Sex - Dante Lindhe

21 - Olivia

Måndag 5 oktober 2015
"Olivia. Kom." Säger mamma bestämt bakom mig. Jag sliter blicken från Dante och kollar på henne innan jag kollar på honom igen. Han ler snett mot mig.

"Vi ses." Viskar han och rör sig mot bildörren. Jag går med släpande steg mot mamma och vår bil. Hastigt öppnar hon dörren och hoppar in. Sekunden jag stänger dörren efter mig gasar hon iväg från skolans parkering.

"Vad var det där bra för? Var du tvungen att bete dig så där?" Frågar jag henne. Hon ger mig en snabb blick. Hon ser arg ut. Men hon är inte arg på mig.

"Den där kvinnan går mig på nerverna. Umgås inte mer med hennes son. Hur många gånger ska jag behöva säga det?" Svarar hon. Jag himlar med ögonen.

"Jag umgås inte med Dante." Mumlar jag. "Varför ogillar du henne så mycket för ens? Så mycket att du ska dra upp hennes bortgångna man?" Frågar jag.

"Hon höll på med all möjlig skit i gymnasiet. Dessutom var hon elak rakt igenom." Svarar hon. Hon kollar på mig allvarligt. "Jag vill inte att du också ska skaffa dig såna vänner. Det är det minsta du behöver." Tillägger hon. Jag suckar. Vad fan vet hon om vad jag behöver?

"Var ni vänner?" Frågar jag. Hon bara nickar. Jag vill fråga mer fast att jag inte borde. Men min nyfikenhet vinner över mitt sunda förnuft. "Varför slutade ni umgås?" Frågar jag.

"Hon var vidrig. Bland annat så stal hon min kille." Svarar hon.

"Pappa?" Frågar jag chockat. Jag vet att hon och pappa träffades under gymnasiet. Hon skakar på huvudet.

"Kristian." Svarar hon. Dejtade mamma Dantes pappa under gymnasiet? Allt med det här är förvirrande.

"Vänta, Dantes pappa?" Frågar jag. Hon suckar och nickar. "Men du och pappa var väl tillsammans under gymnasiet?" Frågar jag.

"Vi blev tillsammans efter att Tarja tog Kristian från mig." Svarar hon. Jag lutar huvudet mot nackstödet. Det här är mycket att ta in.

"Men du kan ju inte fortfarande vara bitter över det? Du gifte dig ju med pappa sen." Säger jag. Hon fnyser.

"Och vi ser ju hur bra det gick." Svarar hon.

Dantes POV
Jag hoppar in i förarsätet samtidigt som mamma sätter sig i passagerarsätet. Hon är spänd. Vad fan är det för fel på Olivias morsa? Varför i helvete snackade hon så till mamma?

"Hur är det?" Frågar jag. Mamma suckar.

"Jag tycker bara det är synd att Agneta ska ogilla mig så mycket efter att vi ändå har växt upp ihop." Svarar hon.

Det är många frågetecken efter konversationen jag och Olivia bevittnade förut. Var mamma och Olivias mamma vänner förr? Kommer de från samma bakgrund? Har Olivias farsa lämnat dem? Är inte Olivia den lilla rika, priviligierade ungen som jag trodde?

"Jag hatar att både du och Olivia behövde bevittna det där. Hon får vara hur sur på mig som helst men hon har ingen rätt att tala så om dig." Tillägger hon. Hon är upprörd. Inte arg, snarare ledsen.

"Varför är hon så sur på dig?" Frågar jag. Mamma suckar.

"Hon påstår att jag tog pappa ifrån henne." Svarar hon. Jag kollar chockat på henne.

"Var pappa med henne före dig?" Frågar jag. Hon skakar på huvudet.

"Nej. Jag och Agneta växte upp ihop. Vi var bästa vänner. Under gymnasiet började vi umgås med din pappa och vi båda föll nog pladask för honom direkt." Börjar hon berätta. "När han senare visade intresse för mig blev hon mer än arg. Hon blev förbannad. Hon sa att jag hade svikit henne och att hon aldrig ville prata med mig igen." Fortsätter hon. Återigen kollar jag chockat på henne.

"Så hon blev arg för att pappa gillade dig, och inte henne?" Frågar jag. Hon nickar. Jag fnyser och skakar på huvudet. "Det där är ju helt stört." Säger jag. Mamma ler snett mot mig.

"Jag kan förstå henne på ett sätt. Din pappa kunde förtrolla vem som helst med bara en blick. Han var även den absolut snällaste och mest genuina människan på planeten. Jag fick det hon alltid hade drömt om." Svarar hon.

"Och det var?" Frågar jag.

"Lycka. Agneta längtade efter att få känna lycka sedan vi var små. Hon växte upp i hemska förhållanden. Vi både levde i ett sämre område där pengar var det största problemet. Men till skillnad från mig hade hon ingen familj som brydde sig om henne. Båda hennes föräldrar var missbrukare och hon blev slagen redan vid 5 års ålder." Svarar mamma. Jag blir helt ställd av hennes ord.

"Så hon gifte sig rikt sen då, eller?" Frågar jag. Hon nickar.

"Hon träffade Michael ganska så direkt efter att jag och din pappa började dejta. Jag antar att det blev hennes räddning. Om hon inte kunde fly undan sin hemska bakgrund och bli lycklig med din pappa fick hon ta plan B; gifta sig med en kille från en rik familj och fly undan sitt hem och familj på så sätt istället." Svarar hon.

"Så ni kommer från samma bakgrund?" Frågar jag. Mamma nickar. "Då har hon ingen som helst rätt att döma dig." Säger jag. Hon suckar.

"Enligt henne har hon det. Enligt henne är det okej eftersom att hon tog sig ifrån det." Svarar hon. Jag bara skakar på huvudet. Det här är så fel. Mamma ler mot mig.

"Men tänk inte mer på det nu, Dante. Bara för att Agneta har betett sig på ett visst sätt betyder det inte att Olivia är likadan. Hon är säkert en jättefin tjej." Säger hon. Jag kollar på henne förfärat.

"Mamma, jag och Olivia håller inte på eller något om du tror det!" Säger jag allvarligt. Mamma skrattar och flinar mot mig.

"Absolut." Svarar hon. Återigen skakar jag på huvudet. Men den här gången med ett leende på läpparna.

"Just det. Kan du köra förbi Sofia? Jag och Pernilla ska ta en fika hemma hos oss." Säger hon efter ett tag. Jag får genast en klump i magen men nickar.

Sofia har inte pratat med mig sen jag dissade Tuva. Jag förstår henne. Jag låg med hennes vän för att sedan inte låtsas om henne. Det är fittigt gjort. Man gör inte så. Men jag kan inte låta bli att jämt spela och aldrig ta ner min fasad. Det med Tuva hände liksom bara. Jag hann inte hindra det innan det var försent. Det är bara sån jag är. Dessutom har jag och Sofia hållit ihop hela livet och hon kan på riktigt inte låta något sånt här förstöra det. Hon är min bästa vän.

"Det var längesen Sofia var hemma hos oss. Ska du inte passa på och fråga om hon också vill med? Vi kan ta en fika ihop alla fyra." Föreslår mamma med ett brett leende.

"Jag kan inte idag. Ska till Axel." Svarar jag utan att släppa vägen med blicken.