Sex - Dante Lindhe

25 - Dante

Onsdag 14 oktober 2015
Olivia kan få vara hur arg på mig som helst. Men att låtsas som att jag inte finns? Det är ju bara löjligt. Nej, jag ville inte att hon skulle träffa min mamma. Hon måste ju ändå fatta det? Det är ju inte som att hon tar hem killar till sig så att de kan få hälsa på hennes familj. Vi är likadana där.

När jag ser henne stå och snacka med Noel i skolan får jag nog. Jag tänker inte låta henne behandla mig så här efter att vi ändå hade en kväll då vi var öppna med varandra. En kväll där vi skippade spelen. En kväll där vi var oss själva.

Jag styr stegen mot dem där de står vid några skåp. Noel kollar upp på mig när jag stannar framför dem men Olivia fortsätter prata som om hon inte har sett mig. Fan vad löjlig hon är. Jag vet mycket väl att hon har sett mig.

"Olivia." Säger jag. Först nu slutar hon prata och kollar upp på mig med en suck. Hon ger mig en trött blick.

"Det är mitt namn det." Svarar hon.

"Vad fan är grejen med dig? Är du på riktigt sur över i fredags?" Frågar jag. Noel sträcker på sig obekvämt.

"Det här var min signal. Jag ska gå nu." Säger han och försvinner bort. Ingen av oss ägnar honom ens en blick. Vi bara kollar så där intensivt på varandra som vi gör i diskussioner. Det är som om vi jämt tävlar. Tävlar om vem som kan hålla ögonkontakt längst. Tävlar om vem som kan hålla karaktär längst.

"Jag vet inte vad du pratar om." Svarar hon. Jag fnyser.

"Du har total ignorerat mig sen i fredags. Du har inte ens kollat på mig." Säger jag.

"Jaha. Jag trodde bara att vi inte pratade i skolan. Somliga har ju lite svårt för att vara sig själv inför andra." Svarar hon. Jag spänner käkarna. Jämt ska hon vara så här. Allt är verkligen en lek för henne.

"Du är precis likadan, Olivia. Typ nu. Nu spelar du igen." Säger jag. Hon ler mot mig.

"Återigen vet jag inte vad du pratar om. Du måste ha fått något om bakfoten." Säger hon. Jag suckar.

"Du är extremt tröttsam. Vet du det?" Frågar jag.

"Jag har insett att folk ofta uppfattar mig så. Men om jag är så jävla tröttsam kanske det är dags för dig att pallra vidare." Svarar hon. Återigen suckar jag.

"Vad vill du att jag ska göra för att gottgöra dig?" Frågar jag. Hon höjer på ögonbrynen och flinar.

"Är det Dante jag hör böna och be igen? Du gör det rätt ofta nuförtiden." Säger hon.

"Olivia." Säger jag allvarligt och ger henne en menande blick.

"Du behöver inte göra någonting. Jag är ju ändå tröttsam." Svarar hon och försvinner bort i korridoren. Jag suckar och drar handen över ansiktet.

Och hon kallar mig arrogant. Hon av någon är arrogant. Arrogant är hennes förnamn. Det här är ohållbart. Jag kan inte fortsätta jaga efter henne. Sen när jagade jag efter en tjej? Men jag tror det är just det som får mig att fortsätta. Jakten gör det hela mer intressant. Det är den som gör mig galen. Hur svårt ska det vara att få henne att vilja ha mig?

———

"Varför kom du inte på festen i fredags?" Frågar Oskar och vi slår oss ner vid ett bord i korridoren. Jag suckar.

"Jag var upptagen." Svarar jag ganska så obrytt.

Oskars alla olika samtalsområden har börjat bli mer och mer ointressanta desto längre in på året vi kommer. Vi blev vänner för att vi rökte på ihop. Efter det är det det enda vi gör när vi umgås. Vi skejtar och delar på spliffar.

Det måste vara den ytligaste vänskapen jag någonsin haft. Förr brukade jag uppskatta det ytliga. Jag gillade att vi bara kunde vara. Vi behövde inte riktigt finna någon mening i vår vänskap. Det var avslappnat och regelfritt. Nu känns det bara meningslöst. Varför ska jag lägga så mycket tid på att prata med en irrelevant person om irrelevanta saker varje jävla dag när han ändå inte tillför något till mitt liv?

"Som vadå? Var du med någon tjeeej?" Säger han med ett flin. Jag himlar med ögonen.

"Nej." Mumlar jag. Aldrig att jag tänker berätta om att jag var på dejt med Olivia. Och att jag sedan sabbade det. Och att hon nu inte ens kan kolla på mig.

"Men du kommer nu på fredag. Det måste du. Det blir maxat." Säger han.

"Har det någonsin slagit dig att jag kanske har bättre saker för mig än att röka på hela dagarna med ett gäng deppiga tonåringar på era så kallade "fester"?" Frågar jag. Han kollar chockat på mig innan han flinar.

"Vad fan säger du?" Frågar han med ett skratt.

"Jag är trött på våra meningslösa konversationer. Du är den mest tomma och ointressanta människan jag har träffat. Du har typ fem olika konversationer som du drar om och om igen." Fortsätter jag. När jag väl har börjat kan jag inte sluta. Nu ser han bara chockad ut. Inget flin. Han ser chockad och sårad ut. Jag reser mig hastigt upp från stolen och skyndar ut ur skolan. Fuck den här skiten.

Det var kanske lite överdrivet elakt att säga allt det där till Oskar men allt annat stressar upp mig och hans döda personlighet blev bara droppen. Bara för att han är tragisk och behöver gräs varje dag för att må bra betyder det inte att alla andra också behöver det. Det finns inte någonstans i hans lilla, lilla hjärna att man skulle kunna ha något annat som första prioritering.