Sex - Dante Lindhe

65 - Olivia

Torsdag 21 januari 2016
Jag trodde ändå på nåt sätt att det skulle kännas bättre idag. Att en natts sömn skulle få det att inte kännas lika jobbigt. Men jag hade så fel. Idag känns allting, om möjligt, värre. Mycket värre.

Jag suckar och stänger av alarmet på mobilen innan jag tänder lampan på nattduksbordet. William har också vaknat där han ligger bredvid mig. Han gnuggar sig trött i ögonen innan han kollar på mig.

"Ska du till skolan idag?" Frågar han. Jag nickar. Han lägger sig på sidan och lutar huvudet mot handen.

William är jävligt vacker med sitt halvlånga, mörka hår i en perfekt mittbena, och med sina bruna ögon som är så mörka att de nästan ser svarta ut. Han har ett så perfekt ansikte. Det är proportionerligt och idealet av ett fint ansikte. Men ändå känns han inte så speciell som han borde. Ändå får han mig inte att känna så värst mycket. Inte som Dante gjorde.

"Du måste inte dra dit om du inte pallar." Säger han. Jag suckar.

"Jo, jag måste dit. Genom att gå dit visar jag att jag inte bryr mig det minsta lilla om att folk vet. Jag hade bara sett patetisk ut om jag stannade hemma och gömde mig resten av veckan." Svarar jag.

"Men du bryr dig ju." Säger han.

"Ja, men det behöver ingen få veta. Det handlar om att spela sina kort rätt, William." Säger jag. Jag fnyser lätt. "Gud, man kan tro att du aldrig gått i skolan." Fortsätter jag. Han flinar mot mig.

"Jag var inte populär som du." Säger han och petar mig i midjan där det kittlas så mycket. Jag skrattar, kvider, skriker och sprattlar runt på madrassen. Till slut får jag tag i hans hand och håller den hårt. Han ligger lutad över mig och kollar in i mina ögon. Han ler mot mig och jag skrattar lätt.

"Skolan är så för alla. Inte bara de populära." Svarar jag. Han skakar på huvudet.

"Det märks att du alltid har varit en av de populära, Olivia. Vanligt folk kan skippa en dag om folk får reda på något jobbigt om en." Säger han. Jag vänder bort blicken.

"Den situationen hade aldrig uppstått för 'vanligt folk'. Ingen hade brytt sig om det var vanligt folk. Ingen hade snackat om det då. Därför hade det inte varit jobbigt för vanligt folk." Svarar jag. Han placerar en hand på min kind och ler mot mig.

"Det kommer gå jättebra idag." Säger han med lugn röst innan han lutar sig ner och kysser mig. "Blir det för jobbigt så ringer du mig, så hämtar jag dig på mindre än fem minuter." Tillägger han. Jag skrattar.

"Jag ska varken komma en sekund sent eller lämna en sekund för tidigt. Jag ska vara i skolan hela dagen, och jag ska bete mig som om ingenting har hänt." Säger jag. Jag tror helt ärligt att jag säger det mer till mig själv än till William.

———

Redan på skolgården börjar blickarna och viskningarna. Ibland undrar jag hur folk på den här skolan ens orkar bry sig så mycket om andra. I korridorerna är det värre. Det blir knäpptyst när jag kliver in och alla följer mig med blicken.

Som vanligt håller jag huvudet högt och blickar rakt framåt. Jag måste låtsas som om ingenting har hänt. Som om det inte gör mig nånting att alla vet nu. Jag måste se lika obrydd och arrogant ut som vanligt.

"Är det bra med dig E-ller?" Frågar en kille i korridoren och skrattar med sina kompisar. Jag ger honom en konstig min innan jag fnyser och rör mig mot trapporna.

Vid mitt skåp står Leah och Elsa. De ser genast bekymrade ut när de får syn på mig. Elsa springer fram och kramar mig.

"Gud, hur mår du?" Frågar hon. Jag skrattar.

"Bra?" Svarar jag frågande. De båda ser förvirrade ut.

"Har du inte sett Stockholm gossip?" Frågar Leah.

"Jaha. Ni tror jag ska må dåligt för det? Ni kan vara lugna. Jag kunde inte brytt mig mindre." Svarar jag. De kollar konstigt på mig.

"Så du bryr dig inte om att alla vet nu?" Frågar Leah. Jag skakar på huvudet och ler.

"Ni vet redan att jag älskar när folk pratar om mig." Svarar jag. Det är ju sant. Jag älskar när folk pratar om mig. Men inte när det gäller det här. Det dödar mig att alla vet. Men ingen kan få veta det. Inte ens Leah och Elsa. Elsa skrattar lätt.

"Du är ju sjuk." Säger hon. Leah ger henne en sträng min.

"Elsa!" Säger hon. "Det är inte kul att skämta om. Det här är jättehemskt." Fortsätter hon. Jag ler mot henne.

"Det är helt lugnt, Leah. Jag bryr mig verkligen inte." Svarar jag.

"Men alla vet ju nu. Alla vet att du har ljugit om din pappa och att du egentligen låg på sjukhus för en överdos i somras." Säger hon. Varför säger hon det så där? Det går rätt in i mig. Jag hatar att folk vet det. Ändå rycker jag på axlarna.

"Skit samma. Jag blir inte fulare för det." Svarar jag.

"Hur är det med E-r?" Frågar en annan kille som går förbi oss. Hans kompisar brister ut i skratt.

"Käften!" Ropar Elsa. Jag skrattar.

"Låt dem ha lite kul." Säger jag.

———

Stressens morsa. Jag är redan en minut sen till matten. Det hade inte gjort något annars, men idag skulle allt gå felfritt. Jag skulle vara så välorganiserad och planerad som möjligt.

Jag rusar uppför trappan och stannar nästan upp när jag ser Dante stå där ensam. Han möter min blick. Han ser orolig ut. Bekymrad. Precis som Elsa och Leah såg ut imorse. Av någon dum anledningen bestämmer jag mig för att gå fram och prata med honom.

"Hur är det?" Frågar han oroligt. Jag fnyser.

"Du kan sluta låtsas som att du bryr dig nu." Säger jag. Han kollar på mig med ett plågat ansiktsuttryck.

"Men jag bryr mig, Olivia." Säger han. Jag ler.

"Tips till nästa gång du ska sprida något om mig, ta något som faktiskt är känsligt för mig. Jag kunde inte brytt mig mindre om att folk vet om det här." Säger jag. Han kollar konstigt på mig.

"Jag har inte spridit det här? Jag har inte berättat för någon." Säger han. Jag kollar på honom ett tag innan jag fnyser.

"Nej, just det." Svarar jag innan jag fortsätter mot min lektion.

Jag tror att jag egentligen vet att det inte är Dante som har berättat. Innerst inne vet jag nog det. Men jag måste ta ut alla dessa känslor jag känner på någon. Och den någon får bli Dante. Helt ärligt tror jag att jag främst sa detta till honom nu så att jag skulle ha en anledning att prata med honom. Jag vill aldrig glömma hans röst.