Watched ➸ Harry Styles (sv)

23

"Sommarlov." Ordet var sjungen i en melodi jag aldrig hört förut, men ändå kände märkligt bekant. Jag tittade upp trots att jag visste vem rösten tillhörde.

Louis hade ett brett leende på läpparna, gick emot mig och Niall som stod i tystnad i korridoren. I ena handen hade han en mattebok som blev kastad slarvigt emot Niall, trots att han var minst tio meter ifrån. Niall gjorde ett halvhjärtat försök att fånga den, men misslyckades då den fall emot golvet.

Niall var snabb med att plocka upp boken däremot, innan han log stort emot Louis som började närma sig.

Niall är en av dom där konstiga personerna, på ett bra sätt. Säg ett roligt skämt till honom, och han kommer skratta i timmar och sedan dyrka dig. Louis är en av dom som som säger skämt ständigt, så man kan bara tänka sig hur mycket Niall ser upp till Louis.

"Sommarlov." upprepade Louis, ställde sig bredvid oss. Han log större när han såg att jag himlade med ögonen, nämnde jag att han älskade att vara irriterande?

"Jag älskar dig, kära sommarlov." Sedan vände han sig om emot skåpet för att låsa upp det med två enkla rörelser,

"Louis, det har redan varit sommarlov." sade Niall, skrattade trots att det inte ens var menat att vara roligt. Jag log en aning, innan jag tittade ner i min mobil igen, uppdaterade mina sms igen, väntade på ett meddelande ifrån min prins.

"Jag vet, men jag längtar till nästa." Louis tog boken ifrån Niall för att slänga in boken slarvigt, innan han stängde det och vi alla började gå emot hall-korridoren som den kallas.

Det här var en typisk vana efter skolan, förutom att ibland blev det jag som fick gå själv hem för att dom slutat tidigare, och ibland tvärtom. Men om någon slutar högst tio minuter efter någon väntar alltid dom personerna på den andra personen.

Kanske verkar rörigt, men för oss var det klart som solsken. I detta fall var det Louis som slutade tio minuter efter mig och Niall.

"Varför?" frågade Niall, och jag var förvirrad ett tag eftersom att jag nästan hade glömt att dom pratade med varandra, jag hade nästan glömt vart jag var. Jag stirrade bara tomt på mobilen medan jag tog långa, slöa steg så jag var någon halv meter bakom Niall och Louis.

"Får en man inte längta till ett sommarlov utan att det är något speciellt med det?" fnös Louis,

"En man, jo, en Louis, nej." Det blev tyst ett tag efter Nialls kommentar. Jag hade förväntat mig någon kaxig kommentar från Louis, och deras skämt-bråk skulle vara igång. Det kom däremot inget, men jag bestämde mig för att inte titta upp, bara tittade på min tumme som nästintill automatiskt uppdaterade mina meddelanden, tittade om jag fick några.

"Louis, du bråkar inte tillbaka." Nialls tonläge påminde mig om någon dramatiskt romans serie, där någon flickvän var desperat efter att hennes pojkvän skulle säga 'jag älskar dig' tillbaka. Det är inte konstigt däremot, det var deras grej, fejk-bråken.

"Jag är orolig är Mary Jane." Louis verkade inte ens bry sig om att sänka rösten, och jag rynkade på pannan lätt, fortsatte att lyssna trots att min blick var i mobilen.

"Ja, hon verkar ledsen på sistone." Niall hade däremot sänkt rösten, men inte så mycket, eftersom jag var någon meter bakom dom bara, och kunde lätt höra.

"Killar, jag är precis här." muttrade jag, såg på hur dom stannade i deras steg för någon sekund för att kunna gå bredvid mig sedan.

"Varför är du ledsen?" Jag ryckte slappt på axlarna, tog upp handen för att placera håret bakom min öron, irriterade mig på hur det hände framför mig som ett skynke.