När slag blir till kyssar

Kapitel 4

Tack för de fina kommentarerna, det gör mig verkligen glad! Här är en till bild på Anna.

•~~~•

Hon sprang på den gröna ängen. Med ett leende spritt i hela ansiktet. "Jag trodde aldrig att du skulle komma" skrek hon. Nästan lite för högt. Men just då gjorde det inget, Inte i den farten under solens klaraste sken.

"Jag håller mina löften" skrockade en mörk röst. Med de fyra orden blev Annas leende ännu bredare, och små gropar syntes till på hennes rosiga kinder. När hon väl kommit fram kastade hon sig i hans famn. "Jag älskar dig Andreas" 

Anna höll andan innan hon öppnade ögonen. Ivrigt kollade hon runt i rummet för att försäkra att allting bara hade varit en dröm. Hon lutade tillbaka på kudden innan hon tog nya andetag. Anna kollade tvärs över axeln för att kunna se den lilla digital klockan som visade '06:47' med röda bokstäver. Hon höjde ena handen och la den på hennes kalla och svettiga panna. Hon var överraskad över vad hon drömt.  Aldrig har hon drömt såhär om Andreas. Eller ännu värre, aldrig har hon tänkt på Andreas... Med 'henne'? 

Anna drog en djup suck innan hon reste på sina lata ben för att göra sig redo inför ännu en 'rolig skoldag' man kunde notera sarkasmen i det, för hon visste att det inte skulle bli roligt för henne. Alla visste det.

Anna gick till skolan, som vanligt. Hon hade ingen bil, cykeln va punkterad och bussarna stank alltid svett. Det hade blivit mulet och regnet började att slås ner mot det hårda asfalten. De röd gula löven hade redan börjat att falla ner på det gröna gräset. Hon hade hunnit en bra bit tills hon hörde något brummande bakom sig. 

"hoppa in prinsessan" det var en mörk o djup röst. Anna visste redan att det va Andreas. Han är den ända som kallade henne för prinsessa. Hon vände sig om för att försäkra att det verkligen va han. Hon stirrade på han med en äcklad min. "Låt mig va Andreas!" Skrek hon eftersom han skulle höra genom regnet.

"Hoppa in, du kommer bli sjuk Anna"

Anna stannade när hon hörde sitt namn komma ut från hans läppar. Hon blev stel och förvånad. Det var första gången han sagt det. Hon skakade av det och fortsatte att gå. 'vem tror han att han är' tänkte hon. 

"jag sa LÅT MIG VA!" Sa Anna frustrerad. Och nu var hon riktigt förbannad. Hon kunde inte stoppa ilskan som kokade inombords henne, hon ville inte, hon behövde ilskan just då. Hon gav Andreas en sista blick och sedan sprang hon tillbaka åt det hållet hon kom från. Hon va påväg hem, och denna gång med en plan. "Fan ta dig Andreas" mumlade hon. "Fan ta dig Andreas!" Sa hon högre med tänderna sammanbitna. 

~~~

Anna satt inne i sitt morgon ljusa rum med ett papper framför sig och en penna i handen. Hon hatar Andreas. Han hatade och mobbade henne i år. Och nu vill han helt plötsligt ge henne.. En chans? Han är helt dum i huvudet var det Anna kunde beskriva honom som. Nu vill hon lära han en läxa. Hon försökte att skriva ner de tre orden utan att vika undan. Hon visste att om om hon inte skrev de tre orden skulle hon fega ur totalt, och hon fick inte göra det. Hon behövde en strategi. Med stora bokstäver i rött skrev hon tillslut "KROSSA HANS HJÄRTA."

Detta kapitel är inte den bästa... Men hade slut på idéer Och försökte skriva ett kapitel iallafall. Hoppas ni gilla det, så rösta och kommentera gärna.