Watched ➸ Harry Styles (sv)

27

Två dagar.

Två långsamma, plågsamma dagar hade passerat utan att jag hade haft någon som helst social interaktion med min prins.

Det kändes precis som föregående dagarna när min prins ignorerat mig, fast nu hade situationen helt vänt.

Nu var det han som skickade SMS, medan jag ignorerade dom fullständigt. Varje gång när jag tagit upp mobilen för att se att jag hade fått ett nytt meddelande ifrån honom, så tillät jag mig själv att öppna det, men aldrig att svara.

Hur mycket fingrarna än kliade över att knappa in ett svar och skicka det, så bara låste jag mobilen och försökte att inte tänka på saken.

AllaSMS innehöll antingen att han var ledsen, eller att han ville mötas i J26. Som förut ignorerade jag både påståendena.

Nästan konstant ville jag bara lägga ner akten och möta honom, men sedan påmindes jag om varför jag gjorde det här. Jag ville att han verkligen skulle förstå hur sårad jag blev när han inte kontaktade mig på tre dagar, för att sedan beskylla mig och ta för givet att jag var otrogen.

Ordspråket allt är inte alltid som det verkar, verkade plötsligt vara helt bortglömt.

Jag hatade att mina tankar alltid kom tillbaka till honom på något sätt. Helt plötsligt kunde jag bara inse att jag tänkte på honom, och jag ogillade det skarpt.

Ett jätte bra exempel var just nu, när jag gick ensam i korridoren, och mina tankar hittade på något sätt tillbaka till honom.

Synen framför mig kunde lika gärna vara i någon skräckfilm, sättet de få lamporna inte lyste upp korridoren tillräckligt och utelämnade några mörka ytor fick det att framstå som spöklikt.

Lamporna som på dagen verkade som för många var nu sent på kvällen för få,

Jag var en av de sista eleverna kvar på hela skolan, medan lärarna brukade stanna här till senast klockan nio.

Mina steg ekade, som alltid, i hela korridoren, fick det att framstå som om det var några andra fotsteg bakom mina, när det egentligen inte var det. Min jacka var knuten runt min midja och min väska hängde slarvigt på min vänstra axel,

Jag ville att promenaden hem skulle gå snabbt, jag kände mig för att bara kasta mig i sängen.

Sedan helt plötsligt, helt oväntat, så var jag omgiven av mörker.

Lamporna hade slocknat helt, och den spöklika känslan var större än någonsin.

Mina steg stannade abrupt, och jag tittade direkt i en intuitiv drift direkt bakom mig, letade efter någon typ utav skugga eller tecken på att någon hade råkat ut för samma sak som jag.

Gick strömmen, eller...?

Jag rynkade på pannan för mig själv, bara stirrade i en form av panik framför mig.

Jag blinkade några gånger, för att försäkra mig om att mina ögon var öppna, förvirrat,

Jag vände mig om, tog ett osäkert steg emot dörren, där det nu var ljusare ute än det var inne.

Innan jag ens hann tänka på att ta ett andra steg, så täckte en hand min mun, tystnade alla skrik som instinktivt försökte kalla på hjälp. En annan hand hamnade på min axel, tvingade mig emot väggen i korridoren.

Ett litet pip flydde ut ifrån min mun, innan jag gjorde ytterligare ett försök i att skrika.

Handen blev då tryckt ännu hårdare emot min mun, blockerade totalt ljudet. Jag försökte sparka, slå, men personens kropp var så tätt inpå min så att jag knappt kunde andas.

"Sch, sch..." personen hyschade mjukt, lutade sig inåt för att komma närmre mitt öra, och något som lät som en blandning emellan en flämtning, pip och en snyftning lämnade mina läppar. "...det är bara jag, prinsessa, det är bara jag."

Jag kände nästan inte ens igen rösten, jag hade nästan aldrig hört när han viskat, rösten låg, och en aning djupare än vanligt.

Jag andades ut emot hans hand, lättad när han avlägsnade den ifrån över min mun, "Fan vad du skrämdes." Jag brukade inte svära, men om jag skulle nu göra det verkade det här som den mest relevanta situationen.

"Vad skulle jag göra då? Om jag skulle ha bett dig att prata med mig skulle du ignorerat mig, precis som du ignorerade alla mina meddelanden till dig." Jag kände mig för att himla med ögonen, men min blick var som fixerad vid hans siluett,

"Jag gjorde det av en anledning," mumlade jag lågmält. Mina hjärtslag var fortfarande inte helt återställde efter den tidigare incidenten,

"Jag vet, du vill att jag ska förstå hur arg du är på mig." Wow, jag gjorde mig redo för att hålla ett tal om varför, hur läser han mina tankar hela tiden?

Min prins suckade lågt, innan han förflyttade sig närmre mig, jag som trodde att det inte ens var fysiskt möjligt.

"Men lyssna, det finns inget möjligt sätt att få mig att må mer skyldig eller sämre än vad jag gör just nu. Men jag kan inte ta tillbaka det. Jag vet att jag inte borde tagit för givet att du visste att det var han. Jag är ledsen." Jag var tyst efter hans förklaring. Inte ett enda ord dök upp i mitt huvud, mina tankar cirkulerade omkring absolut ingenting förutom honom. Hans röst, hans doft. När jag hörde och kände hans närvaro kände jag mig direkt konstigt nog trygg.

Istället för att svara, så placerade jag min hans runt hans nacke, pressade han lätt ner emot mig och kraschade mina läppar emot hans,

Min prins gav ifrån sig ett nöjt hummande innan han började röra hans läppar emot mina, och hans armar lindades runt min midja, drog mig närmre.

Mina ögon var uppenbarligen stängda, insvept i passionen i kyssen.

Mina händer vandrade uppåt emot hans lockiga hår, flätade in mina fingrar i det mjuka håret.

Han lutade huvudet emot höger, för att få bättre tillgång till min mun, fördjupade kyssen, och plötsligt var den oskyldiga kyssen inte så oskyldig längre.

Han pressade sig ytterligare närmre mig, och vi förlorade anknytningen emellan våra läppar då min prins separerade dom. Jag gav ovilligt ifrån mig ett otåligt stön, ville ha hans läppar tillbaka på mina,

Däremot var den tanken som bortblåst då hans läppar attackerade min hals. Jag flämtade tystlåtet vid den plötsliga akten, men gav honom mer tillgång igenom att luta huvudet tillbaka,

Jag kunde verkligen, verkligen inte hindra det lilla stönet som passerade mina läppar,

Det verkade inte gå obemärkt av min prins, då han andades ut en svordom tystlåtet emot min hud, innan hans läppar lämnade min hals.

Jag slöt ögonen, redo att känna hans läppar emot mina när jag kände han fräscha andedräkt emot mina läppar, men inget hände.

Jag öppnade ögonen, för att se hans siluett framför mig, och bara stod där. Jag tog tag runt hans nacke, redo att dra in honom för ännu en kyss när -

"Nej, prinsessa." Hans röst var hes, och grov, ändå kom det ut som en viskning, "Jag kommer tappa kontrollen,"

Jag kände mig för att puta med underläppen, för att jag kanske ville att han skulle tappa kontrollen, jag kanske ville göra det, precis här, precis nu.

Ändå nickade jag förståendes, mumlade ett litet, svagt okej,