När slag blir till kyssar

Epilog!

Hello Guys! 

Här kommer en liten halloween special till er som fortfarande läser eller kikar in på min berättelse. 

Ni som inte gör det, i'm not blaming you. Det var ju trots allt jag som skrev att jag skulle sluta. Men jag är tacksam för all stöd från början till slutet. Det har varit JÄTTE roligt stt läsa alla underbara kommenatarer och alla som valt att rösta, verkligen tack tack till alla! 

Det var roligt att läsa alla era fina kommentarer. 

(Det som ni kanske inte kommer fatta i Epilogen är att Anna och Andreas har flyttat in tillsammans och de har blivit lite äldre, förlåt för spoilers innan ni ens har hunnit läsa.) 

(JUSTE! Detta kommer äntligen vara ur Annas perspektiv och inte någon berättar röst, så hoppas ni tycker om den)

Kram. 

_________

Med darrande rörelser svalde jag bort osäkerheten och tog tag i bilnycklarna som låg på nattduksbordet i ett svep.

Huvudet hade slutat bulta men smärtan fanns fortfarande kvar. Jag kollade bak på Andreas som låg där på sängen. Fridfullt och bekymmerslöst.

Tårarna började svämma över och alla tankar kom tillbaka som en bomb.

~FLASHBACK~

Varje slag och spark känns och jag tar osäkert handen mot näsan för att se det vinröda vätskan rinna längst mina fingrar. Ett till spark och jag skriker åt Andreas att sluta.

Det här är inte han. Eller åtminstone vad jag lurade mig själv att tro.

Jag börja känna hur mitt huvud dras bakåt och det gör så ont att jag inte kan hindra tårarna från att rinna. Blod hit och dit och jag inser vad Andreas gör, han drar i mitt hår och dunkar mitt huvud i väggen, och det är allt jag uppfattar innan allt blir till en mörk dimma.

~FLASHBACK SLUT~

Nu sitter jag här på sängkanten och tvekar på om jag ska göra detta, detta är min chans till friheten.

Men jag vet att jag inte vågar. Varje gång är det samma visa om igen. Men kärleken har gjort mig blind. Jag har valt att blunda för alla brister och se på det ljusa sidan.

Men sanningen är att det inte finns en ljus sida, allt jag ser varje gång innan jag domnar bort är en mörk dimma. Jag för handen mot högra kinden när jag inser att jag gråter. Aldrig hade jag sett framtiden med Andreas såhär, han hade gått från att vara en överbeskyddande pojkvän till mitt livs mardröm, vad jag än gör kan jag inte bli av med honom.

Jag skakar på huvudet och ett besviket leende kryper sig på mina mungipor.

"Aldrig har jag ens provat att bli av med honom" tänker jag medan jag blundar. Och det är sant. Efter jag blivit slagen vaknar jag alltid på marken med blåmärken överallt. Alltid kastar jag en eller flera blickar på Andreas med tanken om att han är ett svin. Alltid kramar jag hårt i mina bilnycklar med tanken om att rymma långt härifrån, där jag aldrig behöver se Andreas mera. Där folk faktiskt ser mig som den jag är och accepterar min val.

Jag hoppar till när sängen rör på sig i tron om att han vaknat. Men allt han gjorde var att vända på sig.

Jag reser mig upp från det kalla golvet och går tyst men hastigt till hallen för att ta på mig mina ytterkläder. Fortfarande med bilnyckeln hårt intryckt i handen. Detta är mitt allt. Om jag tappar bort de finns det ingen mening längre, dem här nycklarna kan ta mig långt härifrån. De kan ta mig till mitt så kallade "ljus".