Watched ➸ Harry Styles (sv)

18

- edited -

Möt mig i J26 igen. Nu. Ursäkta dig ifrån lektionen.

___________________________________________

Så stod det på smset jag fick för två minuter sen.

De två minuterna som gått hade jag tillbringat att fokusera mera på smset. Det var inte likt honom.

Det började inte med 'Hej, prinsessa', eller liknande, och slutade inte med xx eller xx Din Prins.

Dessutom så ville han att jag skulle ursäkta mig ifrån lektionen, vilket inte direkt var likt honom eller. Han brukar inte vilja vara anledningen till att jag skippar 'viktig' lektions tid.

Det gjorde mig en aning orolig.

"Erm...Mrs. Samuels?" Några bakom mig skrattade, eftersom min röst var väldigt hes och det lät en aning konstigt.

"Ja?" Mrs. Samuels vände sig om och gav mig en skeptisk blick, en aning sur för att jag avbröt henne i hennes babblande.

"Kan jag gå på toaletten?" undrade jag, och tittade hoppfullt på Mrs. Samuels. Mrs. Samuels såg fortfarande skeptiskt ut.

"Jag vet inte, kan du?" Jag stirrade först på henne bara. Ska det vara ett ja eller nej?

"Jag tar det som ett ja." mumlade jag tyst, och ställde mig upp, och fick ett tystlåtet skratt ifrån Liam bredvid mig.

Mrs. Samuels protesterade inte, så jag bara gick ut.

_________________________________________________________

När jag kom fram till J26 var dörren på glänt, såg läskigt nog inbjudande ut.

Jag tittade misstänksamt in, men såg inte något ovanligt. Så jag gick in och stängde dörren efter mig, så som jag brukade göra.

Direkt när jag klev innanför dörren såg jag hans gestalt, men inte på det vanliga stället några steg innanför dörren. Istället stod han i mitten av klassrummet, och även fast jag inte kunde se hans ansiktsuttryck så förstod jag direkt att han tittade rakt på mig,

Jag bet mig själv om läppen, kommer han prata om det som hände här inne förra gången?

"Kom hit." Hans röst var mjuk som silke, och jag blev en aning lättad över att höra att han inte var arg, eller i alla fall försökte att dölja det.

En aning osäkert så gjorde jag min väg emot hans gestalt, var noga med att försiktigt sätta ner fötterna försiktigt så att jag inte gick på något.

"Jag är besviken, Mary Jane." sade han när jag nått fram till honom. Åh. Det är om Mr. Hyde. Jag tittade ner i mitt knä, likt en femåring som blev utskälld av sina föräldrar. Borde jag sagt något om honom innan?

"Men samtidigt arg, inte på dig dock, på ditt äckel till lärare." Jag förblev tyst. Vad skulle jag ens säga? Jag hade inga ord.

"Varför sa du inget? Jag kunde gjort något." Jag suckade, och tittade upp på honom, eller tja, hans siluett.

"Jag vill inte att du ska göra något. Jag börjar hantera det ganska bra."

"Åh, så att be honom att sluta och gråta är att hantera det bra?" snappade han argt. Jag bet mig själv i tungan. Hur kunde han ens se att jag grät då? Dessutom var det bara en tår, ingen stor sak.

Det blev helt tyst i klassrummet, tills - min prins - suckade.

Jag kände hur han drog sin arm runt min midja, så jag lutade mig in emot honom, med mitt huvud på hans bröst och hans armar runt mig.

"Förlåt, prinsessa. Jag är bara arg på honom. Hur länge har det pågått?" Jag kände hur jag började blå tårögd igen. Jag ville nästan fnysa åt mig själv.

"Ett år, inte så mycket." sade jag bara nonchalant.

"Inte så mycket!?" Han suckade igen när han upptäckte hur arg han lät,

"Varför vill du inte att jag ska göra något?" mumlade han in i mitt hår. Jag slöt ögonen, fokuserade på hans röst, hans doft, hans beröring, bara helt enkelt honom.

"Du kan få en ny lärare." uppmanade han mig innan jag ens hunnit svara på hans första fråga,

"Men hur går det sen?" Min röst var svag, och jag kunde knappt känna igen den. Den var så hes, tystlåtet och svag, jag lät mesig rent ut sagt.

"Vad menar du?" Jag lutade mig in i hans beröring ytterligare när han började stryka mig lugnandes över min rygg,

"Han har faktiskt aldrig gjort något, bara rört mina lår och..." Jag rynkade på pannan i en besvärad min vid minnet den gången han rörde lite mera privata ställen. "...och bara någon gång på privata ställen."

"Det spelar ingen roll hur, när eller vart han rör dig, Mary Anne, huvudsaken är att han rör dig på ett sätt du finner obehagligt." Jag suckade,

"Men jag har ju inget bevis av något slag, om jag ringer till polisen eller något, vad ska jag säga då?" mumlade jag. Jag hade ingen aning om vart man skulle vände sig i sånna här situationer, occh polisen var bara det första som dök upp i mitt huvud.

"Prinsessa, du behöver inte gå till polisen, det är bara att vända dig till rektorn." Hans lugna röst och beröring lugnande mig, fick mig att känna mig tröstad i denna hopplösa situationen vilket hindrade tårarna för att trilla ner för mina kinder, tack och lov.

"Ännu en gång, vad har jag för bevis?" Min prins suckade tystlåtet, och började stryka ifrån mitt hår ner till min rygg nu. Jag tog hans tystnad som att han samtyckte.

"Exakt. Låt mig få ta hand om det själv." mumlade jag, jag kände hur han nickade svagt, och jag drog mig ur hans famn för att kunna titta på honom, hans gestalt.

Jag hörde hur han suckade djupt, verkade nästan ångerfull.

"Kan vi prata om något annat?" undrade jag sedan, och gosade ner mig i hans omfamning igen.

"Såklart, prinsessa, vad vill du prata om?" Vi återgick till den förra positionen, jag nergosad i hans famn och hans händer som strykte mig lugnandes på min rygg.

"Vad som helst." slöt jag ögonen igen,

"Vi kan prata om det faktum att du ser väldigt vacker ut idag." Jag började le, och leendet bara växte ännu bredare när jag kände hur han böjde sig ner och placerade en kyss i mitt hår.

"Eller så kan vi prata om det faktum att du fick en lampa att ramla ner på golvet." Jag hörde hans låga skratt i mitt hår,

"Eller så kan vi göra det här." Först förstod jag inte alls vad han menade, och jag kände hur han ompositionerade händerna så dom hamnade på mina axlar, tryckte mig lätt ifrån honom, så vi hamnade ansikte emot ansikte.

Sedan kände jag hans läppar emot mina.