Watched ➸ Harry Styles (sv)

22

En dag.

En enda dag utan någon kontakt ifrån honom, och det kändes redan som om jag ville gråta.

Jag var väl så van att han kontaktade mig varje dag, så att det kändes konstigt när han inte gjorde det. Det hade blivit som en daglig rutin, som nu hade blivit bruten.

Nu kändes allt ovant.

Jag kunde nästan inte koncentrera mig på lektionerna, allt som var på min hjärna var hans djupa röst, mina tankar cirkulerade runt honom, och bara honom.

Jag hatade nästan vilken påverkan han hade på mig. Bara för att han inte kontaktat mig kände jag mig direkt nere. Jag menar, killen mer eller mindre stalkar mig och jag känner mig precis lika bunden till honom som han verkar vara bunden till mig.

Jag hade skickat ett meddelande, och jag ångrade sekunden efter jag skickat det mitt beslut över vad jag skulle skriva.

"Prins?" Hade jag skrivit. Jag skulle sagt hans namn - men jag vet ju inte det, och nu låter det säkert som om jag är desperat. Fast, det är jag ju nästan också.

Han hade inte svarat till meddelandet eller. Såklart.

Jag kände mig bara patetisk, jag vet inte ens varför.

Mina tankar avbröts då jag såg något rött komma farandes emot mig, i en hastig fart. Jag hann inte ens vrida på huvudet förrän jag blev träffat i huvudet av det okända objektet.

Inte så att det gjorde ont, men det kändes.

Jag vred på huvudet för att se Louis stå och puta med underläppen, böjde sig ner för att plocka upp det okända föremålet - en röd mjuk boll.

"Du är nere igen." Jag tog upp handen för att lägga handen där bollen träffats, som om det faktiskt gjort ont när det verkligen inte gjorde det.

"Va?" frågade jag, trots att jag hörde till hundra procent var han sade. Louis släppte bollen med ena handen för att rätta till hans gröna idrotts linne, likt det dom hade i basket.

"Du är nere. Du är ledsen, du är låg. Du är tarde." Jag suckade skämtsamt, tittade bort emot gympa läraren Mrs. Rogers, där det nu verkade samlas folk, medan ett litet leende lekte i min mungipa. Jag försökte att hindra mig själv ifrån att det skulle bli större, Louis hade uppenbarligen inte vart vaken under spanska lektionen.

"Louis, du sade att jag var natt." Louis tittade tankfullt upp i taket, som om taket kunde hjälpa honom att komma på det rätta svaret. Jag tittade väntandes på honom medan han höll hans blick på en specifik punkt i taket, medan han lutade på huvudet, som om han var djupt i tankar.

Jag log kort, innan jag började gå emot Mrs. Rogers och klungan runt henne. Jag gick långsamt, så Louis skulle hinna registrera att jag började gå, men han verkade nästan inte vara medveten om det då han stod kvar, tittandes upp i taket fortfarande.

Jag sträckte upp händerna för att dra lätt i tofsen jag hade bak i nacken, försökte få den att bli tajtare medan jag tittade på Mrs. Rogers, som tittade ner i några papper som hon skrev på.

Vi hade haft en rolig lektion faktiskt, vi gjorde annorlunda saker, som att hoppa hopprep och rocka rockring. alla stod och väntade på resultatet på hur länge man orkade rocka rockring, den som hade högst vann.

"Triste!" hörde jag ett högt skrik bakom mig. Jag verkade uppenbarligen inte vara den enda som hört det då alla vände sig om för att titta bakom mig, och tillslut vände jag mig också om.

Louis gick emot mig, ett leende på hans läppar, "Du är triste."

Jag rynkade på pannan, och min blick vandrade tillbaka till Mrs. Rogers när han ställt sig bredvid mig.

"Sade du att jag är trist?" Jag såg i ögonvrån hur Louis skakade på huvudet,

"Nej, triste är ledsen. Så berätta nu vad det är." Jag drog in ett djupt andetag, som om jag gjorde mig själv redo för att berätta, när jag egentligen inte ens visste om jag skulle.

Louis visste inte ens om att Zayn ens kysst mig, att komma med allt det här och berätta det på en gång vore väl ändå lite för mycket...eller?

Dessutom så vet jag nästan inte ens själv hur jag ska berätta allt, allt känns bara som en enda stor röra.

"Okej..." började Mrs. Rogers, och jag ville sucka av lättnaden att bli räddad ifrån att berätta allt.

"Mary Anne Jane," Jag tittade nästintill skrämt upp på Mrs. Rogers när hon tilltalade mitt fulla namn, "du fick trettiotre sekunder." Jag nickade svagt, trots att jag var helt säker att man inte behövde göra det.

"Melvin, du fick femtiofem sekunder." Melvin stod i mitten av alla, nickade kort.

Mrs. Rogers pekade med pennan emot gruppen med tjejer i klassen, som stod en bit ifrån och mumlade tystlåtet,

"Jennifer," Alla tjejer tittade på henne, som om Jennifer var allas namn. "sextiotre sekunder." fortsatte hon, och alla i gruppen kom direkt med stöttande kommentarer till Jennifer som log.

"Louis, du fick..." Mrs. Rogers tittade ner på pappret, och man såg tydligt hur hon försökte kämpa tillbaka ett bekymrat ansiktsuttryck, "...två sekunder."

"Ja!" Louis skrek högt, satte upp armarna i luften i en segrande gest, och jag log.

"Hörde du det, Mary Jane? Två sekunder." Han höll upp två fingrar som för att understryka ordet, och jag nickade, fejkade ett imponerat ansiktsuttryck.

"Ja, oj, du vann verkligen." skrattade jag, och Louis nickade stort, och jag skrattade tystlåtet innan jag vände min blick tillbaka till Mrs. Rogers som fortfarande höll på att läsa upp.

Jag kunde inte låta bli att le, för jag kunde vara hur ledsen som helst, men Louis skulle fortfarande kunna få mig att skratta på något sätt.