Sex - Dante Lindhe

86 - Olivia

Torsdag 2 juni 2016
"Fattar du att vi kan göra vad vi vill nu?" Säger Leah exalterat där vi sitter i soffan. Festen är i full gång och har varit det i någon timme. Ingen fest har någonsin känts så bra som den här. Alla är på det bästa tänkbara humöret. Ingen är ens lite bitter. Jag skrattar.

"Vad tänker du göra då?" Frågar jag. Hon tänker efter en sekund innan hon rycker på axlarna.

"Jag vet inte än. Men nånting. Nånting stort." Säger hon med det bredaste leende. Jag skrattar igen.

"Det kommer du." Svarar jag. Hon höjer sin öl.

"Skål för att ha klarat oss igenom 14 långa års vänskap utan några som helst motgångar." Säger hon. Jag skrattar och klingar min öl mot hennes.

"Skål!" Ropar jag. Snabbt fastnar min blick på någon längre bort i rummet. I ett hörn står Elsa, alldeles ensam. Mitt leende avtar sakta och jag fylls av ånger.

"Hallå?" Säger Leah. Jag kollar på henne.

"Ha?" Frågar jag. Hon kollar konstigt på mig.

"Vad gör du?" Frågar hon.

"Förlåt, jag måste bara..." Svarar jag frånvarande. Jag ställer ner min öl på soffbordet och rör mig mot Elsa. Jag stannar framför henne. Hon kollar skeptiskt på mig, fnyser, och kollar bort. Jag suckar.

"Elsa..." Börjar jag. "Kan du snälla åtminstone kolla på mig?" Frågar jag. Efter en stunds tänkande vänder hon sakta blicken mot mig. Hon ger mig en trött blick. Som om min blotta närvaro förstör hennes dag. Fuck it, förstör hennes liv! "Jag ångrar det så, så mycket, Elsa. Jag skulle aldrig ha gjort det." Säger jag, nästan desperat. Hon säger inget. Står bara tyst. Kollar inte på mig, utan bredvid mig. Jag ger henne en plågad min. "Vad vill du att jag ska säga? Jag klantade till det rejält. Jag är en fucking slampa." Fortsätter jag. Ett leende sprider sig på hennes läppar. "Är det du vill höra? Att jag är en slampa. I så fall är jag den vidrigaste, horigaste slampan i världen." Fortsätter jag. Hon kollar på mig nu. Fortfarande med det där leende.

"Du är verkligen det." Säger hon.

"Förlåt. Jag ångrar det verkligen mest av allt. Jag ångrade det sekunden efter att jag gjorde det." Säger jag.

"Du skulle kanske tänkt på det innan då? Nej, just det, du bryr dig ju bara om dig själv." Säger hon med ett ironiskt leende på slutet. Jag suckar.

"Mm." Svarar jag. Hon ger mig ännu en sån där trött blick.

"Vad vill du, Olivia?" Frågar hon. Jag biter mig hårt i kinden.

"Det gör bara så ont att se dig stå här helt ensam. Jag hatar att se dig ensam. Du ska aldrig behöva vara ensam." Säger jag. Hon kollar konstigt på mig.

"Jag är inte ensam?" Svarar hon frågande. Jag ger henne en menande blick som antyder på att det är okej. Att hon inte måste ljuga om att hon har vänner. Hon skrattar nu. Ett riktigt kallt skratt. "Jag är inte ensam, Olivia. Gud! Hur patetisk tror du att jag är? Det är inte som att jag inte klarar mig utan dig. Jag är inte som Leah som grundar hela sin personlighet och liv på dig." Säger hon med den drygaste blicken jag sett. Jag står tyst. Vet inte vad jag ska svara. Plötsligt kommer Arvid fram till oss. Han kollar konstigt på oss.

"Vad sker här?" Frågar han aningen obekvämt. Elsa ler snett mot honom och ger mig en snabb konstigt blick.

"Inget." Säger hon och kysser honom på kinden. "Olivia skulle just gå och lämna mig ifred." Säger hon. Han nickar sakta innan han lägger armen om henne och kysser henne. Jag kollar chockat på dem.

"Wow. Sjukt." Säger jag och rör mig mot Leah igen. Men Leah är inte där. Jag suckar. Äsch, det är ändå dags för en cigg. Jag går ut på altanen som är tom vid det här laget. Trodde jag i alla fall. I trappan ner till gräsmattan sitter en kille. Jag hade kunnat känna igen den där ryggtavlan vart som helst. Det är Dante.

Jag sätter mig bredvid honom. Jag tvekar inte ens innan jag gör det. Jag bara gör det. Det är som att det inte ens är jag som styr min kropp just nu. Han kollar snabbt på mig innan hon kollar framåt igen och tar ett bloss av sin cigg. Jag tänder min egna och andas in röken som fyller mig med lugn. Vi sitter så, tysta, ett bra tag.

"Förlåt. Förlåt för att jag låg med William. Förlåt för att jag betedde mig så illa. Det var aldrig meningen. Det var mina rädslor som styrde mig." Säger jag. Han svarar inte. Kollar bara på mig i någon sekund innan han kollar ner i gräset igen. Han behöver inte säga något. Det är helt lugnt. Nu har jag fått det sagt i alla fall. Och det är det enda viktiga.

"Tack." Säger han efter ett långt tag. "Jag har bara väntat på att du ska säga det där. Det är allt jag behövde." Fortsätter han. Jag ler snett mot honom. Sedan är vi tillbaks till tystnad igen. Vi båda tänder en till cigg. Jag tror vi kommer fortsätta att tända nya ciggs tills vi har fått sagt allt vi vill få sagt. Och tills vi har fått höra allt det vi vill höra. Behöver höra.

"Du vet, jag bor hos mamma igen." Säger jag efter ett tag. Han kollar chockat på mig.

"Va? Sen när?" Frågar han. Jag kollar upp mot stjärnhimlen samtidigt som jag blåser ut röken.

"Sen förra veckan. Hon slängde aldrig ut mig. Det var Jonas som ljög för oss båda." Svarar jag. Han kollar ännu mer chockat på mig.

"Seriöst?" Frågar han. Jag nickar. Han suckar. "När ska hon göra sig av med den idioten?" Frågar han. Det är egentligen en retorisk fråga. Men jag svarar ändå.

"Han är redan ute i bilden. Han slog Linus. Antar att det blev mammas wake up call." Svarar jag. Han kollar ännu en gång chockat på mig. Sedan ser han arg ut.

"Men alla gånger han slog dig då? Betydde det ingenting för henne?" Frågar han. Jag kollar upp mot himlen igen och rycker på axlarna.

"Vet inte. Antar inte det." Svarar jag. Han kollar upprört på mig.

"Men det är ju precis samma sak. Hon skulle lämnat första gången han ens nuddade dig." Säger han. Jag kollar lugnt på honom.

"Vad var det vi kom fram till, Dante? Världen är orättvis, och det kommer den förmodligen alltid att vara. Jonas är borta nu i alla fall. Och det är huvudsaken, eller hur?" Svarar jag. Han suckar.

"Antar det." Svarar han. Vi blir tysta igen. Ett bra tag. Till slut känner jag för att säga det jag borde sagt för längesen. Anledningen till att vi fortfarande sitter kvar här ute bredvid varandra, tre ciggs in.

"Jag älskar dig, visst. Bara så du vet." Säger jag utan att kolla på honom. I ögonvrån ser jag hur han kollar på mig. Men han säger ingenting. Jag fimpar min cigg och reser mig upp. Jag har fått sagt det jag ville få sagt, och han har fått höra det han ville få höra. Vi är klara nu. En del av mig hoppas nog på att han ska komma efter mig. Stanna mig och säga att han älskar mig med. Men en annan del vet att jag inte kan förvänta mig det. Så istället fortsätter jag bara in i huset. In i verkligheten. För stunder med mig och Dante är aldrig verklighet. De är våran egna värld.