Watched ➸ Harry Styles (sv)

30

"...och sedan sa hon att jag skulle få kvarsittning," Niall fnös högljudd, trots att hans tidigare tonläge var dämpat och fåmält. Han skakade på huvudet enformigt i misstro, och trots det faktum att han inte tittade på mig så kunde jag gestalta hans blick som skarp och missnöjd, "Kan du fatta det? För ett par böcker,"

Niall fortsatte att prata, men jag hörde inte, jag hörde ingenting. Jag hade absolut inget att tänka på, men trots det kändes det som om jag var förlorad i mina tankar. Jag har aldrig känt mig så upptagen med att hantera tankar, allt bara vandrade i mitt huvud och allt som jag hörde kom in i ena örat och ut ur det andra.

Jag kunde inte hjälpa det, hur mycket jag än försökte koncentrera på Nialls ord så kändes det som om mitt undermedvetna kämpade för att jag inte skulle få min vilja igenom,

Min blick var långvarigt som fast klistrad vid bordsytan, och hur än Niall gestikulerade när han talade så kunde jag inte förmå mig att slita blicken ifrån trät. Det kändes som om jag tänkte på inget, men ändå på så många saker ändå.

Jag trodde att jag skulle tycka att stirra tomt på ett bord skulle vara tråkigt, men så var det inte. Inte för att jag tyckte att det var extremt roande, men jag kände inte någon stark speciell lust efter att göra något annat. Det kändes som om jag inte hade blinkat på evigheter, men ändå sved det inte i ögonen eller brändes.

"Mary Anne? Lyssnar du ens?" Omnämnandet av mitt namn fick mig att skjuta upp blicken till Niall vars blick låg på mig förvändandes. Jag blundade liknöjt, och drog mina fingrar igenom mitt hår, strök håret bakåt i en slapp handrörelse och lät det sedan bekymmerslöst åka tillbaka i exakt samma frisyr jag hade bara sekunder innan.

"Eh - ja, förlåt, jag bara..." Jag förbigick att avsluta meningen, bara skakade på huvudet dåsigt. När jag öppnade ögonen igen landade dom direkt på Niall som höjde ena ögonbrynet, "Är du okej?" Hans tonläge var genuint oroat och försiktigt, som om det han sade var triggande av något slag, och jag kunde inte låta bli att spricka upp i ett litet beundrande leende över hur en fantastisk bra vän han är,

"Ja, bara trött," mumlade jag, och av alla gånger jag har sagt de orden har jag aldrig menat det mer än jag menade det nu. Svaret till den frågan var nästan reflexmässigt och maskinellt de orden jag nyss yttrade, vare sig det är sant eller inte. Men nu var det verkligen sant, jag kände mig trött även fast jag hade sovit som vanligt den natten.

Niall öppnade munnen för att säga något mer tills - "Mrs. Hawrée?" Jag tittade självverkandes uppåt, kunde inte göra något annat än att föreställa mig min skärrade uppsyn. Framför mig stod rektorn han själv, tittade ner på mig med ett ömt leende. Jag var inte den enda som tittade upp, Niall gjorde också det som om det var hans eget namn som blev sagt, det skulle inte ens förvåna mig om han skulle ha svarat med ett 'ja?'.

"Kan du komma till rektorns kontor?" Mina ögon vidgades. Rektorns kontor?! Men...vad ska jag göra där? Vad har jag gjort?

"Ehm..." Min blick gled hastigt till Niall, som redan tittade på mig med stora ögon. Min blick bara skrek efter hjälp, och han gjorde en enkel skyndsam axelryckning och nickade emot rektorn, som om han ville att jag skulle svara. Utan tvekan så hade rektorn sett vår lilla interaktion, men som vanligt så låtsades vi som om det bara var vi som förstod gesterna och att han inte hade någon aning. Min blick åkte tillbaka till rektorn, "...visst?"

Ordet lät mer som en fråga än ett svar, men rektorn nickade kort ändå, innan han började göra sin väg ut ur uppbehålls-rummet och till hans eget rum,

Jag kastade en panikartad blick emot Niall, "Vad har du gjort, Mary Anne Jane?" Det skulle vara menat att Niall skulle ha viskat orden, men istället kom det ut som ett väs,

"Inget," svarade jag, innan jag gick efter rektorn.

____________________________________________________________________________________________________________________________________________

"Du vet nog varför du är här," Rektorns kontor var ordentligt och prydligt, utöver den slarvigt vårdade bordsytan vid hans kateder, där pappren och dokument låg slängda tillsammans med pennor som hade mists deras spetsar. Jag fick huvudverk av hur hela rummet absolut stank av en billig maskulin lukt,

Tre kaffekoppar stod på bordet, två av dom var orena och man såg tydligt märken efter där kaffet hade varit som tydligt visade hur orena dom var. Den tredje var fylld med kaffe, som rektorn satt och smuttade på, gjorde ifrån sig ett enerverande och förtretligt ljud då och då.

Jag skruvade på mig en aning, tyckte att situationen var obehaglig, för att inte tala om rektorns intensiva blick som borrade sig i mig, tvingade ut ett svar ur mig med hans syl-vassa blick.

"Nej, faktiskt inte," Jag lyckades med att få ur ett litet skratt, men misslyckades med att få det att låta genuint då det lät stelt och tvingat. Rektorn harklade sig och sluta äntligen dricka ur hans mugg och ställde tillbaka den emot bordet med ett dämpat ljud. Jag lät min blick åka runt i rummet, kände ingen lust av att titta på mannen framför mig.

"Jag går rakt på sak," Jag ville nästan andas ut av lättnad vid orden han yttrade, jag ville bara få det här överstökat så jag kan gå tillbaka till Niall och vänta på Louis, sedan gå en promenad som vi brukar göra. "Jag vill att du ska vara helt ärlig med mig, okej, Mary?" Jag nickade hastigt, lät min blick möta hans uppriktigt som för att ge honom intrycket att jag var helt allvarlig,

"Är du och Mr. Hyde i ett förhållande?" Om jag skulle ha druckit något, så skulle jag utav tvekan spottat ut det över mannen framför mig. Istället frös jag, stirrade med någon sort utav panik på min rektor, som stirrade med ett oläsbart ansiktsuttryck på mig. Plötsligt hade jag förlorat förmågan att förflytta mig, att ens röra ett enda finger.

"Va?!" kraxade jag ur mig, mina ögon stora som, vad det kändes som, jordklot. Det verkade vara det enda ordet jag kunde uppge eller reflektera till. Rektorn bara nickade blankt,

"Vi har anledningar att tro att du och engelska läraren Mr. Hyde har varit i ett..." Han harklade sig, såg plötsligt obekväm ut "...sexuellt förhållande. Är detta sant?" Han tittade upp på mig, intensiteten tillbaka i hans blick. Jag öppnade munnen, men fick inte ur något. Kan han göra det här? kunde jag inte låta bli att undra, kan han bara ta in mig på hans kontor och fråga den här frågan? Vad händer om jag svarar ja? Vad händer om jag svarar nej?

Jag svalde hårt, "Eh -jag - eh..." Rektorn verkade uppenbarligen inse min tvekan och harklade sig direkt,

"Om han hotar dig med att försöka få dig att vara tyst, behöver du berätta det för mig. Du är i trygga händer här, Mary, vi kommer se till att han inte skadar sig." Han kanske inte var så professionell på att städa eller dofta gott, men han var helt klart professionell på hans själva jobb. Jag kände mig direkt i trygga händer, och jag lät min blick falla till golvet.

Nu eller aldrig...

Jag bet mig i läppen löst, innan jag nickade sakta, kände mig inte tillräckligt säker på mig röst för att yttra några ord.
______________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Förlåt för seg uppdatering! Nästa kapitel är färdigskrivet så det kan ni räkna med att det inte tar lång tid! En hederlig varning är att det innehåller lindrigt sexuellt innehåll i nästa kapitel. Och när jag säger lindrigt menar jag lindrigt, så ha inte höga förväntningar!

Men allvarlig talat vad trött jag blir på min mobil, jag gick runt för typ en hel vecka med tankarna att jag hade publicerat det här kapitlet så jag skuttade runt glatt och NU så tänkte jag "Inga röster eller kommentarer på kapitlet, var det verkligen så dåligt? ;'(" och sedan loggar jag in och ser att det står utkast och jag bara "uuuuuuuuuggggghhhh"

I alla fall, hehe, hej då!! :) xxxx