Söndag 13 mars 2016
Jag vaknar av en lätt kyss på pannan. Jag sträcker på mig samtidigt som minnena från natten kommer tillbaks till mig. Jag ler och öppnar ögonen. Dante ler tillbaks mot mig.
"Har jag någonsin sagt till dig hur vacker du är när du sover?" Frågar han. Jag ger honom en äcklad min och vänder bort hans ansikte.
"Nej, och gör aldrig det." Svarar jag och han skrattar. Han virar sina armar runt mig.
"Vad vill du göra idag?" Frågar han. Jag suckar. En glad suck.
"Bara ligga här." Svarar jag. Han nickar.
"Då gör vi det." Svarar han.
Vi ligger tysta ett bra tag. Hans hjärtslag har bildat en egen melodi som nu har smält in i bakgrunden, samtidigt som den fortfarande hörs högt och tydligt. Jag gillar det här med Dante. Saker är aldrig det ena eller det andra när det gäller oss. Saker är alltid både och. Precis som hans hjärtslag är tysta samtidigt som de hörs högst av allt i rummet.
"Olivia?" Säger Dante till slut.
"Mm." Svarar jag med fortfarande slutna ögon. Han smeker min arm där jag ligger på honom. Jag förflyttar min hand från hans bröst, till hans midja.
"Vad innebär det här?" Frågar han.
"Vadå?" Mina ord kommer ut trött. Jag är fett trött. Men det känns även fel att prata för högt i denna stund. Allt är så lugnt. Det vore bara att störa lugnet.
"Det här. Oss." Svarar han och pekar mellan oss.
"Det är väl som det alltid har varit." Svarar jag lugnt.
"Hur har det alltid varit?" Frågar han. Jag rycker på axlarna, knappt märkbart.
"Vi ses i smyg. Vi tycker om varandra i smyg. Vi ligger i smyg. Vi hatar varandra offentligt." Svarar jag. Han suckar lågt. Det är knappt så man märker det. Jag kollar upp på honom. Nu mer allvarlig. "Dante, vi skulle inte prata om oss. Det är en av reglerna." Säger jag. Han kollar på mig ett tag. Han biter sig hårt i kinden.
"Så spel-Olivia är kvar hon?" Frågar han. Jag suckar, nickar och lutar huvudet mot hans bröst igen.
"Spel-Olivia kommer alltid vara kvar." Svarar jag.
Vi ligger kvar så ett tag. Tysta. Jag vet helt ärligt inte om han blev besviken när jag sa att vi fortfarande ska vara hemliga med det här. Han verkade besviken men innerst inne är han inte det. Det kan han inte vara. Det är bäst så här. För oss båda. Plötsligt ringer hans mobil och jag rullar av honom så att han kan ta upp den och svara.
"Fixa frukost om du vill." Säger han innan han för mobilen mot örat. Jag nickar och reser mig ur sängen. "Tja." Säger han i telefonen. Jag tar på mig hans mjukisbyxor. "Idag?" Fortsätter han i telefonen. Jag kollar på honom och flinar. Han ser så spänd ut. Han har en fet rynka mellan ögonbrynen. Jag skakar på huvudet och fortsätter ut ur rummet.
Ljud hörs från köket. Kranen står på och det skramlar från disk. Jag fortsätter in i köket och möter Dantes mamma. Hon kollar bak på mig, stänger av kranen och ler stort.
"Olivia!" Utbrister hon glatt innan hon skyndar fram och kramar mig. "Jag visste att jag skulle få se dig igen." Fortsätter hon och släpper kramen. Jag ler mot henne.
"Jag har insett att jag förmodligen alltid kommer komma tillbaks hit." Svarar jag. Hon ler.
"Jag är glad över det." Börjar hon. "Även om jag borde vara besviken på dig för att du gick tillbaks till Dante efter att han betedde sig illa." Fortsätter hon och jag skrattar lätt.
"Jo, du borde nog skälla ut mig." Svarar jag. Hon ler.
"Hur är det med dig?" Frågar hon.
"Bara bra. Det känns som om allting börjar falla på plats nu igen." Svarar jag. Hon ler.
"Skönt att höra." Svarar hon. "Vad har du haft för dig nu under tiden vi inte har setts? Jag vill höra allt." Frågar hon. Jag skrattar. "Kom, det finns frukost på bordet." Fortsätter hon och vi slår oss ner runt bordet. "Så, berätta nu." Säger hon.
"Allt möjligt har hänt." Börjar jag. "Jag var i USA. Träffade min pappa för första gången på 12 år." Berättar jag. Hon skiner upp i ett chockat leende. En kväll i höstas satt jag uppe och pratade med henne om pappa. Hon hade sagt att jag borde ge honom en chans. Att jag borde träffa honom.
"Vad glad jag blir, Olivia!" Utbrister hon. "Det är ju helt fantastiskt." Fortsätter hon. Jag skrattar lätt.
"Jag vet inte. Det var rätt så jobbigt. Han känns inte som min pappa längre. Han är liksom en helt annan man." Svarar jag. Hon ger mig en medlidande min.
"Det är bra att du gav det en chans i alla fall." Säger hon. Jag nickar. "Men du, jag hörde att du träffade någon. Dante var helt förstörd när han berättade det." Fortsätter hon. Jag rynkar på näsan.
"Han var en idiot." Svarar jag. Hon flinar.
"En större idiot än Dante?" Frågar hon. Jag nickar stort.
"Oja! En betydligt mycket större idiot än Dante." Svarar jag och hon skrattar.
"De brukar ju vara det. Till och med min egen son är en idiot ibland." Skämtar hon. Jag skrattar.
"Det kan han faktiskt vara. Men han är fortfarande en fantastisk kille. En av de finaste om man väl lär känna honom. Du har uppfostrat honom bra." Säger jag. Hon ler och kramar om min hand.
"Att Dante är ihop med dig betyder mer än allt för mig." Säger hon. Jag vänder bort blicken och skrattar lätt.
"Vi är inte direkt ihop." Svarar jag. Hon kollar konstigt på mig.
"Inte?" Frågar hon. Jag skakar på huvudet. "Du är rädd för att han ska såra dig, eller hur?" Frågar hon. Jag suckar.
"Snarare tvärtom. Jag är rädd för att såra honom." Svarar jag. Hon kollar fundersamt på mig.
"Varför då?" Frågar hon.
"Jag är inte direkt heller felfri. Oftast är det jag som är idioten. Jag är nog en större idiot än honom." Svarar jag. Hon hinner inte svara innan Dante kommer ut i köket. Han kysser mig på huvudet.
"Jag är jätteledsen men Axel ringde och vill ha oss alla i studion." Säger han aningen stressat.
"När då?" Frågar jag.
"Nu." Svarar han. "Förlåt, Olivia. Jag är jätteledsen. Jag skjutsar hem dig." Fortsätter han. Jag ler mot honom.
"Ingen fara. Elsa vill säkert hitta på något." Svarar jag. Han ger mig en snabb äcklad min. Han har gjort det rätt så tydligt vad han tycker om Elsa.
———
Jag åker till Elsa i hans tröja och byxor. Klänningen blir kvar hos honom. Han parkerar på gatan utanför Elsas lägenhet och placerar en hand på mitt lår.
"Ska du inte vara med Leah istället?" Frågar han. Jag flinar mot honom.
"Värst vad du hatar Elsa då." Svarar jag.
"Jag vill bara inte att du glömmer bort Leah. Hon har ändå alltid funnits vid din sida sen ni var små." Säger han. Jag skrattar.
"Du kan vara lugn. Leah blir knappast bortprioriterad." Svarar jag. Han ser fortfarande inte helt nöjd ut. Jag ler mot honom innan jag kysser honom.
"Tack för att jag kunde sova hos dig och tack för skjutsen." Säger jag och knäpper loss mig. Han ler.
"Ingen fara." Svarar han.
"Och tacka din mamma för frukosten och att hon står ut med att ha mig där." Säger jag samtidigt som jag går ur bilen. Han bara skrattar.
"Det ska jag göra. Men hon kommer förmodligen be mig att tacka dig." Säger han. Jag ler innan jag stänger dörren och han kör iväg. Det är sjukt hur allt kunde gå tillbaks till att vara så normalt bara på en natt.
YOU ARE READING
Sex - Dante Lindhe
Fanfiction"Olivia, jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mig själv. Hellre att jag är olycklig än att du är det. Så om det innebar att du skulle må bättre om jag lät dig gå, var jag villig att göra det. Jag är villig att göra precis allt för dig." De...
