När slag blir till kyssar

Kapitel 14

Hej alla. Tack så mycket för de fina kommentarerna, ni är säkert besvikna, men LÄS, jag har bra nyheter! Jag tänkte att det vore elakt av mig att sluta skriva i en CLIFFHANGER.... Och jag tänkte att ni åtminstone förtjänar veta vad som ska hända härnäst,så varsågoda ocH NJUT.

Jag vet det blev ett VÄLDIG kort kapitel, jag var själv inte ens säker på om jagskulle posta den för hur kort den va. Men eftersom jag inte hade världens bästa ideer så jag fick ta de hjärnan bjöd på och jag är säker på att ni hellre vill ha ett jätte kort kaptel än inget alls :P kram.

Men killen där uppe är Andreas, och tjejen Anna :)

_______*

Anna slöt ögonen i väntan på att dörren skulle öppnas. Hon lät den fuktiga luften svalka hennes varma tårar.

Hon kunde inte förstå hur hon betett sig. Okej, visst Andreas brukade mobba henne, men hon skulle aldrig vilja sjunka på samma nivå som han. Och helt ärligt så var det lågt.

Anna trodde att det vore enkelt om hon skulle få han att gilla henne och sedan krossa han. Men allt blev svårare när hon faktiskt inte tycker illa om Andreas.

Han hade funnits där för henne och gett henne tröst, precis som riktiga vänner gör. Så det vore svårt att inte gilla han minst som en vän.

"Anna...?"

Anna öppnade ögonen.

"J-j-j" hon tittade ner av pinsamhet. Hon hade precis skällt ut han och nu vågade hon inte ens att kolla på han? Inte ens prata

Anna tittade upp igen för att möta Andreas ögon varma ögon som spred ilska, men samtidigt sorg.

"Förl-"

"Vad har hänt med ditt ansikte?"

Avbröt Andreas, och de orden fick Anna att stelna.

Hon försökte att be om ursäkt och allt han kan säga var om hennes ansikte?

Hon lutade sig obekvämt mot andra foten i svars.

Andreas ögon blev mörkare och med sammanbitna tänder svarade han.

"Var det Adrian igen? Såklart det var Adrian! Den jävel ska få betala-"

"Andreas, sluta!" Försökte Anna skrika strängt "Allt Adrian vill är att få dig att bli arg för att du lämnade deras grupp för 'mig' och om du blir arg över det, ger du honom exakt det han vill ha. Plus så kom jag hit för att..." Anna bet sin underläpp medan hon sänkte blicken.

"Jag vill be om ursäkt om mitt beteende, det var dumt av mig att få dig tro att vi var vänner men sedan svika dig genom att ta upp ditt förflutna så fort jag förlorar temperaturen."

Hon lyfte blicken för att se Andreas utryck , men han svarade inte, och hans läppar hade blivit till ett sträck.

Anna kunde inte läsa av honom om han var arg, besviken, glad eller inte. Hans ansiktsuttryck var så normal och tankefri.

När Andreas inte sa något bestämde Anna sig för att fortsätta prata.

"Sanningen är faktiskt a-att jag..." Anna tog ett djupt andetag. "Att jag är mer arg på mig själv för att ha varit en sån idiot omkring dig. Jag var aldrig riktigt arg på dig. Jag var arg på mig själv för att jag ville ha dig vid min sida mer än vad jag skulle våga erkänna... Och jag" hon pausade för att möta Andreas ögon, och när hon väl mött de rös hon. Känslan att stå där och berätta för Andreas vad hon egentligen känner var hon inte van vid.

"Förstår verkligen om du inte vill ha något med mig att göra längre... Men jag ville iallafall be om ursäkt" log hon medan en liten tåre rann längs hennes kind.

Anna var inte så jätte van vid att gråta framför folk. Hon ville inte anses vara svag, så hon sänkte huvudet.

De hon hade sagt till Andreas förvånade henne. Hon trodde aldrig att något sånt skulle komma från henne. Men hon var stolt över sig själv. För Andreas var speciell för henne, och han var den första som fått henne uttrycka sig.

Helt plötsligt kände Anna en varm hand lyfta upp hennes haka, och hennes blick mötte de varma gröna ögonen som Anna nu är väldigt vana vid.

"Jag tänker inte lämna dig, prinsessan" svarade Andreas med ett leende.

"Jag tänker aldrig lämna dig" viskar han medan han lutade sitt ansikte närmre Annas.

Annas blev chockad av händelsen, men när Andreas varma läppar kom i kontakt med Annas och de varma elektriciteten spred i hela hennes kropp från fingertopparna till tårna gick chocken snabbt över och hon kysste Andreas tillbaka.

Anna drog sig ur kyssen för att möta Andreas ögon som nu bara visade glädje och ömhet, och med ett leende kysste Anna Andreas igen.