Watched ➸ Harry Styles (sv)

34

Paralyserad var det enda passande ordet man kunde relatera till mig som. Min blick var som fixerad vid golvet, och jag kände svaga ljud av mitt hjärta som slog i öronen. Hela momentet som nyss skett och höll på att hända vid den exakta sekunden var så överväldigande, det kändes som om jag var helt fast.

Jag kunde inte ta in och smälta tanken att det var min prins som stod bakom mig, samma person som jag träffat så många gånger tidigare i ett övergivet klassrum stod nu bakom mig och höll på att ge kvarvarande kyssar längs min nacke såsom han gjort så många gånger tidigare.

Men nu kändes det annorlunda. Inte på ett dåligt sätt, men inte eller på ett bra.

Jag kunde inte ens spendera en tanke åt de få antal elever som hade passerat mig medan jag var i det här tillståndet, inte eller blickarna jag hade blivit given. Några hade till och med skrattat lågmält, förmodligen åt mitt ansiktsuttryck, och jag förstod direkt att min prins hade skjutit dom en skarp blick, inte bara för att jag kände hur anknytningen till hans läppar och min hud försvann, utan också för att skratten upphörde bara en sekund efter dom börjat.

Mina tankar cirkulerade bara omkring en massa tankar om min prins, och det enda jag faktiskt kunde koncentrera mig på var min andning. Jag kontrollerade min utandning och inandning så att dom blev jämna, så att jag inte behövde flämta efter luft såsom tidigare.

Harry. Han hade sagt det namnet. Hans namn. Harry. Ordet hade blivit talade med en sådan djup och raspig röst. Hans röst. Jag beundrade sättet hans namn på något bisarrt sätt passade så bra med hans namn. Harry.

Helt okontrollerat hörde jag hur en låg och hes röst viskade ut namnet, och det tog bara någon sekund för mig att förstå att det var jag. Namnet hade bara passerat mina läppar utan något godkännande ifrån mig och jag kände mig helt utom kontroll vid det här laget.

Jag kände hur de varma kyssarna längs min hals upphörde, och rädsla, oro och tvekan började redan välla upp inom mig. Hade jag förargat honom? Gjort honom upprörd? Tänk om han går nu?

Helt desperat efter hans närvaro så åkte min hand upp och grep tag om hans hand placerad runt min midja, som om det skulle hindra honom ifrån att gå sin väg. Ändå sade den lilla gesten allt jag ville säga men ändå tydligen inte kunde få ur mig. Gå inte, stanna här.

Jag kände hur hans läppar helt och hållet avlägsnade sig ifrån min hals och jag grep ännu hårdare tag i hans hand, rörelsen var som ett slag i magen. Han kommer gå, han kommer gå, han kommer lämna mig, jag kommer inte få se honom...

Jag ryckte till med hela min kropp förvånat när jag kände hans varma läppar snudda emot mitt öra, "Harry Styles," Ett skarpt intag med luft som fyllde mina lungor väckte mig ifrån den paralyserade fasen, och jag kunde röra mina ögon runt hela golvet, och inte bara på en enda specifik punkt.

Harry Styles. Styles. Det var hans namn. Min prins namn.

Den överväldigande känslan nådde den punkten till att jag trodde att jag skulle svimma, men det var något om hans doft, hans beröring och mitt grepp om hans arm som fick mina ben att inte svika mig.

"Harry Styles." upprepade jag, helt konfunderad om att det här faktiskt hände. Men det gjorde det, det här var verkligheten, och jag skulle nypa mig själv för att verkligen försäkra mig om det, men jag var redan övertygad ifrån kyssen vi tidigare hade delat. Känslor existerar inte i drömmar, och all kärlek som vällde upp inom mig var definitivt där.

Han placerade hans läppar emot min hals igen, innan han mumlade lågmält, "Det är mitt namn." Hans röst orsakade gåshud längs mina armar, och jag förstod direkt att det var anledningen till att han sprack upp i ett nöjt leende emot min hud, medan hans tumme lätt smekte över gåshuden,

"Vill du vända dig om, prinsessa?" Det var den frågan jag hade ställt mig själv i huvud om och om igen, minus det sista ordvalet. Vill jag? Såklart jag vill. Varför skulle jag inte vilja se mannen som höll mitt hjärta? Hur mycket jag än velat se honom tidigare i klassrummet, hur många gånger jag hoppades att jag skulle få en glimt av honom när jag kastade en blick i klassrummet innan jag gick ut, och nu, när han är rakt bakom mig, kunde jag inte ens förmå mig att vända mig om.

Men jag tog mod till mig, och gjorde det.

Synen som jag blev bemött av var enastående. Lockigt, brunt hår, svagt rosa läppar lätt särade, gröna ögon som varsamt tog in min reaktion. Den överväldigade känslan som för stunden var borta kom tillbaka och kraschade ner på mig, och det kändes verkligen som om mina knän skulle svika mig vilken sekund som helst.

Mannen framför mig var samma man som hade hanterat allt med Mr. Hyde. Hanterat allt med Zayn. Skickat alla sms, ringt alla samtal, berättat alla saker, frågat alla saker. De rosa läpparna var samma par läppar som så många gånger hade attackerat min hud och mina läppar. De gröna ögonen var samma par ögon som hade bevakat mig under hela läsåret.

"Åh gud," Min blick studerade honom, tog in hans kläder, ansiktsuttryck, hår, allt. Han var klädd i svarta jeans och en enkel vit t-shirt och jag beundrade sättet han fortfarande såg så välklädd ut,

Min prins höjde ena ögonbrynet, frågandes, "Du är...wow," Mina ord svek mig, fick bara ur mig det patetiska ordet 'wow'. Min prins stod framför mig, hade precis avslöjat hans namn och utseende och dessa tre ord utan något sammanhang var de ända jag kunde få ur mig.

Harry log en aning, tog tag i mina underarmar när jag sträckte ut dom, det kändes som om jag behövde hjälp för att fortsätta stå upp utan att falla framför hans fötter lika hårt som jag föll för honom. "Jag tar det som ett okej," Okej?! Äger denna mannen ingen spegel?!

"Du är mer än okej, du är...wow," Min prins skrattade dovt, närmade sig mig en aning. Jag förstod att mina ord var helt dumma och tanklösa men jag led av förlust av ord som kunde beskriva hans perfektion,

Turligt nog, innan jag hunnit genera mig själv ytterligare så pressade han hans underbara rosa mjuka läppar emot mina, och i den sekunden förstod jag verkligen innebörden av ordet perfekt.
__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Slutet av kapitlet var lite smörigt men jag kan inte hjälpa det, och jag skrev det här på min mobil så det kan ha stavfel men jag kan inte hjälpa det eller...

I alla fall så ska jag försöka skriva dubbelt så långa kapitel än det här, men jag kan inte lova något ännu...

Tankar på kapitlet? :)

Herrå ! xx