Watched ➸ Harry Styles (sv)

13

Förlåt för den långa väntan! Men här är det i alla fall!
PS: Det kan vara många stavfel eftersom att jag skrev det här på mobilen...

Mina ögon vidgades, och jag greps av panik när jag hörde hur någon ryckte i handtaget.

"Erm...ja, jag är här." Orden var ute ur min mun innan jag hann reagera, och när jag väl insåg att jag sagt det vidgades mina ögon ytligare.

"Vad gör du där inne?" Hörde jag rösten igen, och jag stod som förstenad. Vad skulle jag svara? Jo, du vet, jag bara är här inne för att en stalker slash beundrade, som brukar kalla sig min prins, brukar vilja se mig här, trots att jag aldrig riktigt ser honom, och annat. Så det är lugnt, bara fortsätt gå du.

"Jag behövde prata i telefonen någonstans." var den bästa ursäkten min hjärna kunde komma på för stunden,

"Jaha. Du kommer ut sen, va? Dörren går väl att öppna."

"Ja då." sa jag snabbt, nästan inte ens medveten om vad han frågade. Allting bara flög ut ur min mun.

"Okej då." Sen hördes det inget mer. Bara min prins andetag och mina, och ja, så tyst var det.

"Det hanterade du bra, prinsessa." förstörde han den lugna tystnaden, och jag log, ände mig en aning stolt med mig själv trots att jag nästan inte hade någon aning vad jag gjorde.

"Tack."

"Men jag är faktiskt en aning tacksam att han kom, om inte hade jag glömt bort tiden, och du börjar snart." Ugh neeeeeeej.

"Jag vill inte. Kan jag inte skippa lektionen?" Nästintill stönade jag likt ett barn, och han skrattade lågt,

"Jag vill inte att du skippar lektioner, Mary Anne, och jag vill speciellt inte vara anledningen till varför. Jag bryr mig om dina betyg." Jag tror han bryr sig mer om mina betyg än vad jag gör.

"Men jag har engelska..." mumlade jag, och rynkade på pannan då jag började tänka på Mr. Hyde, min engelska lärare.

"Gillar du inte engelska?" Han lät förvånad.

"Nej. Jag hatar det." Det blev tyst en liten stund,

"Intressant."

"Varför?"

"Du har A i engelska, jag trodde att du gillade engelska." Jag svalde hårt, ignorerade det faktum att han visste mitt betyg. Jag är faktiskt inte ens så förvånad, jag menar, han är...han.

"Men det gör jag inte. Eller tja, engelska är okej, det är läraren jag hatar." Jag kunde nästan känna ur han rynkade på pannan.

"Varför?" Hans ton var mycket mer akter än förut. "Vad är det för fel på Mr. Hyde?"

Jag ignorerade ännu en gång frågan om hur han visste namnet på min lärare.

"Jag bara gillar honom inte." Det blev tyst ett tag.

"Har han gjort något speciellt som fått dig att hata honom?" Jag rullade in läpparna till ett sträck. Jag hoppades att han inte skulle fråga den frågan. Det betyder att jag måste ljuga, jag hatar att ljuga, och jag är inte direkt så bra på det.

"Mary." Påminde han mig att jag inte svarat ännu, med mitt första namn och jag ryckte nästan till. Det kändes som om han inte tilltalade mig när han sa det, det lät bara konstigt. Det var bara Zayn och...Mr. Hyde som kallade mig Mary.

"Nej." Mitt svar till och med lät falskt, tack röst.

"Du ljuger väl inte för mig?" Jag kände mig ännu mer ledsen över att ljuga för honom nu. Tänk om han vet att jag ljuger, men bara testar mig.

"Nej."

"Mary." Talade han mitt namn strängt åter igen och jag suckade. "Tvingar han di-" Jag avbröt honom

"Nej. Jag bara gillar honom inte. Han är tråkig. Liksom vissa lärare förstår att vi vill sluta lite tidigare än vanligt på sista dagen, men han låter oss inte. Han är bara tråkig." Jag försökte göra lögnen så trovärdig som möjligt, men jag vet inte om han gick på det.

"Mmmhm..." han lät skeptisk, och jag suckade.

"Det är sant." Lögn.

"Okej, visst Mary Anne, jag tror dig. Men du måste fortfarande gå till lektionen." Jag suckade, men orkade inte argumentera,

"Okej,"

"Hej då, prinsessa." Han placerade en mjuk puss i min panna, och sedan kände jag hur hans närvaro försvann, och när jag tittade igen så var det ingen siluett framför mig.

Jag log en aning medan jag gick emot dörren, hörde hans fotsteg inne i rummet, så jag visste att han var kvar. Vart tar han egentligen vägen efter det här...vad ska man kalla det, mötet?

"Hej då...prins." testade jag ordet, när jag stod vid dörren, redo att öppna, jag fick ingen reaktion, för tja, jag kan inte se något, men jag kunde nästan känna hur han log, innan jag låste upp dörren och gick ut.

________________________________________________________________________________

"Jag hade Mrs. Hampton i hälften av mina ämnen, och Mr. Daniels i resten. Det enda ämnet jag gjorde själv var idrott, och jag var ute och sprang lite i skogen." berättade Liam om hans tidigare hemundervisning.

"Oj, två lärare för alla ämnen." sa jag, chockad. Våra lärare på skolan har två ämnen som mest.

"Ja, dom var väldigt smarta och bra på att lära ut." 

"Hej!" Jag hoppade nästan till av den höga rösten bakom mig. Jag log, jag var van vid Louis' skrik attacker, däremot var inte Liam det då han hoppade en aning och kastade sedan en snabb blick bakom sig, där Louis och Niall stod.

"Hej." svarade jag bara, och Liam's blick föll på mig, som flr att fråga 'känner du dom där?' och jag harklade mig när jag insåg att Louis  och Niall 's blickar låg på Liam frågandes,

"Åh, ehm, Liam, det här är Louis och Niall. Louis och Niall, det här är Liam, han är den nya eleven." Niall's ögon vidgades,

"Den som har A i alla ämnen?" utbrast han, tittade på Liam i chock,

"Ehm...och B i några, ja." svarade Liam, lät inte alls skrytsam som jag trodde en hemskolad elev skulle göra,

"Wow." sa Niall långsamt, drog ut på o:et

"Eh, i alla fall, vi måste gå till fysiken, vi börjar snart." meddelade jag, och Louis nickade medan Niall stirrade på Liam som i en trans,

"Okej, ses senare, Mary Anne. Liam." Louis började gå iväg, medan Niall fortsatte att stirra på Liam. Tillslut gick Louis tillbaka och drog Niall bort, och Niall vaknade ifrån hans såkallade trans.

"A i alla ämnen!" Utbrast Niall chockat, och jag tittade på Liam som rodnade blygsamt. Ja, han är verkligen inte skrytsam.

"Var dom där dina vänner?" undrade han sedan,

"Ja."

"Dom verkar trevliga." Jag log, tittade bakåt på dom där dom gick, och Louis puttade in Niall i några personer som gick förbi, och skrattade högt när dom passerat och gett Niall bisarra blickar. Jag log ännu större,

"Det är dom,"