När slag blir till kyssar

Kapitel 7

En till bild på den mystiska Aiden Miller. Hoppas ni gillar detta kapitel så hörs vi inösta, haha.

~~~~~

Anna och Natalie gick hem tillsammans, som de gamla tiderna innan Natalie åkte utomlands med hennes mamma. Okej, två veckor var inte så mycket men det hände så mycket då Natalie varit borta. Natalie skrattade åt hur Anna härmade Andreas min.

"Är du seriös? Andreas... Stammade? Det är något-"

"Stort"

Avbröt Anna henne. Anna tyckte att han betedde sig konstig. Andreas har aldrig stammat av något hon sagt. Faktiskt aldrig, så vitt de vet. De fortsatte gå mellan hus, och Anna började uttråkat sparka på en sten. 'Dumma Andreas' hon fortsatte att sparka tills stenen stannade vid en bil. Rättare sagt en stor flyttbil. 'Dumma sten' hon kollade undrandes på Natalie med en blick som löd 'vem är de nyinflyttade?'

Natalie ryckte på axlarna med rynkade ögonbryn.

"Vet inte, jag trodde inte att familjen hunter var seriösa när de sa att de skulle sälja huset, jag menar kolla på perfektionen" Natalie kollade chockad på det vita stora huset fortfarande med rynkade ögonbryn"

Anna kollade på det nästan Hollywoods lik huset.

"Vem det nu än är som flyttade in måste de vara stenrika" och Anna betonade på 'stenrika' detta hus var inget hus som helst. Det var ett av de mest dyraste i hela kvarten. Och de som bodde här innan var ett par överklassare med 3 bortskämda barn. Vart de nu än har flyttat måste ha varit i ett dyrare område.

Anna fnös gick som vanligt uttråkad mot stenen igen. Natalie var bara tyst, och med rynkad panna gick hon efter. Dörren till det stora huset öppnades och Natalie stannade. Anna fortsatte gå med blicken nere på sin sten.

"Anna, du vill nog se detta"

Plötsligt stannade Anna upp i rörelsen och kollade bak på Natalie med en rynkad panna.

"Vad vill jag se?"

Natalie kliade sig i håret medan hon gjorde en gest åt husets håll.

Anna kollade undrandes på huset, och det var något mycket intressantare som fångade hennes blick. Eller, någon intressantare.

Det var en lång kille i ungefär hennes egna ålder. Säkerligen senior. Han hade underbara blåa ögon som passade till hans bruna hår. Han var snygg utan tvekan. Sedan kom Anna ihåg vad hon var. Hon var inte snygg, inte rolig och absolut inte någons typ. Hon var en nörd. När han fick syn på att Anna kollade in honom flinade han. Han gick nerför altanen med samma flin påklistrat.

"Hej, Aiden. Aiden Miller" log han med handen utsträckt mot Natalie. Hon tog glädjandes emot den, hon kunde nog inte motstå hans skönhet.

"Natalie Canning. Men kalla mig gärna Nata" log hon med samma påklistrad leende som Aiden själv. Sedan vände han sig mot Anna och med samma flin som han hade förut.

"Och du måste vara...?" Halvlog han medan han kollade in Anna, precis som hade gjort innan.