Emma's perspektiv
Jag tog fram mobilen och kollade insta. Fick massor av kommentarer och sånt skit av folk som snackar om min mamma. För någon sekund behövde jag inte tänka på min mama, men just då man kollar allt dom skriver så kommer tankarna tillbaka.
"Synd att din mamma dog"
"Varför ska man tycka synd om dig?, du har the fooo"
Jag började få tårar i ögonen, min mamma var borta...det känns inte verkligt.
FYFAAN vad folk ska vara så...vettefan vad man kan säga.
"Tragiskt om det med din mamma"
Jag kände hur det började läggas tårar på mina skinder.
"Fyffaann vad du är äcklig, ett lik asså du tog nästan självmord för ett lik!? fast det skulle ha varit skönt för då skulle vi slippa dig!"
Jag stängde låsskärmen, och la ifrån mig min mobil. Just då började den vibrera, någon ringde. Jag sträcker ni efter den och tar tag i den, det står Felix på displayen. Jag drar fingret över svara och sätter den mot örat.
-Felix vad fan!
-Vad?
-jag är i samma hus som dig, sa jag och skrattade till.
- ja men tror du jag orkar gå upp?
-Nej, du är ju lat.
-ÖJ! Men kom ner... Vi saknar dig!
-Kommer din latmask.
Jag la på, jag slängde av mig täcket och sprang ned till dom. Dom satt fortfarande och spelade FIFA, men turades om. Jag gick för att sätta mig men Omar hann slänga sig på mig så vi föll på golvet.
-O.M.G Emma! Sa han och kramade mig hårt.
- Hej på dig med Omar.
Jag besvarade kramen, sedan släppte vi. Men direkt efter Omar fick jag OG på mig sen Enis och Felle.
-Ni killar måste verkligen mörda mig? Sa jag
- Såklart EM, sa Felle.
Vi alla satte oss i soffan och jag kollade min insta med Felle.
•••Detta blev ett JÄVLIGT kort kapitel, jag vet•••
YOU ARE READING
Varför?
FanfictionEmma är 16 år och har en dag kvar av 9:an. Hon har sökt till ett gymnasium i Stockholm och ska därför flytta dit. Hon har en pojkvän som heter Viktor och dom kommer flytta till Stockholm tillsammans. När dom har gått i gymnasiet ett tag så träffar V...
