Varför?

Kapitel 28

Olly stegar in i rummet,
- Emma är du klar?
Jag nickar svagt och vi går ut ur rummet, ner för trapporna, ut till hallen och ut genom dörren.

Trädens löv har blivit orange gula och faller sakta ner mot asfalten, luften har blivit fuktigare o kallare. Hösten börjar komma..

-Olly...

Han vänder blicken mot mig

-Aa?

-Är det fel om jag är nervös och rädd?

-Nej, såklart inte. Du har aldrig träffat henne, de klart du blir nervös. Men...var inte orolig hon är ändå din mamma.

Jag log mot honom och kollar fram igen.

--15 minuter senare--

Vi stannar framför ingången och en awkward tystnad drar över. Efter en stund så öppnar han sina armar och jag hoppade in i hans famn, sakta släpper vi kramen och jag går in till Starbucks.

En luft med värme svepte förbi mig, jag kollar över folkmassan och ser en kvinna i brunt-blont hår och lite blåa ögon. Sakta går jag fram till henne och sätter mig på stolen framför henne vid bordet,

-H-hej...

Säger jag med en darrig röst...jag kanske är fånig av att vara så nervös o rädd, men ni vet inte hur det är att träffa sin så kallade mamma.

Hon vänder blicken mot mig och hennes ledsna ansikte förvandlades till en överlycklig kvinna...

-H-hej Emma...så glad att du kunde komma...trodde nästan att du inte skulle de.

Hon kollar ner i bordet igen,

-Ja...jag är glad att jag får svar på en viss fråga av min så kallade mamma.

Sa jag bestämt.

Jag lutar mig bak mot ryggstödet och kollar på henne, hon vänder sakta upp blicken igen och kollar på mig.

-Så..du kom bara hit för svar? Inget annat?

-Vafan tror du?...du är min mamma.

Det blir tyst ett tag....

-Så vad är din fråga då?

-Varför gav DU BORT mig?

-...Ehhmm....

-Svår fråga eller?

-Gumman jag ska förklara...

-Hur vet jag om du talar sanning då?

-Jag kommer inte ljuga nu.

-Jööö...

Jag ställer mig upp, tar min väska och ska just gå innan hon tar tag i min handled,

-Antingen lyssnar du eller inget...

Jag kollar på henne ett tag och suckar högt innan mitt ass sätts mot stolen.

-Berätta!

*Hon suckar*

-Okejj....

Ollys Perspektiv

Jag är såå nervös...tänk om allt går fel...tänk om Emma överreagerar eller mamma...jag som vill att allt ska bli bra, att vi blir en riktig familj...och glömmer allt som hänt och startar om på nytt.

Jag kollar bak mot Starbucks, jag kollar ner i marken med händerna i fickorna o sparkar i marken med ena foten.

-Tjeena brooooorr!

Hör jag någon nörd som försöker vara cool.

Jag känner en hand på min axel, jag vänder mig snabbt om men får en säck för huvudet.

Jag försöker slå personen och få av mig säcken men det går inte, personen håller mig hårt som fan.

-SLÄPP MIG FÖR IN I HELVETE!!

Skriker jag till men personen slutar inte, han tar hårt tag om mig och försöker få mig till ngt, jag vettefan vad det är men det låter som en bil.

-EMMMAAA MMAAAMMA!!!NGNNNN!!

Personen trycker in mig i bilen men jag håller mig fast vid kanterna.

Omars perspektiv

Jag stod på andra sidan gatan mittemot starbucks och ser Olly. Jag vände mig om i ngn sekund och helt plötsligt ser jag ngn som tar honom till en bil. Mina ögon spärras upp och jag skriker "OLLYY SE UPP" Men personen hann...Jag börjar springa rakt över vägen utan att kolla efter ngn bil, men jag stannade till i mitten av vägen då en bil körde nästan över mina fötter framför mig. Jag skulle just fortsätta springa fram men ser hur en bil några meter ifrån mig är påväg mot mitt håll...

Emmas perspektiv

Jag hör hur Olly skriker ngt...och Omar. Jag kollar ut genom fönstret och ser hur Omar ser panikslagen ut och springer över vägen, jag ser hur en bil är påväg mot honom....

Jag ställer hastigt upp och springer det snabbaste jag kan ut genom dörren...och...