Sex - Dante Lindhe

56 - Olivia

Tisdag 15 december 2015
Mamma har slutat tjata på mig om att åka till LA under julen. Även om hon aldrig kommer acceptera det håller hon i alla fall käften om det. Vi är tillbaks till att inte prata överhuvudtaget. Det är bäst så.

"Har Leah berättat om killen hon har börjat träffa?" Frågar Noel där vi går över Söders mörka gator. Jag kollar chockat på honom.

"Va? Nej?" Säger jag. Han suckar.

"Hon gör det i alla fall. Jag vet inte vem det är. Jag fick bara höra det från Ludde. Han såg henne ute med någon i lördags." Svarar han.

"Men va? Jag fattar inte. Hon har ju suttit och deppat varje dag sen ni gjorde slut." Säger jag. Han suckar.

"Uppenbarligen inte." Svarar han. "Jag fattar inte hur hon kunde gå vidare så fort. Jag vet inte ens om vi gjorde slut på riktigt. Jag har nog ändå haft en tanke om att det kanske kommer bli vi igen." Fortsätter han. Jag stannar och ger honom en medlidande min.

"Det är jättekonstigt." Säger jag. Han nickar och vänder bort blicken. Jag omfamnar honom. "Allt löser sig. Du vet det." Säger jag. Han nickar.

"Jo, jag vet. Jag tycker bara hon borde ha sagt nåt." Säger han.

"Självklart. Leah är inte sig själv längre. Jag vet inte vad som pågår i hennes hjärna just nu." Säger jag.

"Nej, vem gör det? Jag tror inte ens hon själv vet." Säger han. "Aja, allt löser sig." Tillägger han med en suck och ett ansträngt leende. Jag ler tillbaks mot honom.

"Ja, det gör det." Svarar jag.

"Vi ses imorgon." Säger han. Jag nickar.

"Det gör vi. Hejdå." Svarar jag och vi skiljs åt.

Jag rör mig mot busshållplatsen. Noel är verkligen den enda jag kan vara normal med nuförtiden. Jag tror det är därför jag har börjat dra mig mer till honom nu.

När jag svänger runt ett hörn ser jag Dante stå där med en cigg i handen. Han möter min blick och stannar upp, mitt i en rörelse. Jag blänger surt på honom innan jag fortsätter förbi och sätter mig på bänken vid busshållplatsen.

Jag sitter där ett tag utan att min buss kommer. Förvirrat kollar jag omkring mig. Det är då jag ser den där jävla skylten. Bussen till mig går inte den här veckan på grund av ett vägarbete. Jag suckar för mig själv och kollar upp mot himmelen. Vad fan gör jag nu?

Jag suckar igen och tar upp mobilen ur väskan. Jag går in på kontakter och tvekar ett bra tag innan jag trycker på mammas nummer. Fem signaler går innan hon svarar.

"Kan du ta det här snabbt? Jag är jätte upptagen." Säger hon stressat. Jag himlar med ögonen trots att hon inte kan se mig.

"Bussen hem är inställd. Kan du hämta mig?" Frågar jag.

"Nej. Jag jobbar. Jag kommer hem först inatt." Svarar hon.

"Hur fan ska jag ta mig hem då? Jag är liksom på söder? Jag kan ju inte lika gärna gå?" Säger jag irriterat.

"Lös det. Jag kan inte hämta. Du är för fan 18 nu." Säger hon. Jag stönar frustrerat.

"Tack för ingenting." Säger jag och lägger på. Jag lägger ner mobilen på bänken bredvid mig och lägger ansiktet i händerna. Hur fan ska jag ta mig hem?

"Behöver du skjuts?" Frågar någon framför mig. Snabbt kollar jag upp med en äcklad min. Dante, fucking, Lindhe står framför mig.

"Euw. Nej." Säger jag. Han ger mig en trött min.

"Jag fattar att du är trött på mig, Olivia, men nu försöker jag bara hjälpa dig här." Säger han. Jag fortsätter att ge honom en äcklad min.

"Jag bad aldrig om din hjälp." Svarar jag.

"Hur ska du ta dig hem då?" Frågar han.

"Det är väl knappast ditt problem?" Säger jag.

"Nej nej, okej. Lös det själv då." Säger han och börjar gå ifrån mig. Jag biter mig löst i läppen. Jag behöver verkligen skjuts. Jag suckar högt.

"Okej då!" Säger jag. Han stannar och vänder sig mot mig.

"Har du ändrat dig?" Frågar han. Jag ställer mig upp och går mot honom.

"Ja." Svarar jag. Han är tyst ett tag, kämpar med att inte flina.

"Tänk om skjutsen inte är tillgänglig längre?" Säger han. Jag ger honom en trött blick.

"Gå bara till bilen nu." Säger jag. Han ler innan han börjar gå. Jag följer motvilligt efter honom.

Till slut sitter vi i bilen och vi kör genom kvällen. Jag sitter och kollar ut genom rutan surt. Hur fan hamnade jag här? Jag ville aldrig mer se Dante igen. Och nu sitter jag här i hans bil.

"Jag hörde om dig och David." Säger han till slut. Jag kollar trött på honom.

"Och?" Frågar jag. Han släpper inte vägen med blicken. Vägrar kolla på mig. Han har ett hårt grepp om ratten. Ser spänd ut.

"Vill du verkligen vara med honom? Tycker du verkligen om honom?" Frågar han. Jag suckar.

"Varför bryr du dig?" Frågar jag. Nu är det hans tur att sucka.

"Jag vill bara säga förlåt, Olivia. Förlåt för allt jag sa förrförra veckan. Jag menade inget av det. Jag ser dig absolut inte som en slampa och du är verkligen inte det. Du får inte tro det heller. Du är så mycket mer än ett ligg." Säger han. För första gången under hela bilfärden kollar han på mig. Jag sitter tyst. Vet inte vad jag ska svara.

"Det spelar ingen roll. Du gjorde fortfarande fel. Du tror mer på ett jävla skvallerkonto än på mig." Säger jag. Jag måste låta irriterad. Visa att han inte kan få tillbaks mig så lätt. Visa att han inte kan bete sig hur som helst och sen tro att allt ska vara lugnt. Att jag ska förlåta honom. Han suckar.

"Förlåt för det också. Jag borde ha tagit upp det på ett annat sätt. Jag borde ha lyssnat på dig." Säger han.

"Det spelar ingen roll om du säger förlåt. Det är försent nu. Du borde ha tänkt på det tidigare." Svarar jag.

"Jag tycker vi ska prata om det. Jag hatar att vi är som främlingar igen. Det tog slut alldeles för fort och på helt fel sätt." Säger han. Jag suckar och känner för en gång skull för att vara ärlig.

"Dante, jag hatar det minst lika mycket som du. Vi kan absolut prata om det. Jag skulle nog behöva det. Men inte just nu. Det är för mycket som händer och jag är alldeles för trött." Säger jag. Han nickar.

"Absolut. Kan vi ta det på fredag? Vi skulle kunna ta en promenad och bara prata ut?" Föreslår han. Jag nickar.

"Fredag blir bra." Svarar jag. Han stannar bilen utanför mitt hus och nickar. Han ler svagt mot mig.

"Tack, Olivia. Det betyder mycket." Säger han. Jag nickar bara.

"Tack för skjutsen." Säger jag och skyndar ut ur bilen. Snart är han borta igen. Med en suck rör jag mig mot dörren och går in i huset.