hennes mobil. När hon fått fått tag på den lät hon huvudet falla, och med stängda ögonlock svarade hon. 

"Försenad?" 

"Sjuk faktiskt" suckade Anna åt Natalie's fråga. 

Anna hade inte orken till att prata, just då ville hon bara slänga sig på sängen och aldrig vakna. Så smärtsamt var det. 

"Åh... Hur mår du? Jag kommer över efter skolan!"

"Nejdå, det behövs verkligen inte, det är bara magont."

Anna ville klargöra för Natalie att hon inte ville ha sällskap. Men hon log iallafall, hon var stolt över att ha en vän som Natalie. Hon fanns alltid där när man behövde henne, men då behövde hon inte Natalie.allt hon behövde var lite egentid och vila. 

"förresten, jag träffade på Aiden"

"Mh?" Anna var fortfarande trött och orkade inte att bry sig. Men när Natalie nämnde Aiden började hennes nerver arbeta igen. 

"Han frågade efter dig" svarade Natalie exalterad. 

Anna började koka inombords, och hon kunde känna hettan stiga till kinderna. 

"A-Aiden fråga efter m-mig? Vad sa han?" 

Anna kände sig nervös, ville hon verkligen veta svaret? Hennes tankar avbröts av ett svag mummel som kommit från andra sidan luren. Anna bad Natalie repetera sig, och med det Natalie sagt blev Anna ännu rödare än vad hon redan varit.