När slag blir till kyssar

Kapitel 9

Det blev visst ändrade planer guys. Jag kom på att jag inte kommer att ha tid med att uppdatera på onsdag/torsdag. Så här får ni ett tidigare kapitel. Enjoy! Rösta och kommentera!❤️

__________________

Anna gick igenom de kalla skogen. Egentligen visste hon inte varför hon gick med på att träffa Andreas. Eller jo det visste hon, hon va nyfiken. Vad ville Andreas henne en sån sen torsdagskväll? Frågan är, vad ville Andreas henne ens över huvud taget? Men som sagt Anna var nyfiken och nyfikenheten fick henne att göra en sån dum sak som att smyga ut i skogen för att nå fram till den kalla övergivna parken. Kylan nådde Anna och hon rös. Hon var både kylig och rädd. Rädd över att inte veta vad som väntade henne. Med hennes tankar började hon gå fortare och armarna lät hon slingra sig runt hennes axlar med hopp om att värmen sprids fortare. Tänk och Andreas planerat att mörda henne i parken och sedan dumpa hennes kropp där ingen skulle hitta henne. Eller, tänk om hon skulle möta på en full äcklig typ, pedofil eller mördare. Nu stannade hon, hon var framme. Andreas var inte där än och Anna vågade inte vara där mer så hon vände sig om för att springa. Men något stoppade henne. En röst. Andreas.

"Anna? Här borta."

Anna vände sig om för att se Andreas sitta på en utav gungorna. Var han där hela tiden eller kom han nyss? Tänkte hon. Anna visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon stå kvar eller sätta sig på en av platserna bredvid han? Än visste hon inte.

"Kom" viskade han och visade en gest åt Anna att sitta på gungan bredvid hans.

Anna svarade inte. Reagerade inte. Rörde sig inte. Det ända hon kunde göra var att stirra på Andreas. Hon började undra varför Andreas valde skogen av alla ställen. Och varför en övergiven...? Skämdes han för att visas ute i stan med Henne? Elle hade han planerat att göra något oförglömligt där ingen skulle få veta om? Det ända hon få ut ur hennes välformade läppar var "varför? Varför skogen" med hennes skakiga kropp backade hon bak. Hon skakade mest för kylan, men det visste inte Andreas. Så han reste sig upp och räckte up handen.

"Lita på mig Anna" med en övergiven blick kollade hon bort. "Snälla?"

Anna vet inte varför men hon nickade bara och sedan gick mot gungorna. Hon räckte ut handen mot andra gungan bredvid henne och Andreas satte sig ner.

"Nå?" Nu började Annas nyfikenhet komma tillbaka.

"Anna, jag menade verkligen det när jag sa att jag vill bli din vän. Och jag vill verkligen ha den chansen för att visa dig att jag kan vara den vännen du behöver."

Anna visste inte vad hon skulle svara. Det fanns inget att svara på. Hon öppnade munnen, men den stängdes lika snabbt. Andreas märkte hennes osäkerhet och var tvungen att bryta tystnaden.

"Prinsessan? Om du inte vill ge mig chansen så är det bara att säga det, då lämnar jag dig. Men om du verkligen tror på att det finns en bra sida i varje person, så kan du väl åtminstone lita på att den goda personen i mig finns."

Med de Andreas sagt slutade Anna att tveka. Hon nickade och tänkte på det. Visst, hon behövde ändå jobba med att krossa han hjärta. Hon kan inte sluta 'uppdraget' bara för ett par ord. Ännu en gång nickade hon.

"Visst. Visst Andreas, du ska få din chans." Log hon. Och leende var väl menat.

Andreas stirrade ett tag på Anna med en förvirrad blick. Sedan nickade han och reste sig upp.

"Vi borde nog börja röra på oss.

Anna nickade och reste sig upp. Andreas hade rätt, det borde de. Det var kallt och Anna ville bara hem och duscha. Hon slängde en sista blick över lekparken. Den var mörk och den röda rutschkanan var rostig och full med löv. Dem gick i en bakvänd tystnad tills de hörde några grenar brytas bakom de. De reagerade inte på de eftersom de befann sig i en skog och det är djurens miljö, så det var antagligen bara en hare eller ekorre. Men ljuden fortsatte att höras, löv prassel och grenar som bryts. Men ingenting syntes när de vände sig om. Med rädsla tog Anna tag om Andreas hand. Andreas stirrade bara på Annas hand som höll i hans, men han sa inget om de. De gick i tystnad och löv prasslet hördes hela tiden. Nu började Andreas blick blick bli osäker, och man kunde se rädslan i både Annas och Andreas blickar. De ökade takten, vad som helst, bara de kom ut ur skogen. Men det var något som fick de att stanna. Rättare sagt Andreas.