Sex - Dante Lindhe

39 - Olivia

Fredag 30 oktober 2015
"Killarna är bittra över att jag inte kommer på festen ikväll." Säger Dante när jag låser upp ytterdörren. Jag kollar på honom.

"Varsågod att dra dit istället om du hellre vill det." Säger jag. Han skrattar och vi går in i hallen där vi tar av oss ytterkläderna.

"Jag skulle inte för en sekund hellre vilja vara där just nu." Säger han. Jag ler mot honom.

"Bra. För det här huset är aldrig tomt i vanliga fall." Svarar jag och går närmre honom. Han placerar sina händer på mina höfter.

"Vilken tur att vi får det här dygnet för oss själva då." Säger han. Jag ler och nickar.

"Jävligt tur. För det finns en sak jag har saknat väldigt mycket." Säger jag. Han ler innan han pressar sina läppar mot mina. Våra läppar och tungor rör sig i en perfekt takt samtidigt som vi rör oss uppför trappan, utan att släppa kyssen.

Han slänger mig på sängen och lägger sig över mig. Han har ena handen i mitt hår och den andra om mitt lår. Han börjar kyssa min nacke och återigen känner jag den där åtrån. Den där åtrån jag inte känner med någon annan. Plötsligt börjar min telefon ringa. Dante slutar kyssa mig.

"Skit i den." Säger jag och drar hans huvud mot mig igen och han fortsätter med kyssarna. Mobilen slutar ringa. Skönt. Men sedan börjar den ringa igen. Dante släpper mig ännu en gång och jag suckar högt innan jag sträcker mig efter mobilen. Det är mamma.

"Vad?" Frågar jag irriterat i luren.

"Ändrade planer. Kristina har blivit sjuk så du får passa dina syskon ikväll." Säger hon.

"Men va? Det går ju inte. Jag har planer för ikväll." Svarar jag.

"Inte längre. Du kan få låna min bil och hämta dem på dagis och fritids nu." Säger hon bestämt. Jag suckar. Det här är ju inte sant.

"Mm. Hejdå." Säger jag och lägger på. Jag slänger iväg mobilen och lägger huvudet i kudden med ett frustrerat stön. Dante lägger sin hand på min axel.

"Vad sa hon?" Frågar han. Jag vänder mig mot honom.

"Jonas mamma har blivit sjuk så nu måste jag sitta barnvakt." Svarar jag. Han kollar bort från mig och ser besviken ut. "Dante, jag är jätteledsen. Jag vill verkligen vara med dig ikväll." Fortsätter jag. Han suckar och kollar på mig.

"Det är lugnt. Du kan inte göra något åt det." Svarar han. Jag suckar och tänker efter en sekund. Vore det verkligen så farligt om Dante fick träffa min familj? Jag menar, det är ju bara mina småsyskon han får träffa i så fall, inte mamma.

"Du kan få stanna om du vill." Säger jag till slut. Han kollar chockat på mig.

"Är det säkert?" Frågar han. Jag nickar och ett leende tar plats på hans läppar innan han attackerar mig med kyssar. "Du fattar inte hur glad det här gör mig." Säger han. Jag skrattar.

"Få bara inte för mycket hybris nu för att du är den första som får träffa mina syskon." Säger jag. Han ler mot mig.

"Jag kan inte lova något." Svarar han med ett flin. Jag ger honom en sträng blick. Han skrattar innan han lutar sig ner för att kyssa mig igen.

———

Det är alltid lättast att hämta Linus från fritids innan man hämtar de andra barnen. Jag och Dante kliver ur mammas äckligt stora bil, som tyvärr behövs när man är så många i familjen, och rör oss mot den vita byggnaden. Jag får nästan ptsd av att bara kolla på den. Tiden jag själv gick här var hemsk. Efter att pappa lämnade i alla fall.

Vi går in genom dörren och hamnar i det äckligt trånga kapprummet. Det är lika kvavt och luktar lika märkligt som när jag gick här. När vi rör oss vidare in i byggnaden inser vi att det är tomt. En kvinna kommer in i rummet och får syn på oss.

"Olivia!" Utbrister hon. Det är Marie. Min gamla fritidsfröken. Jag älskar henne. Hon var den enda som förstod mig som barn. Hon omfamnar mig. "Vad du har blivit stor!" Säger hon. Jag skrattar.

"Ja, det var ju några år sedan jag själv gick här." Svarar jag. Hon fortsätter bara att le.

"Är det pojkvännen du har med dig?" Frågar hon och flinar mot Dante. Jag får genast stress i blicken medan Dante bara skrattar.

"Något i den stilen." Svarar han. Jag kollar hastigt på honom. Varför säger han så för? Han ler mot mig.

"Jag antar att du inte är här för att hälsa på din gamla fröken. Linus är ute med de andra." Säger hon. Jag nickar. Sedan intar hon ett bekymrat ansiktsuttryck. "Jo, angående Linus. Jag vet inte om det märks så mycket där hemma eller om han kanske har pratat om det själv, men han har det rätt så tufft med de andra barnen." Säger hon. Jag känner mitt hjärta brista lite mer. Jag nickar.

"Jo, jag vet. Han pratar inte så mycket om det men jag vet." Svarar jag. Hon nickar.

"Jag försöker att hjälpa honom på samma sätt jag hjälpte dig men det är svårt. Nästan lika svårt som det var med dig." Säger hon. Jag ler snett mot henne.

"Jag förstår det. Jag är jätte tacksam för allt du gör för honom, och för allt du gjorde för mig. Även om du kanske inte kan lösa hela situationen så vill jag att du ska veta att Linus kommer att uppskatta dig för resten av sitt liv, precis som jag gör." Svarar jag. Hon ler sorgset mot mig innan hon omfamnar mig igen.

"Tack, Olivia. Dina ord betyder mycket." Säger hon. Vi tar farväl och beger oss ut på skolgården. Det är alltid lika svårt att hitta någon här.

"Hade du det tufft med vänner förr, fröken alla-vill-vara-i-din-närhet?" Frågar Dante där vi går bredvid varann. Jag skrattar.

"Vi kan ta det senare." Svarar jag.

Efter att ha pratat med x antal fröknar på skolgården hittar vi Linus sittandes på en sten alldeles vid den lilla skogen. Samma sten jag brukade sitta vid.

"Vänta här." Säger jag till Dante och rör mig mot Linus. Jag slår mig ner bredvid honom.

"Tjena, Limpan." Säger jag, lägger armen över hans axlar och drar honom mot mig. Han skrattar, vilket får mig att skratta. "Hur är det?" Frågar jag. Han suckar och kollar ner i marken.

"Theo och Emrik var taskiga igen." Säger han.

"Vill du att jag pratar med dem?" Frågar jag. "Slår till dem kanske?" Fortsätter jag. "Du ser, där står en stor och stark kille som kan slå ner dem om du vill." Viskar jag och pekar på Dante. Linus skrattar.

"Du behöver inte göra någonting." Säger han. Jag ler mot honom.

"Redo att dra hem?" Frågar jag. Han nickar och vi reser oss från stenen.