Watched ➸ Harry Styles (sv)

24

Svullen underläpp, och en inte så allvarlig, men synlig, blåtira.

Min blick var som fixerad vid hans ansikte, jag kunde inte titta bort, även om jag skulle vilja. Jag fick nästan ont i nacken av att vrida på huvudet så mycket.

Zayn satt bakom mig i klassen, verkade ytterst uttråkad och inte intresserad av lektionen alls, då hans händer var på hans penna, och höll på med den, verkade tycka att den var intressantare än lektionen.

Han verkade inte vara så bekymrad vid skadorna, så det borde i alla fall inte göra ont nu.

Jag kunde inte slita blicken ifrån honom, jag tror alla har märkt det vid det här laget. Zayn låtsades däremot som om han inte visste något, inte en enda gång hade han mött min blick eller ens gjort något som tecknade på att han faktiskt såg att jag var här.

Jag hade beslutat mig för att tro att det var min prins som gjort det, och att Zayn hade berättat det för Christian som i sin tu gjorde det där i korridoren igår. Det fanns liksom ingen annan beskrivning,

En massa tankar flög in och ut igenom mitt huvud; visste han något? Vad hade min prins gjort? Vart? När? Hade han sagt något speciellt?

Plötsligt började Zayn ställa sig upp, och jag tittade förvånat på honom tills jag insåg att hela klassen gjorde det. Min blick fördes till klockan och såg att den var ett, då lektionen slutade.

Snabbt ställde jag mig upp, smällde igen mitt mattebok, som inte ens kommit till användning under hela lektionen, och pressade ner den i min väska.

Snabbt slängde jag upp väskan på axeln. Det gällde att vara snabb nu om jag skulle hinna prata med Zayn,

Enligt mig finns det två typer av elever, dom som går jätte snabbt, och dom som dröjer sig kvar efter lektioner. Zayn var en av dom som gick snabbt, och jag var en av dom som gick långsamt.

Zayn var redan vid dörren, vilket fick mig att pressa mig förbi alla i min väg för att försöka hinna fram till honom.

Han öppnade dörren, och gick ut, medan jag nästan fick slänga mig efter honom.

Zayn var först ut ur klassrummet, och sen kom jag. Han gjorde sig redo för att gå nedför den långa korridoren, men jag hindrade det igenom att ställa mig framför honom.

"Såg du honom?" undrade jag, rakt på sak. Jag försökte inte ens att dölja min nyfikenhet och oro. Zayn stannade och gav mig en förvånad blick, som sedan blev en matt blick, som han inte orkade hantera mig just nu. Jag kände mig oförskämt, för jag kunde inte låta bli att stirra på blåtiran istället för i hans ögon.

"Vem?" fräste han, verkade nästan arg på mig. Vad hade jag gjort? Det var inte mitt fel, jag bad inte direkt min prins att slå honom.

"Han som slog dig."

"Din pojkvän?" Han fnös högljutt, himlade med ögonen. Folk som gick förbi som varit på samma lektion som oss gav långa blickar efter oss. Kanske var det för att en populär person pratade med en icke-populär person, eller så var det rakt av för att Zayn hade en blåtira och en svullen underläpp.

"Om jag skulle sätt jäveln skulle jag anmält honom till polisen." Anmält till polisen? Jag gav honom en osäker blick, skulle han verkligen ha anmält till polisen eller sade han det bara för att försöka avskräcka mig?

"Sade han något?" undrade jag, bestämde mig för att ignorera orden han nyss yttrade, bestämde mig för att tro att han bara sade det utan mening, trots att jag inte visste säkerligen.