Watched ➸ Harry Styles (sv)

17

Det kändes som om hela situationen med Mr. Hyde hade förvärrats.

Förut när jag var på engelskan så brukade han bara snegla på mig ibland, som han gör med alla hans elever. Nu, känner jag hur hans blick bränner på mig hela lektionen. Förmodligen över det som hände i J26.

Men jag oroade mig inte över det, mina tankar var någon helt annan stans.

'Min Prins' hade inte kontaktat mig sedan incidenten i J26. Jag vet inte varför jag kände mig så oroad över detta, jag var bara rädd över att han tyckte att det var för jobbigt att hantera det där om Mr. Hyde.

Min största rädsla var att han hade helt glömt bort mig, och nu gått vidare till någon annan tjej på någon annan skola.

Jag bara kände mig rädd över att han kanske lämnat mig...

"Hallå?" Jag rycktes ur mina tankar när jag fick en penna slängd i mitt ansikte, och jag rynkade på pannan, tittade på pennan som studsade ner på bordet och rullade en bit,

Jag tittade upp på Louis frågandes, eftersom det var mer än uppenbart att det var han som kastat pennan. Louis höjde väntandes på ena ögonbrynet emot mig, och då slog det mig att han kanske sagt något.

"Eh, förlåt, va?"

"Vad har hänt?" frågade Louis, fick mig att rynka på pannan ytterligare,

"Ja, har vi missat något?" fyllde Niall i, tittade på mig med samma ansiktsuttryck som jag tittade tillbaka på honom.

"Vad menar ni?" undrade jag, tittade ner på den uppslagna boken under mig på bordet när jag påmindes om att vi hade pluggat innan jag kom bort i mina tankar.

"Du är så...tystlåten."

"Har det hänt något?" Jag tittade tankefullt ner i mitt knä en stund. Skulle jag berätta? Egentligen, vad fanns det att berätta? Några lampor blev nedsläppta, det är det enda nya, och att han inte har kontaktat mig. Dessutom så ville jag inte att Louis och Niall skulle veta om Mr. Hyde. Jag skämdes för det så mycket, varför vet jag inte, jag bara gjorde det.

"Eh...nej?" Det som skulle bli ett svar lät mer som en fråga, och det var nog anledningen till varför Louis gav mig en menande blick som visade att han inte trodde mig. Dumma mig och min okunnighet att ljuga.

"Mary Anne Jane, nu berättar du innan jag kastar den här på dig." Jag följde hans pekfinger som var riktat emot...Niall?

"Tänker du kasta Niall på mig?" frågade jag. Min blick avslöjade tydligt hur konstigt jag tyckte det var, och Louis bar samma uttryck och tittade likadant på mig, medan Niall tittade så på mig.

"Nej, stolen han sitter på. Som om jag skulle orka att lyfta honom. Jag menar - ja, jag är stark, men inte så stark." Louis fick ett lätt slag över huvudet av Niall, något som jag log åt. Det är alltid så här det börjar...

"För din information så är jag lätt som en fjäder." Niall knäppte hans fingrar kaxigt i ett Z-format, trots att det inte var något kaxigt om de orden han nyss sa.

"En fjäder som är fastknuten med en elefant." Och det är här som jag måste komma in och avbryta innan det blir något mer, även fast som bara skämtar.

"Att bero på elefant, har vi inte matte?" sade jag, stängde boken och ställde mig upp. Niall ställde sig upp också utan att ens ifrågasätta meningen jag just sade. Louis gjorde detsamma och skakade på huvudet,

"Jag tänker inte ens fråga hur du fick in matte i tanken på en elefant," suckade Louis, innan han kastade slarvigt upp hans väska på hans axeln,

Jag log medan jag gjorde min väg till mitt skåp, nöjd över att Louis och Niall helt hade glömt bort det första samtalsämnet.

När jag låste upp skåpet så bet jag mig hoppfullt i läppen, hoppandes att se en vit papperslapp som låg där ifrån min prins, väntandes att jag skulle läsa den.

Det första jag gjorde när jag öppnade skåpet var att lägga in boken och ta ut matteboken, sedan åkte min blick runt i skåpet. Ingen lapp.

Jag suckade, stängde skåpet långsamt. Jag vill verkligen inte att han skulle sluta vara...min prins.

Men om han inte lämnar någon lapp eller liknande på länge, så måste jag börja inse att han inte kommer tillbaka. Jag borde nog inställa mig på det faktum att han inte kommer komma tillbaka, så att jag inte blir ledsen om han inte gör det, och ännu mera glad om han gör det.

"Mary Anne," hörde jag Nialls röst bakom mig. Jag låste skåpet snabbt igen och vände mig om, men...

Niall var inte där. Istället stod Louis där, tittandes på mig.

Jag rynkade på pannan för mig själv medan min blick skannade korridoren efter hans blonda färgade hår, men såg honom inte.

När jag gjorde ögonkontakt med Louis rynkade han på pannan tillbaka,

Hörde jag saker? Eller var det Louis som sa det men jag hörde det i Nialls röst?

Svaret på min fråga fick jag när jag insåg att det var någonting under mig. När min blick hade åkt ner insåg jag att Niall satt på knä under mig, med handen på ett papper som låg på golvet, innan han ställde sig upp.

"Du tappade den här."

"Gjorde jag?" undrade jag, förvånad, men tog emot den för att titta om det var något gammalt läxförhör eller liknande som trillat ut ifrån min skåp.

Däremot, när jag öppnade lappen så var det absolut inget läxförhör.

Jag log när jag såg de handskrivna orden, över hela pappret. Däremot måste han ha använt någon annan penna eller liknande, eftersom att de här bokstäverna var tjockare än dom han vanligtvis skriver.

"Jag älskar dig." stod det. Bara det. Kort och enkelt.

Jag rodnade. Vi har inte sagt det ännu, är det konstigt att säga det via en lapp? Kanske lite. Men jag får be om att höra det direkt ifrån honom senare.

"Vad var det?" undrade Niall, och då påmindes jag om att han fortfarande stod framför mig. Jag ryckte på axlarna, vikte ihop pappret igen för att lägga det i min bakficka för att läsa igen senare, trots att jag redan gjort det och det var bara tre ord. Det var någonting om de där orden som fick det att bubbla upp en viss varm känsla i min mage, vetandes att det var min prins som skrivit den.

"Ett gammalt läxför bara."