När slag blir till kyssar

Kapitel 10

Hej GUYS! På morgonen idag så var jag jätte glad eftersom att jag var på 7 plats på tonårsromaner!! Ni skulle bara förstå min lycka. Men sen nu när jag kollade igen så är jag på över 200 platsen. -.- ni kanske förstår känslan. Mina förväntningar på att jag kanske ligger på 4 plats inom 1 vecka är nu borta, hahah 😂 😭 . Men tillbaka till dagens kapitel! Zac Efron kommer att få äran att spela Adrian här. Hoppas ni gillar den isåfall kommentera och rösta. Glöm inte att följa!! Så ses vi i nästa kapitel, puss.

___________________________________

Med en smärta genom bakhuvudet vred Anna sig i sängen. Hon drog handen genom håret innan hon öppnade ögonen. Synen var inte det hon hade förväntat sig. Att vakna upp i ett grönt rum som tydligen inte va ens eget var nytt för Anna. Rummet hade en plasma-tv hägnades på väggen, ett skrivbord till höger om dörren och killkläder slängd över nästan hela golvet. Anna rynkade på näsan och ställde sig upp. Hon lät hennes blick vila på ett foto som satt på skrivbordet. Det var två killar som log stort på bilden. Men det var bara en kille som Annas blick fokuserade på. Andreas. Han såg så lycklig ut, och inte bara det han var fin då. Anna kände sig obekväm helt plötligt efter det ho tänkt. Hon lät hennes fötter leda henne mot dörren och utan att tänka öppnade hon den. Med ett ryck öppnades dörren och Anna stod där vid dörröppningen utan att veta vart hon skulle. Men den tanken spolades snabbt bort när en Anna tanke kom upp. Så länge hon kom därifrån så spelar det ingen roll vart hon är tänkte hon. Anna gick nerför trappan och stannade när hon fick syn på den hon minst ville se just nu.

"Andreas..." Viskade hon.

Andreas som ställde fram frukosten stannade upp i rörelsen och stirrade på Anna. Allt som svävade i luften va tystnad. Och det var ingen sån härlig och bekväm tystnad. Utan en obehaglig. Andreas visste att han var tvungen att berätta allt för Anna och han visste inte hur. Han visste att hon inte skulle tro på honom.

Andreas släppte mjölken han höll i och med små steg gick han mot Anna.

"Hur mår du?" Andreas röst lät nervös, och han va medveten om det. Han harklade sig och kollade bort innan han vågade kolla på Anna igen.

Anna svarade inte. Hon lät sekunderna gå innan hon svarade.

"Vad hände igår?"

Egentligen ville hon inte veta. Om Andreas hade skadat henne medan hon var medvetslös ville hon absolut inte veta. Hon hade trots allt givit han hennes tillit.

"Efter Ethan slagit dig så..."avbröt han sig själv. Han visste inte hur han skulle berätta att han slog Adrian tills han inte längre kunde prata.

"Vad hände efter Ethan slagit mig?"

Anna backade nu. Hon började bli rädd och hennes röst skakade. De våldtog henne väl inte? Varför dröjde Andreas på svaret? "Andreas! Vad hände!?" Nu var hon riktigt förbannad. Om Andreas rörde henne efter hon precis gett hennes tillit är bara sjukt låg utav han. Av att bara tänka tanken på att hon förlora sin oskuld till Andreas fick henne att må illa. Ännu en gång tog hon flera steg bak.

"Vet du va, glöm det. Jag vill inte veta mer." Hon gick mot hallen för att ta på sig skorna.

"Jag slog han okej? Ja efter Ethan slagit dig ville de du vet vad med dig, och jag blev förbannad och slog till Adrian. Han kunde inte ens ställa sig upp och efter det sprang Ethan därifrån så jag tog med dig hem till mig. Liksom hur skulle jag förklara för dina Föräldrar att deras dotter blev slagen medvetslös." Nu pratade Andreas non-stop och Anna visste inte vad hon. Skulle säga. Hon sneglade på Andreas innan hon ryckte upp handtaget. Med en kall vindpust rös Anna. Hon hade glömt sin jacka hos Andreas. Men hon brydde sig inte. Hon visste inte vad hon skulle säga till han. 'Tack'? Nej hur vet hon att han inte ljög?